Av major Marcus Molander

Förord: En ofta förbisedd resurs i Försvarsmakten är reservofficerarna. Det är utbildad befäl som till vardags arbetar civilt, men som kan användas både inom krigsorganisationen (KRO) och grundorganisationen (GRO). Det finns dock många tecken på att resursen utnyttjas för lite, felaktigt eller inte alls. Unga reservofficerare glöms bort på förbanden och har ingen tjänstgöringsplan. Personal övas inte i sina befattningar. Äldre reservofficerare saknar ofta kontakt med sitt förband. Detta trots att en stor del av krigsorganisationen, både fältförsöks, staber och militärbaser, bygger på att dessa tusentals befäl i ofredstider ska ta ansvar för verksamhet som är helt avgörande för förbandens framgång.

/Redaktören

---

Äntligen ett brev

Hanteringen av reservofficerarna är ett smärtsamt tydligt exempel på varför Försvarsmakten inte kommer att lyckas med den tillväxt som är beslutad och som är nödvändig.

I början av juli dyker det ner ett brev från Försvarsmakten till oss reservofficerare knutna till Livgardet. Hurra, utropar vi när vi kan läsa att det är dags för en reservofficersträff. Detta har inte hänt på det senaste decenniet och är efterlängtat. Egentligen är reservofficersträffar inte målet men på vägen mot att man är inkallad tillräckligt ofta, så är dessa ett bra substitut. Själva brevet nämner hur viktiga vi är för försvarets tillväxt, rapporterar om framtida reservofficerssystem och andra bra saker som vi visserligen redan hört men självklart gläds åt. Det framgår också att det är dags för en inventering av alla till förbandet tillhörande reservare för att se vad det kan finnas för erfarenheter och kompetenser. Borde inte Försvarsmakten veta en del om det redan? Inte minst för att vi fyllt i flera liknande enkäter genom åren. En av frågorna man förväntas besvara är när man senast tjänstgjorde som reservofficer. Är det nu man ska tacka PRIO? Träffen syftar också till att förmedla information från Försvarsmakten och Livgardets krigsförband, bland annat om behovet av reservofficerare. Nu känner man en viss oro men det är som sagt strålande att något görs med tanke på dagens säkerhetsläge.

Frivillighet utan ersättning

På sidan två kommer dock de hårda fakta och den viktiga information som klargör förutsättningarna för denna reservofficersträff. Det handlar om två dagar: fredag och lördag. Det kommer inte bli fråga om någon tjänstgöringstid eller ersättning och resan betalas av den enskilde. Mat och logi står dock Försvarsmakten för (förutom alkohol – tack till den som skapade nya representationsregler anpassade för förskoleverksamhet). Anledningen till detta redovisas mycket noggrant. Det beror för det första på att det finns personer bland de inbjudna reservofficerarna som inte är registerkontrollerade inom giltig tid och därför ej kan aktiveras. För det andra så är denna personalkostnad inte budgeterad för verksamhetsåret 2024. Ridå.

Försvarsberedningen har det senaste året levererat en rad rapporter som är ovanligt tydliga och rättframma för att vara politiska dokument. Av Kontrollstation sidan 23 framgår något inlindat att Försvarsmakten har misslyckats med att lösa av högre chef (Riksdagen) ställd uppgift. Det går för långsamt med tillväxten. Sittande och tillträdande ÖB med flera personer i försvarsmaktsledningen har varit lika tydliga med att alla inom myndigheten nu måste ställa om från time-out-försvar till att tänka nytt och progressivt så att det blir lite fart på hjulen. Det har tydligt framhållits att snärjande byråkrati ska arbetas bort eller runt och att invanda hjulspår från minst två decennier inte ska följas om det finns andra vägar. Arméchefen skriver tillsammans med flera höga officerare en artikelserie på Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg med bland annat liknande budskap. Samma dag som försvarsministern uttalar sig från Natotoppmötet att målet 2% av BNP i försvarsutgifter inte kommer att räcka, så meddelar alltså Livgardet att man ej budgeterat för denna personalkostnad. Ingen såg det komma! 

Att inte alla inbjudna reservare är registerkontrollerade är naturligtvis inte optimalt men tillkortakommanden på den fronten måste nog tillskrivas Försvarsmakten och det finns naturligtvis lösningar. Antingen så genomför man kontrollen, eller så har man skyddsvakter som följer de okontrollerade personerna under besöket på skyddsobjektet, eller så bjuder man inte in just dessa personer, eller så gör man ett undantag. Att man inte har budgeterat för detta är såklart ett mycket stort misstag av förmodligen flera personer inom såväl ledning som ekonomi- och planeringsfunktionen. Förutom att man omedelbart bör ”se över sina rutiner” så är det såklart också något som måste lösas. Det framstår som föga troligt att någon kommer få skäll från generaler eller politiker för att man drar över sin budget för att öka tillväxten. Förbandschef eller annan i ledningen borde självklart säga: ”Dra över budgeten, jag ringer min chef och tar ansvaret.” 

Resultatet blir istället att man lägger över problemen på reservofficerarna. Man förväntar sig att reservofficeren ska ta ledigt från sitt ordinarie arbete och privatliv utan så mycket som en inkallelseorder att visa upp. Det blir alltså enskild reservare som förväntas bekosta att delta i ett rekryterings- och informationstillfälle för Försvarsmakten. Bor man i Stockholm kanske man klarar sig på en SL-biljett men en del kommer få ta flyg eller tåg för några tusen kronor. De enda frågor Försvarsmakten egentligen behöver ställa sig är: Vill vi aktivera redan utbildad och motiverad personal? Hur mycket får det kosta per person; är 10 000 kr (fiktiv siffra) en acceptabel summa? Om svaren är ja så bör de byråkratiska hindren lösas.

Administrativa hinder

Som ytterligare salt i såren så avslutas brevet med att civil klädsel gäller för alla deltagare. Varför då? Är det för att reservofficerare inte ska omfattas av den tillhörighet som uniformen ger och som är ett av dess huvudsyften? Om någon saknar uniform så skaffa fram eller kom civilklädd. Är klädseln under en liknande informationsträff för yrkesofficerare också civil eller gäller inte likabehandlingsprincipen?

Den här gången råkade det handla om Livgardet men detta problem är symptomatiskt, åtminstone inom armén. Visserligen finns det information om att andra förband kallar in sina reservare samma helg med ersättning och betald resa men inställningen till reservarna är tyvärr långt ifrån ett livgardesproblem. Jag kan tänka mig att diskussionen lät ungefär ”vi får göra så här denna gång annars blir det ingen reservofficersträff i år heller”. Det är såklart helt fel synsätt. Att inte genomföra träffen är inte det andra alternativet. Det är ett alternativ som efter en enklare beredning inte bör finnas med bland alternativen. Istället bör uppgiften bli att sätta igång att lösa och komma runt de administrativa hindren. Kanske måste någon dra i det röda övertidssnöret och kanske måste någon göra en hård prioritering, men det går att lösa.

Är vi en kamratförening

Min slutsats blir trots allt att jag ändå kommer att ställa in mig och delta i träffen. Det gör reservarna alltid. Det kommer såklart att bli trevligt och kanske någon liten nytta. Ungefär som en träff med kamratföreningen eller officersklubben vilket alltid är en angenäm upplevelse. Frågan som skaver är dock om syftet med reservofficerskollektivet är att vara en kamratförening eller om den ska ses som en verklig professionell resurs. Eftersom det är viktigt att vi gör någonting för att få fart på reservofficerssystemet så får jag knyta näven i fickan, skriva en debattartikel och sen ställa upp.

Marcus Molander

Major i reserven