Av Kapten Robert Johansson, stridsledare vid 42. pansarbataljonen

Krigets krav har lett till att Försvarsmakten fått en tydligare krigsorganisation (KRO), men även en bibehållen grundorganisation (GRO) som gäller i fred. Införandet av militärbaser som krigsförband har inneburit att den militära organisationen utanför krigsförbanden ska fungera även när huvuddelen av personalen på garnisonen mobiliserats för fronten. Idag utbildas de flesta krigsförband vid ett regemente. Men varför är det så? Bör det vara så?

Historiskt arv

I boken Sveriges arméförband under 1900-talet (2003) av Christian Braunstein, kan man om Skaraborgsbrigadens historia läsa:

“1937 organiserades fältförbandet Skaraborgs regemente I9 (Krigsförband) vilket 1943 omstrukturerades till 9. Pansarbrigaden (Krigsförband). 1959 ombenämndes brigaden till Skaraborgsbrigaden PB9 (Krigsförband). Brigaden blev självständig 1994-07-01. När moderregementet nedlades 1997-12-31 övertogs dess traditioner av brigaden som då erhöll dubbelnamnet Skaraborgs regemente och Skaraborgsbrigaden. Kortbeteckningen ändrades samtidigt till MekB9. Från 2000-07-01 omorganiserades brigaden till utbildningsregementet Skaraborgs regemente (P4).

I samma bok kan man läsa att infanteriets fältregementen 1951 ersattes med brigader i krigsorganisationen, i och med att fler truppslag infördes i samma krigsförband.

Benämningen “Regemente” har, som vi kan läsa om i det första stycket, ofta återkommit av traditionella skäl. Idag benämns de flesta av våra utbildningsförband i grundorganisationen som regementen, som fortsätter att föra traditioner, fanor och segernamn från våra gamla fältregementen.

Krigets krav och chefers rådighet

Sveriges inträde i Nato har lett till att problemen med en grundorganisation i fred som byts till en krigsorganisation vid mobilisering fått externt ljus. Inför Sveriges bemanning av FLF-styrkan i Lettland visades oklarheter i lednings- och lydnadsförhållanden. Vem är egentligen ansvarig för en svensk bataljon? Regementschefen? Brigadchefen? Någon på arméstaben? Vilken chef ska utländska förband samverka med?

Problemen har också fått internt ljus på senare år. Vilket mandat har våra krigsförbandschefer? Varför är de underställda chefer i grundorganisationen [alltså att regementschefen är chef över brigadchefen, reds.anm.]? Vad har brigadchefen för beslutsrätt över sina krigsförband, sin personal och materiel? Hur mycket dubbelarbete sker mellan krigs- och grundorganisationen?

Jag föreslår att Försvarsmakten helt överger grundorganisationen och även i fredstid är krigsorganiserad, detta utan att återinföra den gamla insatsorganisationens vansinne.

Upplösningen av regementet och inrättandet av militärbasen

Organisationsenheterna och regementena, som vi känner dem idag, bör upplösas. Försvarsmakten bör delas upp i två typer av förband: fältförband och militärbaser. Benämningen “Krigsförband” försvinner. Krigsorganisationen blir tillika grundorganisation. Som förklaringsmodell kommer jag att utgå från Skövde garnison och 4. Mekbrigaden (MekB 4).

Militärbasen får som uppgift att upprätthålla logistiska och infrastrukturella förutsättningar för att fältförbanden ska kunna förläggas och bedriva utbildning på orten. I stort kan man säga att militärbaserna övertar dagens garnisoners personal och ansvar, utom den del som blir fältförbanden: de krigsförband vi idag utbildar huvuddelen av våra soldater till. Militärbasen inriktas mot ett eller flera truppslag för att skapa rätt infrastrukturella förutsättningar för utbildning. 

Eftersom militärbasernas och vissa stabers personalbehov kan vara större i fred än i krig kommer endast den krigsplacerade personalen vara anställd vid militärbasen, och vissa fredstida befattningar kan behöva skapas. Fredsbefattningarna kan skapas och avvecklas på stabschefs mandat, och märks tydligt i organisationen som “fredsbefattning” för att tydliggöra att den försvinner vid krig. Fredsbefattningarna bemannas via bemanningsuppdrag från fältförbanden. Militärbaserna lyder under militärregionerna, som ger uppdrag om vilka typförband och truppmassor de olika militärbaserna ska kunna ta emot..

Organisation (med enhetens chefs grad inom parantes)

• Chef Skövde Militärbas (Överstelöjtnant) ansvarar för att understödja fältförbandscheferna som finns på militärbasen genom att säkerställa infrastrukturella förutsättningar för utbildning av typförbanden pansarbataljon, mekaniserad bataljon, underhållsbataljon, stridsvagnstransportkompani, ledningskompani och sambandskompani.
• Stab (Major)
• Garnisonsavdelning (major) ansvarar för att upprätthålla kaserner, befälsrum, matsal, försvarshälsa, garage, förråd och liknande infrastruktur för att kunna inkvartera fältförband under utbildning. Övertar Fortifikationsverkets uppgift att stå för vaktmästeri och städtjänst. Anställer egen matsalspersonal. Håller även med en administrationsdetalj som stödjer fältförbanden med den fredstida byråkratin.
• Övningsplatsavdelning (förvaltare) ansvarar för att upprätthålla infrastruktur för fältförbandens utbildning, som skjut- och övningsfält, CBRN-bana, besättningsträningsanläggning, ledningsträningsanläggning och motorbanor.
• Logistikavdelning (förvaltare) ansvarar för serviceförråd, transporter och markverkstad.
• Utbildningsavdelning (major) ansvarar i fred för utbildning av militärregionens krigsförband, som hemvärn och lokalförsvarsförband, samt bemanning av skolor och träningsanläggningar som används av fältförband. Ansvarar i krig för utbildning av ersättningspersonal till fältförbanden.

Fältförbanden tar befälet

Fältförbanden, som idag är huvuddelen av våra krigsförband, baseras på olika militärbaser. Fältförbandschefen har rådighet över sin materiel och personal, och har till uppgift att utbilda, utveckla och vidmakthålla sitt förband. Fältförbandschefens närmaste chef i fred är även dennes taktiska chef i krig. Fältförbandschefen understöds av militärbaschefen men är inte dennes chef. Fältförbandschefen framställer ett behov, militärbaschefen stödjer med en lösning, utan att fältförbandschefen ska belastas med chefsskapets fokusdelning.

Låt oss nu ta MekB 4 som exempel. I ett av Skövde militärbas kanslihus sitter brigadchefen med sin krigsstab. I kasernerna finns befäl och soldater för de krigsförband brigadchefen har: två pansarbataljoner, en mekbataljon, en underhållsbataljon, ett stridsvagnstransportkompani, ett ledningskompani och ett sambandskompani. Bataljon- och kompanicheferna leder och utbildar sina egna förband, och understödjer utbildningen av sidoförband i militärbasen. Brigadchefen leder sina DUC på de olika militärbaserna, ger order om utbildningsmålsättningar och deltagande i övningar, som brutits ner från divisionschefen.

Utbildningen bedrivs i stort som idag, men en starkare koppling till fältförbandet som står i fokus. Fältförbandschefen indelar sitt förband för att rationellt kunna bedriva övning och träning. Befäl vid kompanier som inte utbildas eller övas under utbildningsåret ingår i befälslagen vid de kompanier som bedriver utbildning. Det fältförband som står i fokus genomför krigsförbandsövning i samband med de värnpliktigas slutövning.

Trygghet för personalen

Personal som tar anställning i Försvarsmakten ska fortsätta göra det vid en anställningsort. Personal kan flyttas fritt mellan olika förband på ortens militärbas, men kan endast tvingas tjänstgöra på andra orter genom tillfälliga bemanningsuppdrag. Bemanningsuppdrag på annan ort ska innebära en högre ersättnings- och ledighetskompensation än idag, för att säkerställa att befälskåren kan upprätthålla sitt familjeliv.

Fördelarna är flera

• Fältförbandscheferna får rådighet över sina förband, inklusive personalen och materielen. De har genom militärbasernas uppgift att understödja dem fått den otvivelaktiga platsen i centrum, vilket idag inte är fallet även om vi säger “allt för krigsförbanden”, vilket självklart inte är sant. Eftersom fältförbandschefen äger all sin personal, och förstärker skolor med personal genom bemanningsuppdrag stärks fältförbandschefernas inflytande över centrala utbildningar. Eftersom fältförbandschefen äger sin personal kan flödet mellan olika förband öka, utan att man förlorar någon till en annan organisationsenhet. En kvartermästare på en pansarbataljon kan tjänstgöra ett år på ett kompani på underhållsbataljon för att öka sin kompetens.
• Fältförbanden får krigsuppgifterna i fokus. Eftersom de fredsmässiga och infrastrukturella uppgifterna skiljts från fältförbanden så kan de helhjärtat ägna sig åt utbildningen och förberedelserna inför sina krigsuppgifter. De infrastrukturella förutsättningarna som krävs löses genom militärbasen utan inblandning från fältförbandets personal. Insatsberedskapen ökar.
• Lednings- och lydnadsförhållandena blir tydliga genom samma chefer och uppgifter i fred och krig, och ett slut på att vi har flera chefer samtidigt.. 
• Militärbaserna fungerar i krig och fred genom att kärnpersonalen över tid bibehåller sina uppgifter.
• Motverkan av ej krigsnödvändiga befattningar. Försvarsmakter i fred har en stark tendens att uppfinna arbetsuppgifter och befattningar som inte är till nytta för krigsorganisationen. Att krigsorganisationen blir normerande och fredsbefattningar uteslutande blir bemanningsuppdrag, kommer hjälpa organisationen med distinktionen mellan huvudsak och bisak. 
• Ökad tillgänglighet av personal? Den enklare indelningen av Försvarsmakten kanske skulle leda till att fler officerare och specialistofficerare kunde frigöras för tjänst i fältförbanden om dubbelarbetet mellan grund- och krigsorganisation minskar.

Vad är nackdelarna?

• Ett A- och B-lag? Att vi sätter fältförbanden främst kan leda till att militärbasens personal betraktas som ett B-lag. Förhoppningsvis blir det inte så, även om fältförbanden självklart borde vara högst prioriterade och ha starkast prestige. Militärbaserna är till för fältförbanden, inte tvärt om.
• Minskad utbildningsrationalitet på små förband? Idag utbildar regementena flera krigsförband av samma typ. Eftersom de understödjer varandra oavsett vilka taktiska chefer de har så uppnås hög utbildningsrationalitet. Kommer ingenjörbataljonerna på Eksjö Militärbas när de saknar gemensam chef att understödja varandra mindre? Kanske. Troligtvis. Här är den stora risken och nackdelen. När det gäller sådana fall kanske divisionschefen behöver prioritera. Fokusbataljonen understöds av de andra bataljonerna på samma sätt som idag, men på mandat av en högre chef.

Jag hoppas och tror att Försvarsmaktens nästa stora förtjänst kommer ur att sätta krigsförbandscheferna främst, och att ge dem mandat att på riktigt ta ansvar för sina förband utan att tyngas av administrativ börda. Detta är ett ödmjukt förslag på en möjlig väg framåt. Regementena förr ledde våra bataljoner i strid. Det är dags att låta fältförbanden överta fanorna och leda vägen.