Av Christer Sfeir
Förord: Mellanöstern och Nordafrika är en krutdurk. När som helst kan det explodera, och konsekvenserna för övriga världen kan bli ödesdigra. Arabstaterna investerar enorma summor i militär teknologi, vapen och att bygga arméer – trots det är många av dem väldigt sårbara. I Libanon har en terrorstämplades organisation, Hizbollah, kunnat dominera landets säkerhetspolitik. Den syriska diktaturen kontrollerar mindre än 70% av sitt territorium. Irak är fortfarande i spillror och kroniskt instabilt, trots enorma investeringar i landets militär. Varför är det så? Christer Sfeir, fd CIMIC-officer, försöker förklara hur arméer som på pappret är starka i verkligheten kan vara så svaga.
Inledning
När jag spelade fotboll för många år sedan, brukade tränaren säga att laget spelar match på samma sätt som det tränar. Den devisen ramar in ämnet som ska avhandlas idag, nämligen varför arabiska arméer har svårt att hävda sig.
Listan över arabiska arméers misslyckanden är både lång och diger, allt från attacken mot Israel 1948, Suezkrisen, sexdagarskriget, Bekaadalen 1982 till Irak-Iran kriget och första och andra Gulfkriget.
Kulturell påverkan
Det finns inget enkelt svar på frågan varför arabisk militär har svårt att hävda sig. Det är en kombination av olika faktorer som tillsammans skapar en miljö som inte är rustad för modern krigföring. Läsaren bör ha i bakhuvudet att arabiska arméer är beskyddare av statsmakten men också dess bödel. Otaliga regimer i Mellanöstern och Nordafrika (MENA) har uppstått antingen via militär intervention eller militära kupper som avlösts av andra militära kupper. Det sätter en prägel i hur regimerna väljer att hantera militären.
MENA-ländernas struktur bygger på familjen och för inte så länge sedan på klanen, och inte på individen. Traditionellt är hela samhället uppbyggt på att äldre tar hand om de yngre. Hemma är det föräldrarna som ger direktiv och i deras frånvaro är det de äldre syskonen som tar det ansvaret. I en snävare liknelse, männen ger kvinnorna direktiv. Detta fortsätter i skolan. Läraren är den som bestämmer vad som ska läras ut och vilka som får svara med hjälp av handuppräckning.
Religionen spelar också roll. Du ska be fem gånger om dagen, helst i en moské där en imam leder bönen. Du ska lyssna på imamen i samband med fredagens khutba (predikan). Varken Koranen eller det imamen säger går att ifrågasätta.
Skam och egna initiativ
Samhället bygger på skamkultur i stället för skuldkultur. Felaktiga beslut drabbar inte enbart individen utan hela familjen. Det hämmar initiativförmåga. Egna initiativ förordas inte. Det ses, hårt draget, som tecken på revolt. Du ska lyda order och utföra den utan att själv reflektera. Egna initiativ premieras inte.
Den militära utbildningen, precis som skolan i övrigt, bygger mycket på innantill-lärande. Återigen, instruktörerna får inte ifrågasättas och de inbjuder inte till självrannsakan eller reflektion, än mindre till analys.
Militärens usla rykte
Värnplikten och militärutbildningen ses som en plåga, speciellt i länder med pågående konflikter. Många yngre syrier som flyr landet gör det för att slippa göra lumpen med risk att skickas för att döda, eller dödas i strid. Soldater ses som manskapsreserv och ibland även som betjänter. Det är inte ovanligt att värnpliktiga som har råd, mutar sina befäl för att få permissioner eller bättre position på regementet. Tumregeln är: Ju sämre ekonomin är desto större korruption.
Ledarskapsutbildning saknas generellt. Tekniska utbildningar, övningar mm finns i överflöd. Det i kombination med devisen att ”information är makt” är extra stark i MENA, skapar vattentäta skott mellan olika befattningar. Det är inte ovanligt att tekniker som genomgått dyra utbildningar utomlands inte släpper ifrån sig sin kunskap, för då är man överflödig. Vissa utbildningar/befattningar ger dessutom prestige som man inte vill släppa. Utbildningen blir därför väldigt nischad (bara de med goda kontakter kan bli antagna till dessa kurser). Bristen på utbyte av kunskap skapar en oförståelse för de olika arbetsrollerna och konsekvensen blir att man har svårt att fylla i varandras vakanser i händelse av krig.
Klassklyftor
Det råder klasskillnad mellan soldater och befäl. Även bland befälen så är gränsen skarp mellan högre och lägre officerare. Ju högre upp, desto mer avskärmad är du med vakter och adjutanter som säkerställer distansen. Privilegier ses inte som korruption, utan som självklara maktsymboler. Överstens chaufför har högre status än t ex en kompanichef. Officerare lämnar regementet när det är helgdagar/helghögtider medan värnpliktiga och lägre officerare får vara kvar, trots att ingen utbildning skall bedrivas (undantaget de som kan betala för sig för att få permis som jag nämnt tidigare). Det är ingen som ifrågasätter detta, utan ”det ska vara så”.
Rent historiskt i MENA var militären en utväg för de mindre bemedlade att komma upp sig i världen, det ser man i klanen Assad och Saddam Hussein. Både Hafez al Assad och Saddam Hussein kom från fattig bakgrund men har lyckades ta sig hela vägen till yttersta makten. Intressant är också att just militären under 50- och 60-talen användes som en murbräcka för att riva sönder klasstrukturerna i samhället då de flesta förbanden hade en mixad sammansättning just för att klanvisa grupperingar inte skulle uppstå som kunde hota regimen. Kuppmakarna i Syrien och Irak fick liera sig med andra grupper utanför den egna än den styrande just för att inte väcka uppmärksamhet. Det är inte så längre.
Etnisk splittring
Idag kan man konstatera att samtliga 12 divisionschefer i den syriska armén leds av alawiter, samma sekt som Assad själv, och i vissa fall är släkt direkt eller indirekt med klanen Assad. Det gäller även stabscheferna och cheferna för militära säkerhetstjänsterna.
Den sociala och yrkesmässiga klyftan manifesteras även bl a synen på fysiskt arbete. Det är ofint att ägna sig åt fysiskt arbete. Det är därför sällan du ser officerare leda fältövningar där löjtnanter/kaptener/majorer ska behöva öva ålning eller hinderstafett. Fungerande struktur av värnpliktiga befäl eller underofficerare finns inte i de flesta arabiska arméerna.
Bristen på en fungerande underofficersklass samt frånvaron av delaktig officerskår skapar alienation mellan officerare och soldater, eller rent av en misstro som leder till ohörsamhet i skarpa lägen. Lägg dessutom till om officerarna har en annan klan- eller religiös tillhörighet.
Desertering är det vanligaste sättet att manifestera sin misstro i händelse av krig, vilket syntes tydligt i första Gulfkriget då tusentals shiamuslimer samt kurder lämnade sina förband vid fronten och överlämnade sig till koalitionen.
Ordergivning sker alltid uppifrån och ner. Order ifrågasätts inte och delegering existerar inte. Klasstillhörighet eller familjetillhörighet skänker status och makt. En lägre officer från ”rätt” klan i Irak under Saddam kunde ge order som en överste inte kunde ge. Soldaterna lyssnar dessutom mer på den lägre officeren pga dennes klantillhörighet och inte pga rang.
Träningen är i sig bristfällig generellt, med undantag för elitförband vars roll oftast är att skydda regimen och inte landet. Ofta utgörs elitförbanden av klanmedlemmar eller minoritetsgrupper som inte ses som ett hot – tjerkesser i Jordanien utgör exempelvis kungens livvakt.
Förbanden övervakas av olika säkerhetstjänster som inte sällan övervakar varandra. Beväpning hålls till minimum för att undvika kupper. Återigen exempel på regimbeskyddare som ses som bödel.
Det sovjetiska arvet
Det sovjetiska arvet i socialistiska länder som Egypten, Syrien, Jemen och andra länder går inte att överskatta. Sovjet underblåste den politiserade strukturen och paranoia samt föraktet för den vanliga soldaten. Sovjet spädde på antisemitismen och de antikoloniala trenderna mot staten Israel, men det är en annan historia.
Utländska rådgivare har hjälpt bitvis att höja standarden. Britter, fransmän, ryssar och amerikaner har hjälpt dessa arméer på olika sätt, men så fort dessa försvinner så försvinner också en stor andel ledarskaps- och initiativförmåga. Detta syns tydligt i fallet Irak.
Sammantaget är det tydligt att trots individuell mod och skicklighet hos enskilda soldater och officerare, saknar arabiska arméer ofta den bredd av egenskaper och förtroende som krävs för framgång på slagfältet. Det är denna sammanhållning och förtroende, likt en enhetlig marsch, som är avgörande och som många arabiska arméer ännu inte har lyckats uppnå. De lär fortsätta att marschera i otakt med nutiden.
Christer Sfeir
Civilingenjör, fd CIMIC-officer FS03, FS04, L96
35 år i MENA i olika roller och befattningar
Efterord: En armés uppträdande styrs till stor del av kultur och andra underliggande faktorer. Därför blir ofta jämförelser mellan olika arméer yxiga och missvisande. Vi kan helt enkelt inte jämföra olika länders styrkor matematiskt. I varje stridsvagn finns en besättning, och det är den som strider – inte stridsvagnen. Att titta på andra länders arméer är såklart viktigt, men lika viktigt är att blicka inåt. Vilken organisationskultur och nationell kultur har vi, och hur påverkar den vårt sätt att agera? Överensstämmer självbilden med verkligheten? om vi betraktar krig som ett uttryck för nationens kultur så måste organisationens utformning, strategi, taktik och stridsteknik överensstämma med vilka vi är – inte med vilka vi önskar att vi vore.
/Redaktören
Militär Debatt 