Av Pansarsubbe

Förord: Detta är en replik på artikeln Ingen ihärdighet på Officersprogrammet. Tidigare har ytterligare en replik i ämnet publicerats. Även Taktisk har publicerat en artikel på samma tema.

---

Ihärdighet på olika sätt

Att vilja förbättra den kultur som finns på Karlberg är inte något dåligt. Det finns många utmaningar med officersutbildningen, både vad gäller undervisningens innehåll, lokaler och attityd. Vilket nog alla kadetter och studenter genom alla tider har haft, även denna subaltern när jag var kadett. Men jag vänder mig emot det fokus som författarna har; närvaro på föreläsningar, rehab och förmåga till grundläggande militära kunskaper. Kravet bör vara relevant kunskap och rätt attityd.

Vi börjar med närvarokrav. Att närvara är inte nödvändigtvis att lära sig eller att förstå. Olika människor lär sig på olika sätt, och det är genom de examinerande momenten som man bedöms i sitt kunnande. Att sitta längst bak i en lektionssal och lägga patiens gör dig inte till en bättre officer än kadetterna som i stället för att vara på lektionerna läser den litteratur som delats ut. Dessutom kan olika personer ha olika förutsättningar hemma eller andra anledningar att hellre plugga självständigt än att gå på föreläsningar. 

Vi har idag redan ett praktiskt antagningskrav – godkänd värnplikt med betyget Ja-2-2. Vad som anses som absoluta grunder är olika för förband till förband. Många av arméns förband har som målsättningar kopplat mot strid att kunna försvara egen gruppering, alltså är det knappast att se som grunder att genomföra plutonsanfall. Dugligheten i strid avgörs inte heller automatiskt av din förmåga att som kadett ge order. Alla försvarsmaktens förband strider inte avsuttet eller ens på land, något vi arméofficerare och då främst inom markstridsförbanden ibland är snabba att glömma.

Att genomföra en förberedande officerskurs, FOK, skulle kunna ge mängder av fördelar, men vad skulle man ha för utbildningsmålsättningar? 

Vem är ansvarig?

Gällande fysisk prestationsförmåga uppfattar jag att skribenterna delvis vänder sig mot kollegor som inte klarar Försvarsmaktens fysiska krav, och då tilläggskraven till nivå 1. Kraven på nivå 1 är ett 2 km löptest som ska klaras av på 11:35/12:30 i fyskläder, något som borde vara mycket svårt att misslyckas med om man är frisk. Om personen inte klarar dessa krav är det rehab, om man sedan missköter sin rehab kan det vara skäl till att bli av med sina studieförmåner. Men längden på rehabeträningen kan inte ligga den skadade till last, utan det måste vara att man missköter den, eftersom olika skador tar olika lång tid att genomföra rehab för.

Av de skribenterna skriver kan man utläsa att kadettbataljonen genom sin personal inte tar det ansvar som de redan idag har, att genom stödjande eller avskiljande kollegium hantera den personal som misslyckas med att följa rehabplan eller inte klarar lärandemålen. Det löser man inte genom att lägga till ytterligare uppgifter utan genom att genomföra de man har. Vilken utbildningsmetod som avses förändras görs inte klart, utöver ett mer kontrollerande ledarskap och att det ska göras närvarokontroll på föreläsningar. 

Krav – men på vad?

Krav skall ställas och efterlevas, det är mycket bra att även kadetter anser det, men jag tycker att man stirrar sig blind på vad man som kadett anser är viktigt här och nu istället för helheten. Problemet är inte att kadetter som saknar förmågan att ge en bra order eller att springa fort har låg närvaro på föreläsningar. Problemet är kadetter som inte tar ansvar för sitt eget lärande och fysik. Detta löses inte genom att sitta längst bak i skolbänken, utan genom att det förväntas att man tar till sig utbildningen och klarar examinationerna och kraven oavsett metod – och sker inte det, så måste det leda till konsekvenser.

Men den attityd som jag upplever ligger bakom frustrationen måste hanteras. Där finns möjligheter redan idag och bollen ligger hos kadettbataljonen att efterleva sina egna bestämmelser, att våga stödja och vid behov avskilja kadetter som inte är lämpliga som blivande officerare.

Mitt förslag för att komma till rätta med dessa problem är två delar.

Den första är att skapa tydliga målsättningar för den tid som Försvarsmakten idag äger under officersutbildningen. Genomför en översyn på varje lagd timme med en tydlig röd tråd. Exempelvis skulle man kunna börja med en FOK som ger kadetterna en bra grund inför framtiden med tydliga utbildningsmål. Genomför först en gruppbefälsutbildning för dem som har det behovet, och sedan en FOK med tydliga målsättningar för samtliga. Rimligen bör målsättningen vara att alla ska kunna truppföra en pluton i försvar. Att bedriva en fältvanevecka vid ”inryck” och övriga delar som idag genomförs ligger på en för låg nivå och sådan utbildning bör kunna strykas.

Under skolåret bör militära färdigheter kunna övas regelbundet och med en tydligt fokus på vad man vill åstadkomma, snarare än att det – som idag – genomförs allmän militär verksamhet utan tydliga övergripande mål. Skall det skjutas på skjutbana bör målet vara att utbilda till instruktör, exempelvis genom att lägga några timmar i veckan på teorin för att senare under hösten kunna ha helgtjänst där man förväntas hålla en skjutning. Andra målsättningar skulle kunna vara att man, istället för att fjällvandra andra året på skolan, får chansen att genomföra förbandspraktik veckorna 32-34 och då omsätta den kunskap man har fått men framför allt uppleva ett inryck med värnpliktiga som befäl.  Då får kadetten uppleva de problem det ställs inför som första linjens chef, något man sedan kan analysera och reflektera över under resten av sin skoltid. Möjligheterna är enorma – det finns tid då kadettbataljonen disponerar kadetterna varje vecka, och dessutom tillkommer sommaren och eveventuella helgtjänster. 

Konsekvenser

Problemet med att ha personer som inte klarar kraven finns idag möjlighet att hantera, vilket kadettbataljonen gör, men kanske inte så snabbt som man som kadett önskar. Jag har två enkla förslag. Belöna de som klarar sig genom att låta de individerna ha frihet. 

Enklaste exemplet blir fysen – klarar man fyskraven får man bedriva egen träning när det passar en själv, misslyckas man får man först och främst hjälp genom ett stödjande kollegium, missköter man den hjälpen blir det ett avskiljande kollegium. Det samma skulle enkelt gå att överföra på de ”civila” studierna – klarar man inte uppsatta krav, alltså får de högskolepoäng kurserna ger oavsett närvaro eller hemstudier, blir det kollegium.  

Närvaron på Försvarsmakts-tid är redan obligatorisk och bör därför inte vara ett problem. Där är det närvaro som gäller men även här bör man fundera på om det inte ska kompletteras med lärandekrav. 

Dessa möjligheter har vi redan idag. Men jag upplever att vi både gällande kadetter och även till del värnpliktiga är dåliga att nyttja de medel vi har.