Av kadett i 231. qrzn

Förord: Detta är en replik på artikeln Ingen ihärdighet på Officersprogrammet. Tidigare två andra repliker på artikeln publicerats – ”Ihärdighet med eget ansvar” och ”Kadetterna missförstår sin utbildning”. Även Taktisk har publicerat en artikel på samma tema.

---

Kända och okända problem

Att kvaliteten på utbildningen vid Karlberg har varierat över åren är inget nytt. Universitetskanslersämbetet fastslog 2014 att officersutbildningen höll en för låg nivå. Liksom Holm m.fl., författarna till ”Ingen ihärdighet på Officersprogrammet”, känner jag en oro för framtidens officerskår. Jag delar dock uppfattningen från debattartiklarna ”Ihärdighet kan se olika ut” och ”Kadetterna missförstår sin utbildning” om att Holms förslag om ökad närvaroplikt, höjda förkunskapskrav och striktare fysisk uppföljning inte är hållbara lösningar. Officersprogrammet är en akademisk utbildning som ska skapa generalister för alla förband. Vidare är det förbandens uppgift att forma spetsen till det som blir den taktiska officerens kunskapspyramid. Trots detta ser jag allvarliga kvalitetsbrister i programmet. I denna artikel vill jag nyansera debatten genom att lyfta två centrala problem: ambitionsnivå och attityd. Jag har valt att fokusera på den praktiska delen av utbildningen och utesluter innehållet i Försvarshögskolans kurser.

Kadetter som börjar på Karlberg möter genast byråkratin mellan Försvarsmakten, Försvarshögskolan och olika förordningar (Officersförordningen, Högskoleförordningen, Förordning för Försvarshögskolan) som både sätter ramar för utbildningen och skyddar kadetten som student. Kadetterna organiseras i en bataljon med plutoner och tilldelas mentorer som ska stödja deras utveckling. Försvarshögskolan saknar förmågan att genomföra vissa praktiska moment, varför kadettbataljonen ofta får planera och genomföra dem själva, exempelvis skjutövningar där kadetterna prövas i att tillämpa ledarskap under stress.

Låga ambitioner

Min första kritiska synpunkt rör ambitionsnivån. De praktiska momenten före VFU (verksamhetsförlagd utbildning) präglas av en skamligt låg ambitionsnivå. Mycket tid läggs på repetitionsutbildningar i grundläggande färdigheter som patron ur och bårhopsättning, vilket kan vara förståeligt med tanke på kadetternas varierande bakgrunder. Problemet uppstår i den bristande vidareutvecklingen. Övningarna är sällan välplanerade eller kompetenshöjande, och utbildande befäl (ofta mentorer ur kadettbataljonen) saknar både beprövad utbildningsmetodik och nödvändig kunskap. Viktig tid går återkommande till grundläggande soldatkunskaper i stället för mer avancerade moment som orderträning eller indirekt eld, vilket leder till att kadetter själva i panik försöker utbilda sina kamrater inför prövningar. Dessutom begränsas övningar ofta av spelgränser som hindrar korrekt metodik och leder till felaktiga beteenden, exempelvis att kadetter tvingas genomföra omfattningar framför eget understöd eller får kritik för att inte använda indirekt eld innanför säkerhetsavstånd. Begränsningar förekommer ofta i Försvarsmakten och beror på resursbrist eller säkerhet, men på Karlberg bottnar de ofta i låg ambition från övningsledarnas sida.

Attityd och förbandsanda

Den andra kritiken rör attityden. Många officerare på Officersprogrammet, särskilt i kadettbataljonen, har inte sökt sig till tjänsten själva. Bemanningsuppdraget saknar idag den prestige och utmaning som exempelvis det amerikanska ”drill sergeant”-systemet har. Ett system som jag förvisso aldrig önskar se i Försvarsmakten, men som lockar motiverade individer. Officersprogrammet däremot bemannas av omotiverade eller pensionsväntande officerare som ofta visar dålig attityd. De låga ambitionerna bortförklaras med uttalanden som ”vi kan inte säkerställa er lägstanivå” eller ”det är en dålig övning, men så är det”. Uttrycket ”en övning blir det övningsledaren gör den till, oavsett moment” har i stället suddats ut och ersätts i fikarummet av ”lathet före kvalitet”. Mentorerna, som ska fungera som stöd och rådgivare, är i dagsläget snarare PRIO-administratörer. De träffar plutonen en gång i veckan för informationsutbyte och enklare fyspass, men förväntas ändå leverera omfattande utvärderingar av kadetterna inför VFU och anställning vid förband.

Avslutningsvis vill jag påpeka att Officersprogrammet ser ut som det gör idag. Lösningarna ligger varken i en omorganisering av programmet, minskad akademisering, höjda fyskrav eller mer praktik. Vi, både kadetter och utbildningsansvariga, måste ta större ansvar för lärandet inom den begränsade praktik vi har. Ambitionsnivån måste höjas och attityden förbättras. Det saknas en tydlig utvecklingstrappa för kadetternas praktiska förmåga inför VFU, och enstaka erfarna kadetter får ofta axla ansvaret för andras kompetensutveckling. Att vissa VFU-skolor, som Markstridsskolan, endast vill ha kadetter med tidigare markstridserfarenhet är ett symtom på ett större problem. En del av lösningen kan vara ökade förkunskapskrav, men den viktigaste åtgärden är att vi nyttjar de kompetensutvecklingstillfällen vi får här och nu mer effektivt. Programmet måste bemannas av motiverade befäl, och mentorer måste få bättre förutsättningar att lyckas. Framtidens officerare förtjänar bättre än en utbildning där lathet går före kvalitet – det är dags att höja ribban.