Av kapten Erik Unogård Maxstad, studerande vid Högre officersprogrammet

I sin artikel Ingen ihärdighet på Officersprogrammet föreslår kadett Lukas Holm m.fl. åtgärder för att stärka kvaliteten i officersutbildningen. Kadetterna förtjänar beröm för artikeln. Hur blivande officerskollegor upplever sin utbildning är alltid intressant och jag uppskattar att de deltar i debatten. Att Holm m.fl. samlade mod och ändrade signaturen ”kadetter ur 231. qrzn” hedrar dem ytterligare, inte minst eftersom artikeln sannolikt ogillas av flera kadett- och officerskollegor på militärhögskolan.

Jag håller med om att varje kadett bör ha förkunskap som gruppbefäl (genom gruppbefälsutbildning eller förberedande officerskurs). Holm m.fl. verkar dock förväxla denna förkunskap med erfarenhet av stridsutbildning, gissningsvis till fots, vilken knappast är ett måste för ”alla vapenslag [jag gissar att kadetterna menar försvarsgrenar och stridskrafter] och befattningar”. Duglighet i strid och förståelse för dess ingående delar förutsätter faktiskt inte att Försvarsmaktens alla officerare kan strida i skytteförband. Målen, syftena och kraven för kadettbataljonens ”skjutningar och övningar” är förhoppningsvis smartare än så.

Mot stycket om kadetternas fysiska standard har jag egentligen ingenting att invända. Att fysiskt svaga kadetter inte följs upp låter både beklagligt och felaktigt. Jag kan bara uppmana Holm m.fl. till att uppfostra sina kamrater genom att framföra feedback och förklara hur fysiskt undermåliga fänrikar kommer att tas emot av över- och underordnade.

Däremot invänder jag mot förslaget om ökad närvaroplikt. Officersprogrammet är en akademisk utbildning och ska, precis som civila akademiska utbildningar, kräva närvaro endast när den är nödvändig. Att i detta avseende jämföra officersutbildning med soldatutbildning är verkligen att jämföra äpplen med päron.

Akademisk utbildning innebär ofta ett stort mått av frihet för att studenten själv ska kunna välja de former för lärande som passar henne/honom bäst. I många av kurserna som ingår i både Officersprogrammet och Högre officersprogrammet kombineras frivilliga moment såsom föreläsningar och frågestunder och obligatoriska moment såsom seminarier, taktiska planeringar och övningar. Eftersom de frivilliga momenten ofta är betydligt fler än de obligatoriska momenten kan studenten alltså välja att i stor utsträckning vara fysiskt frånvarande från pågående utbildning.

Denna verklighet krockar ofta med den militära kulturen. Officerare – och uppenbarligen vissa kadetter – retar sig på att den som tilldelas uniform, förläggning, mat och ekonomisk ersättning kan välja att inte inställa sig enligt dagsprogrammet. Men all utbildning är inte trupputbildning och att tvinga alla elever att delta i all verksamhet skulle i akademisk mening inte stärka kvaliteten. Tvärtom.

Eftersom Holm m.fl. inte närmare förklarar de ”situationer där kadetter prioriterar sociala aktiviteter framför studier” är jag inte säker på exakt vad som menas förekomma på militärhögskolan. Jag är dock säker på följande: Skattebetalarna betalar inte för att kadetter ska vara ihärdiga på Officersprogrammet. De betalar för att kvinnor och män ska välja att bli officerare. Varken skattepengar eller militära utbildningsideal är ursäkter för att införa antiakademisk närvaroplikt.