Av Anders Björk, stridspilot och flygspecialpsykolog

Ges anställda i Försvarsmakten rätt förutsättningar för att hantera uppdragstaktik? 

Tidigare här på Militär Debatt har jag skrivit om anti-piloter som är ett strukturerat sätt att  försöka komma tillrätta med den upplevda obalansen mellan administration och profession.  Tanken med dessa anti-piloter är att skapa mer tid för kärnverksamheten. I grunden handlar det  om att återföra fokuset till aktiviteter som gör oss farliga för fienden. Med denna text avser jag  förklara mekanismerna bakom varför situationen ser ut som den gör och även utveckla vilka  konsekvenserna kan bli om inget görs. I en tid med allt större fokus på administration och  mätbara delar av verksamheten har det professionella omdömet fått stå tillbaka. Det är just detta  omdöme som ligger till grund för huruvida Försvarsmaktens personal kan hantera  ledningsfilosofin uppdragstaktik. 

Krig innehåller till sin natur en stor mängd osäkerheter. I en konflikt strävar de stridande  parterna efter att komma innanför varandras beslutscykler, med förhoppning om att i  förlängningen skapa psykologisk paralys hos motståndaren. Dessa beslutscykler påverkar varandra i en kedjereaktion vars riktning i förväg är svår att förutse. Därför brukar det sägas att  en plan sällan överlever den första kontakten med fienden. Till detta tillkommer även  slumpmässiga omständigheter som ej heller går att planera för. Det kan handla om allt från  tekniska missöden och soldaternas stridsvilja, till utmaningar skapade av till exempel  väderfenomen.

Det finns två vägar att möta denna osäkerhet. Den första är att genom tydlig central styrning  och ledning försöka kontrollera situationen, medan den andra är att istället omfamna  osäkerheten och göra den till sin vän. Den första principen har anammats av vår  dimensionerande motståndare och används i dennes manöverkrigsskola, medan den andra  principen ligger till grund för den svenska uppdragstaktiken. En förutsättning för att kunna  utöva uppdragstaktik är dock att de på slagfältet har en förmåga att hantera osäkerheter.

Denna text avser således belysa frågan kring om anställda i svenska Försvarsmakten idag ges  rätt förutsättningar för att kunna hantera krigets osäkerheter och således, i förlängningen, om de  kan hantera uppdragstaktik. Eftersom jag själv är aktiv som stridspilot i Flygvapnet kommer  jag belysa frågan ur det perspektivet men jag är övertygad om att resonemangen går att  generalisera till samtliga yrkeskategorier i Försvarsmakten. 

För att kunna besvara ovanstående frågeställning behöver vi förstå vad begreppen kunskap och  dess motpol – icke vetande – innebär. Krig generellt, och luftkrig specifikt, är ju i linje med  ovanstående resonemang förbundet med en mängd osäkerheter – icke-vetande.  

Vad är då vetande, kunskap och icke-vetande? Det blir ett cirkelresonemang när dessa begrepp  skall förklaras utifrån vår egen kunskap. Enligt Kurt Gödels ofullständighetssatser, går det inte att bevisa ett systems konsistens inom ett system. Om vi ser vår kunskap som ett system blir  det svårt att visa att det vi tror är kunskap verkligen är kunskap, eftersom vi använder oss av  vår kunskap för att visa det. Vi behöver byta perspektiv och måste därför kliva ur vår egen  förförståelse av kunskap för att nå objektiv förståelse. Därför kommer kunskapsbegreppet  studeras bland annat utifrån två tidiga filosofers perspektiv med hjälp av resonemang som den  svenska filosofen Jonna Bornemark fört i sina böcker Det omätbaras renässans och Horisonten  finns alltid kvar. 

Det tidiga kunskapsbegreppet  

Aristoteles hävdade att det finns åtta olika typer av kunskap varav tre är särskilt intressanta för  den aktuella kontexten. Den första formen av kunskap är episteme. Det är den kunskap som  erhålles genom forskning och vetenskapliga experiment, den evidensbaserade akademiska  kunskapen. Den andra kunskapsformen är techne. Techne handlar om praktisk kunskap, till  exempel att kunna följa manualer och beskrivningar som skrivits utifrån episteme. Den sista  kategorin som är av intresse för oss i detta sammanhang är fronesi. Fronesi handlar om hur vi 

människor använder oss av vår kunskap, på ett omdömesgillt sätt, i verkliga livet. För att ta  luftstrid som ett exempel så bygger striden i grunden på episteme kring aerodynamik och  naturlagarna. Utifrån denna episteme har flygplan och vapen utvecklats och doktriner, planer,  anvisningar, manualer, utbildningsanvisningar samt regelverk skrivits. Med piloternas techne  kan dessa dokument följas i en perfekt värld. Att sedan kunna tillämpa detta i en hyperdynamisk  operativ miljö kräver fronesi. Det handlar till exempel om att se tredimensionella flygbanor,  styra flygplanet, skapa sig situationsmedvetenhet, flexibilitet, kreativitet, moral samt att  kunna hantera oväntade situationer. Fronesi kan, till skillnad från den akademiska evidensbaserade kunskapen episteme, ej tillskansas genom att läsa eller genom att få den verbalt  överförd. Den tillskansas genom att vara i situationen och miljön under lång tid och genom  omedveten inlärning utifrån medvetna och omedvetna signaler. Fronesi benämns även erfarenhetsbaserad kunskap, professionellt omdöme och tyst kunskap. Som en parantes kan här  tilläggas att artificiell intelligens idag företrädelsevis befinner sig inom episteme- och  technedomänerna. Vi människor har tillgång till fronesi, samtidigt som vi ligger oändligt långt  efter artificiell intelligens i vår förmåga att ta in och hantera episteme och techne.  

Det moderna kunskapsbegreppet 

Att inte ha kontroll, eller att inte förstå vår omvärld, är något som stressar oss människor.  Mänskligheten har därför i alla tider strävat efter att söka svar på existentiella frågor. Vissa har  vänt sig till religionen, andra till vetenskapen. Båda alternativen har fyllt samma funktion men  på olika sätt.  

Efter den vetenskapliga revolutionen har kunskapsbegreppet, i mångt och mycket, kommit att  likställas med episteme, det vill säga den akademiska och evidensbaserade kunskapen.  Anledningen är att episteme har gynnat mänskligheten väl. Den har gett svar på våra frågor, ökat vår levnadsstandard, möjliggjort den medicinska utvecklingen med bland annat framtagandet av läkemedel och lagt grunden för både den naturvetenskapliga 

kunskapsutvecklingen samt hela den teknologiska utvecklingen. Det ekonomiska systemet i  västvärlden bygger på tillväxt över tid, där forskning och utveckling och därmed episteme, är  en viktig komponent.  

En avgörande egenskap hos episteme är att den går att mäta. Det går till exempel genom  experimentella studier att få en siffra på hur väl en testad hypotes stämmer. Således går det att  hävda att resultatet av en studie är objektiva fakta. Vi behöver då inte leva i ovisshet.  

Både inom privat och offentlig sektor tror vi oss att genom att använda oss av episteme kunna maximera utbytet av de resurser vi använder, i alla fall minimera risken att resurserna används  på fel sätt. Detta leder till en ökad byråkrati och administration i enlighet med sociologen Max  Webers teorier. Han hävdade att den ökade rationaliseringen av samhället, vilket han som  forskare paradoxalt nog var en del av, ledde till en allt mer omfattande byråkrati och administration. Han menade vidare att detta i sin tur skulle låsa in människor i burar som kvävde  friheten och kreativiteten. Den ökade administrationen förekommer inom många delar av den  offentliga sektorn och har benämnts som ”förpappring” av Bornemark. Risk finns dock för att  vi, i vår strävan efter effektivitet, blir blinda för VAD som är viktigt och istället väljer att  fokusera på det som går att mäta. Här kommer vi nu in på nästa filosof, Nicolaus Cusanus. 

Kunskap och icke vetande 

Ett bidrag till eftervärlden, som renässansfilosofen Nicolaus Cusanus har lämnat efter sig, är  hans syn på icke-vetande. Ett sätt att se på icke-vetande och forskning, är att se icke-vetande  som saknade pusselbitar i ett vetenskapligt pussel. Strävan kan vara att lägga klart det  vetenskapliga pusslet för att förstå universum och oss själva. En kunskapssyn där episteme är  det eftersträvansvärda förstärker denna syn på icke-vetande. Cusanus bytte således perspektiv  på synen på icke-vetande. I stället för att fokusera på att hitta de missade bitarna i  kunskapspusslet illustrerade Cusanus icke-vetande som horisonter. Strävan efter att nå kunskap kommer bara att leda till nya horisonter, likt ett forskningsfartyg som rör sig på ett öppet hav.  Fartyget når nya öar av kunskap men ”horisonten finns alltid kvar”, som Bornemark uttryckte det. 

Cusanus hade en kunskapssyn där han skilde mellan ratio och intellectus. Ratio är all kunskap  som vi hittills tagit in och strukturerat, medan intellectus enklast kan förklaras med vårt  medvetande och vår förmåga att kunna avgöra VAD som i varje stund är viktigt att ta in när vi  färdas på havet. Vi blir med vår moderna kunskapssyn och i vår jakt på effektivitet blinda för  VAD som egentligen är viktigt, och kan då förledas att fokusera på det som går att mäta.  Intellectus handlar därför om människans förmåga att vara öppen för nya situationer och  anpassa oss efter dessa, att förhålla oss till vårt icke-vetande. Allt som vi hittills inte mött eller  lyckats förstå.  

Kunskapsbegreppet och effektivitet i Försvarsmakten 

I Försvarsmaktens försök att säkerställa att skattemedlen används på bästa sätt och den bästa  försvarsförmågan byggs, har, i linje med ovanstående, den administrativa delen av  Försvarsmakten vuxit.

Eftersom Försvarsmaktens effektivitet mot en tänkbar motståndare endast kan studeras vid en  eventuell konflikt, har lösningen under fredstid varit att fokusera på det som går att mäta, såsom  framtagande av styrningar, efterlevnad av dessa samt dokumentation. Detta har lett till en ökad  administration på bekostnad av professionen. Ordet kvalitet har numer inget att göra med  huruvida produkten, det vill säga krigsförbanden, är farliga för fienden, till exempel om en  stridspilot är duktig på att se tredimensionella flygbanor, eftersom detta är ytterligt svårt att  mäta. Kvalitet har istället fått betydelsen att dokumentationen är i ordning och efterlevs, vilket  går att kontrollera och mäta. Vår kunskapssyn har även lett till skärpta akademiska krav på våra officerare. De akademiska  kraven kan i detta fall likställas med krav på episteme. Högskolepoäng återfinns på en objektiv  kvotskala medan fronesi, i form av att till exempel skapa situationsmedvetenhet i luften,  återfinns på en subjektiv ordinalskala. Högskolepoängen blir därför, i linje med den ökade  rationaliseringen, avgörande. I Flygvapnet kommer ett antal nyblivna piloter behöva  komplettera med kurser vid Försvarshögskolan efter genomförd flygutbildning, då flygutbildningen ej  anses vara tillräckligt akademisk. Följande citat återfinns i kallelsen från Flygvapnets befälsskola: 

”De som genomgått Försvarsmaktens flygförarutbildning har idag inte tillräckligt många  högskolepoäng från Försvarshögskolan efter genomgången utbildning för att motsvara en  officersexamen. […] Det som skiljer flygförarutbildning mot officersprogrammet är att  flygförarutbildning inte innehåller någon verksamhetsförlagd utbildning inom ramen för  Försvarshögskolans utbildning. För att kunna få en officersexamen, och få behörighet att söka  högre officersprogrammet, behöver individerna ha 180hp”. 

Detta sker alltså i en fas när piloterna precis är färdiga med sin flygutbildning och ska börja  bygga sin bank av erfarenheter i lufthavet. Vi blir med vår moderna kunskapssyn och i vår jakt  på effektivitet blinda, för VAD som egentligen är viktigt och väljer då att fokusera på det som  går att mäta.  

Flygträning och strategi för att hantera osäkerhet i uppdragstaktik. 

I en värld där episteme är den dominerande kunskapssynen tenderar människan således att  försöka lägga klart kunskapspusslet och skapa ratio av allt, i linje med Casanus och Webers  teorier. Detta är ett sätt för människan att försöka skapa kontroll över en okontrollerbar miljö. I  Försvarsmakten kan detta resultera i försök att skapa heltäckande dokumentation, där alla  eventualiteter hanteras. Exempel på detta är det ständigt växande regelverket kring flygtjänst i Flygvapnet. Men går det att skapa en heltäckande manual för flygtjänst? Vi kan försöka  illustrera en pilots totala kunskap med en bild. 

Om pilotens kunskap hade studerats ur ett kunskapsperspektiv där kunskapspusslet var möjligt att lägga klart, så hade det kunnat illustreras med bild 1, där en tydlig kantlinje symboliserar  den yttre gränsen för vad som går att lära sig som pilot. Om i stället Cusanus kunskapssyn och  syn på icke-vetande används så kan samma figur istället illustreras på följande sätt (bild 2). 

Kantlinjen i bild 2 har suddats ut, och än bättre hade varit om figuren ständigt hade ändrat form. När vi  når horisonten på havet kommer en ny horisont finnas.  

Vilken kunskap behöver då stridspiloten för att kunna flyga stridsflygplan? Naturligtvis behövs  en mängd episteme och techne såsom kunskap om dokument. Exempelvis: Ledning av flygtjänst  (FOM), Air Operational Manual (AOM), General Description and Performance (GDP),  Technical and Tactical Procedures (TTP), Standing Operational Procedures (SOP) och Beslut Om Flygning (BOF). Dessa dokument går teoretiskt att lära sig ordagrant och utantill. För att  illustrera det så är rutorna nedan avgränsade med en tydlig kant. Det handlar här om episteme  och techne. 

Att kunna tillämpa och förhålla sig till dessa styrningar i en operationell och hyperdynamisk  miljö kräver dock fronesi – tyst kunskap (bild 4). Det illustreras nedan i bilden där rutorna ej  längre har en skarp kant utan får flyta ihop med övrig kunskap. Det går inte att lära sig dessa  dokument och sedan börja verka som stridspilot. 

I svensk flygutbildning har fokus tidigare varit på att flygläraren/instruktören skall ha en  coachande och problemställande roll i den så kallade reflekterande utbildningsstrategin.  Flygeleverna har då tränats i att möta nya situationer och fått möjlighet att bygga en tillit till sin  egen förmåga att ta ansvar för och hantera den oändliga paletten av situationer som kan uppstå  i luftkriget. Detta har tillsammans med omfattande mängdträning skapat piloter som utifrån alla styrande dokument även kunnat vara autonoma, adaptiva, innovativa och kreativa. Exempel på  sådan fronesi presenteras i bild 5. Inom vetenskapen kallas detta professionellt omdöme medan  vi inom flyget valt att kalla det airmanship. Detta har möjliggjort den svenska uppdragstaktiken  för stridsflyget inom luftstridskrafterna. 

Andra nationer har valt en annan väg och istället så långt som möjligt försökt skapa ratio av  flygtjänsten – en heltäckande manual, där till exempel landningsvarv görs fyrkantiga för att  flyglärarna skall kunna kontrollera (mäta) fart, kurs, höjd, bankningsvinkel samt avstånd på  varje del av landningsvarvet. Frågan är om vi i svenska flygvapnet är på väg att gå åt samma  håll, i och med vårt fokus på episteme och techne? Från och med 2024 utbildas svenska  stridspiloter i Italien enligt en helt scriptad utbildningsanvisning, vilket accentuerar detta  ytterligare. För att det italienska flygvapnet skall kunna lämna ifrån sig en produkt med rätt  ”kvalitet” så måste den gå att mäta. Flygpassen är därför scriptade, det vill säga att varje moment  är i förväg bestämt exakt hur det skall genomföras. Den stora merparten av flygpassen  genomförs i dubbelkommando. Instruktören är kontrollant och bedömer huruvida piloteleven  är godkänd på respektive moment. Pusslet skall läggas klart. Allt är episteme och techne (bild 6). Allt går att mäta. Piloteleverna vet exakt vad som kommer hända under flygpasset och  behöver aldrig konfronteras med osäkerheter.

Problemet är att luftkriget till sin natur innehåller en mängd osäkerhet och icke-vetande som  måste lösas med intellectus och fronesi, vårt professionella omdöme. Vi kommer aldrig i förväg,  fullt ut, kunna förutse hur en eventuell angripare kommer agera, annat än att denne i sin  beslutscykel kommer försöka utnyttja våra svagheter (bild 7) 

Vi kommer behöva använda intellectus för att vara öppna för VAD som händer och anpassa vår  taktik efterhand som kriget utvecklas, såsom grundtanken med uppdragstaktik. Vi är beroende  av vår fronesi som ger tillgång till kreativitet, flexibilitet, adaptiv förmåga och autonomt  uppträdande (bild 8).

Uppdragstaktik ger stridsflygdivisionerna egen agens till att lösa uppdraget och bygger på att  piloterna är förberedda på att kunna hantera uppkomna situationer. Det forskning dock visar är  att ju mer administration och ju fler styrningar i form av regelverk, planer, anvisningar en  organisation har, desto mindre kreativitet och adaptiv förmåga hos medarbetarna. Medarbetarna låses, som Weber uttryckte det, in i burar.  

Totalitära stater bromsar all form av kreativitet i samhället. Anledningen är att kreativitet hotar  ledningens ställning. Detta genomsyrar även krigsmakten. En kreativ aktör såsom Prigozjin,  den nu avlidne tidigare ledaren för den paramilitära gruppen Wagner i Ryssland, må ha varit framgångsrik på slagfältet men hotade hela styret. Totalitära stater försöker därför skapa kontroll över osäkerheterna på stridsfältet såväl som i samhället, genom auktoritär, central  ledning och styrning. Svenska Försvarsmakten har tidigare försökt använda detta till sin fördel  och tänkt möta detta med uppdragstaktik. Det paradoxala är att vi nu har gått in på en väg där  även vi kväver kreativitet genom att fokusera på det mätbara (bild 9). Professionen får stå  tillbaka för den allt mer ökade administrationen och enligt mig ges piloterna inte förutsättningar  för att kunna hantera luftkrigets osäkerheter, som den svenska uppdragstaktiken kräver. 

Förpappringen har då, både bokstavligt och bildligt, skapat en svensk papperstiger.

---

Referenser 

Arvidsson, Robin. Militärt Airmanship: Professionellt omdöme i lufthavet. Masteruppsats, Försvarshögskolan, 2022. 

Björk, Anders. Den tysta kunskapens betydelse. Flygardags, nr 4, 2022
Bornemark, Jonna. Det omätbaras renässans. Stockholm: Volante, 2018. Bornemark, Jonna. Horisonten finns alltid kvar. Stockholm: Volante, 2020.
Brown, Ian. A new conception of war. Quantico: Marine corps univerity press, 2018. 

Eliasson, Patrik och Hamre, Lasse. Handledning. I Pedagogiska grunder. Redigerad av  Hederstedt, Johan och Lindholm, Mikael (red.), 256-283. Stockholm: Försvarsmakten, 2000. 

Gunnarsson, Rolf. Jernbeck, Isabella. Nilsson, Rolf K. Banta det militära högkvarteret – Mindre pang för skattepengarna. Svenska Dagbladet. 2009-01-04.  

https://www.svd.se/a/2efd8ecf-54f9-33fc-9884-42dd961c3278/banta-det-militara hogkvarteret (Hämtad 2024-01-12). 

Harari, Yuval Noah. Sapiens. Stockholm: Natur och kultur, 2018. 

Hurri, Per och Midbrandt, Lars-Erik. Professionalism och New Public Management i  Försvarsmakten. Kandidatuppsats, Karlstads universitet, 2018. 

Italienska Flygvapnet. ItAF Pilot Training System 2020 Directive. Rom: Italienska flygvapnet,  2020. 

Jelbring, Erik och Kron, Erika. Profession, administration – frustration? – E n studie om hur  chefer i Försvarsmakten upplever balans i vardagen. Kandidatuppsats, Högskolan Halmstad,  2023. 

Laurén, Anna-Lena. Prigozjin Har lyckats bygga en direktrelation till ryssarna på ett helt  annat sätt än Putin. Dagens Nyheter. 2023-06-26. https://www.dn.se/varlden/anna-lena-lauren prigozjin-har-lyckats-bygga-en-direktrelation-till-ryssarna-pa-ett-helt-annat-satt/ (Hämtad  2024-01-17).

Lindström, Jan. Chefen flygsäkerhetsavdelnings förord. Flygardags, nr 4, 2022. 

Rosing, Hans. Att resonera logiskt – inledning till logikens grundbegrepp och metoder. Åbo:  Åbo akademi, 2006. 

Sapolsky, Robert M. Varför zebror inte får magsår. Stockholm: Natur och kultur, 2003 

Thunholm, Peter; Widén, Jerker och Wikström, Niklas. Militära arbetsmetoder – En lärobok i  krigsvetenskap. Stockholm: Universus Academic Press, 2022. 

Törnqvist, Rolf. Historiskt konkretiserande sociologi. I Moderna samhällsteorier, redigerad  av Per Månson (red.), 261-303. Stockholm: Norstedts, 2010. 

Widén, Jerker; och Ångström, Jan. Militärteorins grunder. Stockholm: Försvarsmakten, 2005,  100.