Av Andreas Braw

Förord: Brigadgeneral Claes Isoz är fallskärmsjägare, civilingenjör och chef över Försvarsmaktens logistik. Mest känd har han blivit inom organisationen då det är han som fått stå i strålkastarljuset så fort kängor, termosar och annan personlig utrustning har sinat i förråden. Han har också blivit utsatt för massiv kritik i sociala medier, där spetsiga formuleringar i skrivelser kablats ut till allmänheten.

General Isoz har inte det enklaste jobbet i Försvarsmakten – han har fått leda den interna logistiken när soldatvolymerna har ökat, samtidigt som materielberget från invasionsförsvarets dagar har krympt till minimala lager. Trots det verkar han gilla sitt arbete, och han verkar rentav tro att skutan går att vända. I egna Instagraminlägg, utan kommunikationsavdelningens proffsiga fotografier och tillrättalagda budskap, försöker han nu kommunicera med Försvarsmaktens personal – samtidigt som han försöker få markverkstäder och krigssjukvård att fungera.

Som truppofficer slås jag dock av hur lite jag och kollegorna vet om ”det där som bara ska fungera”. Och allt det där som bara ska fungera (utom möjligtvis lönerna) verkar ju ligga under just denne general.

/Redaktören

---

Du har en av Försvarsmaktens mest impopulära befattningar och får klä skott för många av de misstag som skett inom logistikfunktionen innan du tog över. Varför valde du att ta på dig detta uppdrag?

Jag har en relativt lång bakgrund inom logistiken, och jag har haft flera befattningar i logistikspåret inom organisationen. Innan jag blev logistikchef var jag chef för dåvarande logistikavdelningen på Resursproduktionsenheten vid Produktionsledningen. För mig har det alltid varit viktigt att logistiken fungerar så optimalt som möjligt för att kunna försörja såväl grund- som krigsorganisationen. Med tillväxten de senaste åren har behovet av en stabil försörjningskedja blivit väldigt tydligt. I slutändan handlade mitt beslut om att jag har de nödvändiga kunskaperna inom området, och förutom att det var en spännande utmaning kände jag även att jag kunde bidra till den fortsatta utvecklingen av logistiken.

Att vara Försvarsmaktens logistikchef kan nog låta lite diffust för många. Kan du förklara för läsarna vilka ansvarsområden och mandat du har? Vilka är du chef över? 

Mitt ansvar kan beskrivas utgående från fyra områden: den militärstrategiska funktionen logistik, chef för Stridskraft Logistik, Materielområdesansvarigchef (MOAC) för Logistikmateriel samt chef för Logistikavdelningen vid Försvarsstaben.

Den militärstrategiska funktionen logistik är det område som jag själv tycker är svårast att omfamna. Det går att betrakta funktionen som att den har en vital betydelse för att kunna genomföra någon verksamhet överhuvudtaget. Logistik är ett område som kräver särskild uppmärksamhet under förmågeuppbyggnad, planering inför operationer och genomförande. 

När vi har konstaterat det kan vi gå till mer praktiska frågor, så som kompetensförsörjning, adekvat utbildning på alla nivåer för logistiker (från soldat till general) och förmåga att stödja militära operationer med just logistikresurser. Det gäller tillgång till kritiska förnödenheter, att sjukvården är robust, att ha transportförmågor som understödjer operationer över tiden, teknisk tjänst som möjliggör tillgänglighet med förmågor samt informationshantering som gör att vi kan skapa en lägesbild som stöd till beslutsfattare. Vad har då jag ansvar för? Det korta svaret är inte mycket. I denna roll är jag främst förespråkare och företrädare för logistiken inom Försvarsstaben med ansvar att bära fram de behov som finns till chefen för Försvarsstaben. Det är på militärstrategisk nivå avgöranden görs så att resursallokeringen blir så bra som möjligt. 

Som chef för stridskraft logistik ansvarar jag för förbandsproduktionen vid FMLOG, FMTS samt FömedC och har dessa under mitt befäl. Stridskraften har ingen funktion under operationer utan C FMLOG är direkt underställd C OPL när det kommer till operativ logistik, alternativt logistik på linje tre enligt Nato-definitioner. Mitt ansvar är utvecklingen av organisationsenheterna i både grund- och krigsorganisationen.

Ansvaret som MOAC är nog det som de flesta känner till och då främst inom området kring personlig utrustning. Det gäller även sjukvårds- och förläggningsmateriel, strömförsörjning, gemensam bas- och underhållsutrustning, drivmedelsmateriel, reservdelar, de flesta logistiksystemen (IT), klätterutrustningar, livsmedel, drivmedel, kasuner och förrådsutrustningar och sist men inte minst avveckling.

För mig känns befattningen som Försvarsmaktens logistikchef som ett jobb man bör ha under en längre tid för att åstadkomma resultat. Hur länge tror du att du kommer att ha det här uppdraget?

Just nu har jag uppdraget intill den sista september 2025, vad som händer efter det har jag ingen klar uppfattning om idag.

Vad tycker du fungerade bra i Försvarsmaktens logistik när du tillträdde din befattning?

Ur ett övergripande perspektiv får jag nog säga att det fanns flera öar som fungerade bra, men med alldeles för små resurser för att kunna anse den delen som avbockad och klar.

Vad har varit viktigast för dig att förbättra eller förändra inom logistiken sedan ditt tillträde?

Tillgänglighet på materiel har stått högt på min agenda ur flera perspektiv, där vi har vidtagit de åtgärder som nu pågår. För att nämna några: anskaffning av reservdelar, utbyggnad av markverkstäderna, reformering av regelverket avseende underhåll och omorganisation/samordning av underhållsresurser mellan markverkstäderna, besiktningsenheten samt fält-tele vid FMTIS för att effektivisera underhållsflödena. Det har även gjorts en hel del arbete med att ändra de interna styrningarna i Försvarsmakten i form av styrningar som ingår i Försvarsmaktens Författningssamling.

Vad hoppas du kunna uppnå med logistikfunktionen under din tid som logistikchef?

Jag vill se en funktion som fungerar i Försvarsmakten där vi kan leverera det som behövs, när det behövs utan krångliga lednings- och lydnadsförhållanden där chefer på taktisk nivå kan känna trygghet med logistiken de har i ryggen. Det är en hög ambition som kan brytas ned i många olika delar, men som jag anser är helt nödvändig om vi ska klara av att leverera en uthållig, tillgänglig och trovärdig Försvarsmakt. 

Vilka är de viktigaste förbättringarna inom funktionen som har skett under din tid på posten?

Svårt att säga då flera åtgärder har långa leveranstider innan effekterna märks. Ska jag säga något så anser jag att arbetet med att definiera vad som behöver åstadkommas inom ramen för logistiken nationellt så väl som vad medlemskapet i Nato innebär. 

Vilka är största problemen som måste lösas inom funktionen idag?

Kompetensförsörjningen av logistiker. Det är ett område som kräver stora förbättringar, och idag har vi inte tillräcklig rekrytering oavsett kategori. Det behövs institutionaliserade utbildningar för medarbetare som till exempel ska arbeta med materielförsörjning, och detta gäller för både personal vid Försvarsmakten och vid Försvarets Materielverk (FMV).

Vad kan jag, mina soldater och mitt krigsförband göra för att bidra till att Försvarsmaktens logistik ska fungera bättre för oss alla?

Bra fråga! Det viktigaste som alla officerare och soldater kan göra är att vårda sin utrustning och genomföra beordrad materieltjänst. Samt minimera uttagen av personliga lån vid förbandet. Även inventering är viktigt, då det ger oss ett utgångsläge som ger möjlighet till en bra lägesbild som grund för beslut. På ett annat plan är det viktigt att krigsförbandschefer vet hur krigsförbandsutvecklingen går till när det gäller det materiella innehållet vid förbandet. Här har Försvarsmakten ett gediget arbete att ta oss från byggandet av enskilda förband avsedda för utlandstjänst till att bygga en betydligt större försvarsmakt med typförband som grund.

Lagstiftningen i sig är inte det stora problemet, även om det kan uppfattas så.

Något som verkar lite märkligt är att upphandlingar tar så lång tid. Det kan leda till att stora brister uppstår ute på förbanden, där Försvarsmakten har fått vidta radikala åtgärder för att täcka bristerna: det mest spektakulära var att avrusta anställda soldater (GSS/T) för att kunna utrusta värnpliktiga. Är du nöjd med de regler för upphandling som finns?

Lagstiftningen i sig är inte det stora problemet, även om det kan uppfattas så. Utmaningen vi har är hur Försvarsmakten och FMV tillämpar den till vår fördel. Vidare finns det en del interna arbetsflöden som skulle må bra av att överses, så att framtagning av kravdokument och dylikt, uppdragsbeskrivningar och överlämningar inte tar så lång tid som det gör idag. Vi har en kulturförändring att göra här. Jag har sagt på mitt Instagram att materielförsörjningen av personlig utrustning ska bli mer soldatorienterad, och jag avser att hålla det löftet. Vi behöver arbeta mer tillsammans mellan de som ska kravställa materielen, brukarna och FMV. Två projekt i närtid är jämställdhetsintegrering av den personliga utrustningen samt kravställning och anskaffning av nytt stridsbärsystem/kroppsskydd för huvuddelen av krigsorganisationen. 

Ditt beslut att avrusta alla GSS/T kunde ha inneburit att personalkategorin i sin helhet avvecklades. De soldater som avrustades får vi nog inte tillbaka så många av. Tycker du idag att det beslutet var rätt?

Beslutet jag fattade om att begära in tio stycken artiklar som vi hade brist på var helt nödvändigt för att säkerställa inryckningen som skedde under 2023. Att det sedan vid vissa förband tolkades som om att alla GSS/T skulle avrusta var en övertolkning som inte var avsedd med beslutet. De som främst skulle avrustas var civilanställda, som i sin huvudtjänst inte använder uniform. Övriga kunde välja att hjälpa till. Så här i efterhand kan jag konstatera att om jag hade kommunicerat via sociala medier under hösten 2023 hade många av missförstånden kunnat undvikas. Istället blev det ett rätt markant socialt, medialt och politiskt drev i frågan. Inte minst på Twitter/X.

De här panikåtgärderna, som man nog måste kalla dem, skedde på grund av att vi hade så stora brister att grundutbildningen var hotad. Och då har vi inte ens utrustat hela grundorganisationen (GRO) ännu. Krigsorganisationen (KRO) är avsevärt större. Har vi materiel till alla våra soldater vid mobilisering i dagsläget? 

Nej, inte än. Men vi jobbar hårt för att förändra och förbättra.

Nu har det gjorts flera mindre upphandlingar av t ex regnställ och kängor i snabb fart. Är det så du tänker dig att det kommer gå till i framtiden också?

Nej, dessa upphandlingar/inköp ska ses som just akuta åtgärder för att lösa ett problem här och nu. Jag brukar tala om att vi behöver arbeta parallellt i flera spår när det gäller att lösa den rådande situationen. Först måste vi bygga en spång över diket för att kunna komma över, alltmedan vi parallellt bygger en mindre bro samtidigt som vi gör det verkliga arbetet med den riktiga motorvägen, om jag ska göra någon form av populistisk beskrivning.

Däremot kommer vi att förändra sättet som vi tar fram ny materiel på, så att vi sätter användaren mer i centrum. Givetvis kommer det alltid att finnas begränsningar, där inte minst ekonomin är en tydlig sådan. Framöver kommer det fortsatt att handla om att anskaffa den bästa materielen inom ramen för tillgänglig ekonomiska resurser för att nå den efterfrågade förmågan. Det finns många lärdomar från de inköp som har gjorts det senaste året när det gäller kravställning, dokumentation och överlämning som gör att vi kan korta ned processen från idé och kravställning till färdig produkt på förband. 

Försvarsmakten och Försvarets Materielverk går inte alltid i takt med varandra. Vad tycker du om ansvarsfördelningen mellan myndigheterna? Varför kan inte Försvarsmakten få upphandla sin egen materiel?

Nej, det går inte alltid i takt mellan myndigheterna. Men det sker nu på bred front ett betydande arbete mellan myndigheterna där vi är närmare varandra än vad vi har varit på mer än 20 år. Uppdelning av ansvaret inom materielförsörjningen mellan myndigheterna kan tyckas underlig, men den är beslutad av riksdagen och det har vi att förhålla oss till. Det finns även bra saker med uppdelningen av ansvaret när det gäller vilken kompetens som behövs för att lösa olika uppgifter. En organisation som Försvarsmakten, som fokuserar på krigsförbanden, tenderar att ha svårt att rekrytera och utveckla kompetenser som inte behövs i krigsförbanden. Kontrollspannet blir helt enkelt för brett, och där FMV fyller en viktig funktion. FMV har till huvuduppgift att anskaffa ny materiel till Försvarsmakten och förfogar över resurser kopplat till upphandling så som ingenjörer, ekonomer och jurister, vilket inte är Försvarsmakten huvudfokus och inte heller ska vara det.

Här pågår nu ett arbete med att återinföra sunt förnuft för att minska administrationen och korta ned ledtiderna.

Något som fördröjer många materielprojekt är ”beslut om användning” (BOA). Det gör också att lokala inköp och initiativ blir luriga. Var går gränsen för vilken materiel som inte behöver BOA:s? Kan exempelvis en spaningspluton köpa in egna patrulltält eller bekvämare vapenremmar utan att behöva gå igenom en BOA-process?

Alla har vi våra bördor att bära, och ett av mina är att jag var en av dem som var med och införde BOA-processen i Försvarsmakten under tidigt 00-tal. Problembilden som vi då brottades med var att dyr materiel införskaffades men det fanns ingen dokumentation, inga utbildningar, ingen infrastruktur, inga underhållsberedningar, inga reservdelar osv. Problembilden kanske känns igen. Grundavsikten var att investeringar som hade betydande ekonomiska värden, lång livslängd och som var komplexa skulle ha BOA. Gränsen mellan vad som krävde BOA och sedan vad som inte behövde BOA blev aldrig riktigt tydligt definierad, och här skedde sedan en glidning som innebar att vi har blivit tvungna att fatta BOA på stridsskjorta och inhämta samråd från Säkinspektionen. Det är som nog de allra flesta förstår helt galet. Här pågår nu ett arbete med att återinföra sunt förnuft för att minska administrationen och korta ned ledtiderna. 

Gränsen mellan vad som krävde BOA och sedan vad som inte behövde BOA blev aldrig riktigt tydligt definierad, och här skedde sedan en glidning.

Men åter till din fråga om lokala inköp; det är ett område som vi behöver överse. 

Det kan finnas olika anledningar att tillåta lokala inköp, till exempel utrusta förbanden och driva utvecklingen framåt. Oavsett vilket skäl som föreligger så måste vi som myndighet förhålla oss till lagstiftningen där direktupphandlingar enbart kan göras upp till vissa belopp. Ett inköp vid en organisationsenhet är kanske inte ett problem, men om det sker flera inköp gentemot samma leverantör från flera håll kommer vi snabbt upp i de gränssättande beloppen. Vidare måste vi hitta ett sätt att säkerställa att anslagen används på rätt sätt, så att Försvarsmakten inte bryter mot anslagsförordningen och anslagsändamålen. Med det sagt så är det inte omöjligt, vi ska bara finna lämpliga former.

Många av önskemålen att få anskaffa själv gäller materiel som är soldatnära, det vill säga materiel som soldaten antingen bär eller använder själv. Exemplet med patrulltält och vapenremmar är ett bra sådant. Vi behöver som sagt bara finna en lämplig metod hur vi löser detta. Och denna utveckling måste ske i nära samarbete med förbanden. 

Vi är nu med i NATO, och i många fall kommer vi att köpa in identiska system som våra allierade. Bör den typen av inköp, där vi redan vet vilket specifikt system vi behöver, kunna ske enklare än idag?

Ja, absolut! Men det finns en del saker kring systemet som måste klarläggas för att vi ska kunna vidmakthålla på ett effektivt sätt. Det kommer nog alltid att behövas någon form av förenklad kravställning, som säkerställer god integration i våra förband, men framförallt behövs det underhållsberedningar som gör att vi kan hålla en god tillgänglighet över tiden. Sedan finns det naturligtvis andra delar i en anskaffning som kan förkortas och förenklas om det handlar om ett system som redan används av andra. Men det handlar inte bara om Nato.  

Något annat som kan behöva hända, och som redan skett med regnställen från Finland, är att vi inom Nato lånar, köper och ärver materiel av varandra. Har vi tillräckligt bra processer för att möjliggöra det idag?

Svaret på den frågan blir nja. Det finns definitivt mer att göra inom området, och även här handlar det om hur vi betraktar andra länders anskaffningar och kravställning kring t.ex. systemsäkerhet och vilka konsekvenser det får på verksamhetssäkerheten. Det handlar om hur vi hanterar våra egna interna processer och hur vi betraktar andra länders arbeten inom samma områden. 

Idag slutförbrukas den gamla, ofta föråldrade, materielen medan den nya materielen läggs på lager. Det innebär att soldater går runt med utrustning där utformningen är 25-35 år gammal fastän det finns nya saker på centrallagret. Varför väljer ni att göra så?

Det finns ingen generell styrning från min sida att så ska ske utan det beror på. Främst handlar det om hur fort anskaffning av ny materiel sker som ska ersätta den gamla. Två bra exempel är skyddsglasögon och stridssäck 2000. Skyddsglasögonen som fanns på FMCL under flera år innan vi kunde göra dem tillgängliga för förbanden pga bristande intyg rörande deras skyddsnivå ska nu ersätta de gamla på förbanden. När det gäller stridssäck 2000 har vi fått kritik för att dessa ska slutförbrukas innan nya kan lämnas ut som till exempel stridssäck 12. Problematiken är att vi inte äger tillräckligt många av de nya säckarna som gör att detta kan ske. Funktionsduglig äldre materiel kommer inte att slängas utan istället läggas i förråd för framtida eventualiteter.

En följd av bristerna på personlig utrustning är att i stort sett alla förband nu tillåter privat inköpt utrustning för anställd personal. Flera generaler har synts på bilder med privat utrustning. Jag kan vara ärlig och säga att jag ser det som något positivt, men hur ser du på saken?

I grunden är min ståndpunkt att vi ska använda materiel som Försvarsmakten har anskaffat, men verkligheten ser annorlunda ut och vi måste anpassa oss. Jag vet själv hur jag tänkte när jag var aktiv i jägarsystemet. Den personliga utrustningen, och dess anpassning efter uppgifterna, är viktig av fler skäl: den måste fungera och den måste fungera bra. Min målsättning är att anskaffa funktionell materiel till hela krigsorganisationen inom ramen för vad ekonomin tillåter. Ytterligare en målsättning är mer valbarhet inom systemet för anställd personal när det gäller t ex valet av kängor, fickor etc. 

Jag kan se att fordon som lämnas till verkstaden för underhåll till över 60 % inte har genomgått daglig eller särskild tillsyn.

Något som bidrar till bristen på materiel är mängden materiel som kasseras. Exempelvis kasserar flera serviceförråd termosar som har tejpats. Vi truppofficerare lär ju ut att termosarna ska tejpas för att minska risken för förfrysningsskador. Sen kastas termosarna, och det blir brist. Har Försvarsmaktens logistikfunktion bidragit till bristerna, tror du?

Ja, det tror jag definitivt. Och även truppen har bidragit genom att lämna in termosar med tejp på. Vi behöver lägga mer fokus på materieltjänsten vid förbanden generellt. Jag kan se att fordon som lämnas till verkstaden för underhåll till över 60 % inte har genomgått daglig eller särskild tillsyn. Alla nivåer måste ta ansvar och göra sin del i kedjan för att vi ska komma till rätta med de brister och tillkortakommanden som vi har. 

Sedan finns det andra saker som vi slänger för att det är för dyrt att reparera. Till exempel slängs bärsäckar om dragkedjan har gått sönder istället för att byta kedjan. Jag har en stor förväntan på återinförandet av sömnadsfunktionen vid Logistikenheterna, inte bara för att få minskad kassation utan även betydligt bättre service till personalen.

Ett annat sätt som bidrar till bristerna är Försvarsmaktens rigida inställning till behovssättning. När viss materiel utgår ur systemet så ska den lämnas in och förstöras. Det gäller även om det är brist på ersättningsmaterielen. Mitt Värmeunderställ 93 ska ju t ex eldas upp, vilket jag tycker är onödigt. Varför är det så viktigt för logistikfunktionen att göra detta? Kan man inte bara stryka bort den utgångna materielen ur PRIO och låta arbetstagaren behålla den?

Jag känner inte till exemplet som du tar upp, men jag vet att det är en hel del materiel som lämnats in som har kasserats direkt. Det finns naturligtvis anledningar till det. En anledning, förutom att den är just trasig, är att ett betydande svinn kan uppkomma. Här handlar det snarare om att vi ska finna på ett system där det inte går att ta ut mer materiel än avsett.

”Tilldelad utrustning är tillräckligt” hör man inte så ofta längre. Likväl finns inställningen kvar på sina håll, trots brister som varit akuta. Borde vi inte byta synsätt och omfamna att våra anställda är kreativa med sin personliga materiel? Skulle man rentav kunna tänka sig att Försvarsmakten går in och står för en del av kostnaden för den privata materiel, då den anställde på detta sätt har sparat på Försvarsmaktens ansträngda materielsaldon?

Frågan kring beklädnadsbidrag har varit uppe för diskussion, men just nu har jag inte prioriterat den frågan. Jag fokuserar just nu på att vi ska ha bra materiel i tillräcklig mängd så att vi kan utrusta vår organisation över tiden. Det ska dessutom finnas en flexibilitet som jag nämnde tidigare avseende vissa valmöjligheter för anställd personal och möjlighet för leverantörer att kvalificera sin materiel så att den går att köpa utan risk. 

I det rådande läget när vi växer i ett högt tempo måste personalen få den information som de behöver. Även om det handlar om negativa saker.

Internkommunikation tycks vara svårt i Försvarsmakten, och det leder ofta till upprördhet. Jag kommer särskilt ihåg när du i en skrivelse uttryckte att bristen på personlig utrustning berodde på överuttag och dålig attityd hos anställda. Efter det har du via Instagram försökt använda en positivare ton och peka på framstegen inom området. Hur ser du på din egen uppgift att kommunicera med personalen?

Det är helt klart nödvändigt att kommunicera effektivt med personalen och då inte bara via gängse interna kanaler som direktiv, uppdrag eller information via Emilia. De kanalerna når bara en bråkdel av personalen, och de ger dessutom utrymme för tolkningar som inte har varit bra. Dessutom kan jag konstatera att det har funnits uttryck i direktiv som jag har fastställt som inte borde ha förekommit. Jag kommer att fortsätta på den inslagna vägen för att försöka nå en betydligt bredare målgrupp, både inom och utanför organisationen. I det rådande läget när vi växer i ett högt tempo måste personalen få den information som de behöver. Även om det handlar om negativa saker.

Det har länge varit känt att PRIO alstrar ganska mycket felaktiga saldon. Kanske för att systemet inte är särskilt användarvänligt för förrådspersonalen. Jag har bland annat soldater som fått polisanmäla kroppsskydd som borttappade, fastän de aldrig har plockat ut kroppsskyddet ifråga. Alla de här förlustanmälningarna belastar mitt kompanis ekonomi, på grund av något slags system för internfakturering. Tycker du att vi använder PRIO på ett rimligt sätt idag?

Ja, men den konsekvens som du beskriver verkar inte rimlig. Jag vet att vi har en utmaning både när det gäller hur PRIO ska användas och vilken utbildning vi ger berörd personal. Utöver det råder det idag personalbrist på flera garnisonsorter som ytterligare spär på den dåliga situationen. Åtgärder har vidtagits, och under 2022 beslöts det att LogE-organisationen skulle växa med 312 CVAT för att kunna möta den kommande tillväxten. 

För mig som chef blir felaktiga saldon ett ledarskapsproblem. Det undergräver förtroendet för arbetsgivaren, och det blir inte bättre av att arbetsgivaren ofta nekar till att felaktiga saldon förekommer. Hur ska jag som chef förhålla mig till det, tycker du? 

Jag föreslår, eller rent ut av uppmanar, alla våra förbandschefer och garnisonschefer att initiera en totalinventering där alla saker regleras en gång för alla och att förtroendet för logistikorganisationen återställs.

De felaktiga saldon som finns i PRIO måste ju också leda till att det är svårt att veta hur mycket materiel som egentligen finns. Om du fick sätta en procentsats på hur tillförlitliga Försvarsmaktens materielsaldon är, vad hamnar den på då?

Vi genomförde en inventering av personlig utrustning (undantaget materiel som fanns på personliga lån) nationellt under hösten 2023 och då låg felen på upp till ca 10 %. Det fanns lokala avvikelser som i den dagliga verksamheten ställer till det. Med det sagt bedömer jag att vi med 90 % sannolikhet kan lita på saldona som är redovisade i PRIO, även om det fortsatt finns mycket att göra inom det här området. 

Nu har vi fått slut på kängor två gånger redan. Tack vare pragmatiska inköp (och att den anställda personalen köpt privat utrustning) klarade vi detta utbildningsår. Vilka åtgärder har ni vidtagit för att vi inte ska hamna i samma läge i framtiden?

Vi köpte 10 000 par kängor under hösten 2023, och parallellt har leveranserna av känga 90B slutlevererats om 70 000 par och gjorts tillgängliga på garnisonerna. Samtidigt har vi även säkerställt ekonomi för projektet med ett helt nytt fotbeklädnadssystem till krigsorganisationen. Detta kommer att börja levereras under 2026.

Något som sällan övas är mobilisering, och om det övas så blir förutsättningarna orimligt goda. Det är till exempel inga kryssningsrobotar som stör pårustningen när vi övar. Men förrådet har ju inte materiel för att utrusta alla krigsförband som mobiliseras. Tror du att vi kommer börja bygga mobiliseringsförråd igen för att göra organisationen mobiliseringsbar?

Ja, och det arbetet pågår på stor bredd.

Och nu – några korta frågor

Du är gammal fallskärmsjägare. Hur snabbt springer du terrängmilen idag?

Strax under 50 minuter.

Vad är det bästa med att vara Försvarsmaktens logistikchef?

Att logistikområdet spänner över hela Försvarsmakten och att funktionen är central för att vi ska få försvaret att fungera. Detta är ett högt prioriterat område i hela organisationen, och nu befinner jag mig i en situation där vi har möjlighet att göra de nödvändiga investeringarna. Naturligtvis kommer det att bli en utmanande resa, men som jag sa i början av intervjun: i slutändan handlade mitt beslut att bli logistikchef till del om att jag har de nödvändiga kunskaperna och till del att tjänsten innebär en utmaning i den fortsatta utvecklingen av logistiken.

När tränade du med ett vapen senast?

För tre år sedan.

Vilken är den mest givande befattning som du har haft i Försvarsmakten?

Jag har haft flera väldigt givande befattningar men ska jag välja en så får det nog, i mycket hård konkurrens, bli min nuvarande.

---

Efterord: ”Det där som måste fungera” är i många fall sådant som blivit eftersatt under åratal av bantning, nedskärningar och fredsoptimeringar av Försvarsmakten. Det som vi märker i den dagliga verksamheten är kanske personlig utrustning. Men märk väl att krigslogistiken, med ammunition, drivmedel och livsmedel har rationaliserats bort i denna intervju. Till del på grund av intervjuarens logistiska tillkortakommanden.

Det har nu startats nya regementen runtom i landet. Krigsorganisationen kan antas fortsätta växa under överskådlig tid. Det innebär att logistikfunktionen måste växa ännu mer – den var underdimensionerad redan tidigare, och nu måste den sprinta ikapp.

Att den här intervjun begränsats till ganska smala och enkla frågor är ett symptom på ett problem i Försvarsmakten, som också lyfts av generalen, nämligen att organisationen inte ”tänker logistiskt” och att det saknas logistikofficerare. På förband utan stående trosskompanier blir utvecklingen av logistiken en fråga för enstaka översergeanter och fanjunkare som tjänstgör som kvartermästare – det finns helt enkelt inte så många tydliga vägar att utveckla ”logistiköverstar”.

Med ovanstående sagt – tack för att du som läser detta har tagit dig igenom hela intervjun. Jag hoppas att vi kan fördjupa oss mer i logistiken i framtiden, även om det ligger utanför mitt eget kompetensområde. Om du som läst ända hit är soldat med befälsambitioner eller kadett: Överväg en framtid i logistiken. Du kommer att kunna bli en nyckelspelare på ditt förband.

/Redaktören