Av Kapten Robert Johansson, stridsledare vid 42. Pbat

Ett av mina få minnen från lektionerna på Karlberg handlade om organisationers lärande. Föreläsaren berättade om kulsprutans införande i olika länder före första världskriget, och hur alla drog slutsatsen att den skulle ge förödande effekt på fienden. Få drog däremot slutsatsen att fienden skulle ha samma vapensystem, och att det skulle påverka deras egna förband på samma sätt. Den tanken har följt med mig. I det här inlägget vill jag utgå från fiendens nya förmågor, och diskutera vad det bör leda till för förändringar i våra pansarförbands taktik och stridsteknik. Jag kommer i mina resonemang utgå från en svensk pansarbataljon.

Intrycken från strider med pansartrupper de senaste åren har varit många, erfarenheterna färre och om slutsatser har dragits har de i alla fall inte lett till några märkbara förändringar i hur vi övar med våra pansarförband, sett i perspektivet från mig som utkämpat, lett och bevittnat duellerna. Det är detsamma 2024 som 2014. Vad är då de stora nya inflytelserna på pansarstriden? Ur mitt perspektiv är de i huvudsak två stycken: “det transparanta slagfältet” samt nya verkanssystem.

Det transparenta slagfältet – drönare och internet

Den stora utbredningen av drönare har skapat möjligheter för bred inhämtning av underrättelser på kort och långt avstånd från egen trupp utan att exponera egen personal för fienden. Civila som fotograferar, filmar och sprider information på internet ger också en möjlighet till bred inhämtning av ett nytt slag. När vi pratar om nyttjandet av drönare så är min uppfattning att vi huvudsakligen fokuserar på hur vår egen organisation bör nyttja dem. När vi pratar om fiendens nyttjande av drönare så har det kretsat till åtgärder på soldat- och plutonsnivå. Ska instigningsluckor vara stängda för ökat skydd, eller ska man ha uppluckad flygvarnare? Vad är en tillräckligt bra skyddsställning för att undvika upptäckt?  En viktig slutsats är dock att våra förband måste räkna med att vara upptäckta även om man inte står i främsta linjen.

Burna PV-system och patrullrobotar

Patrullrobotarnas intåg i fiendens arsenal har förutom diskussionen om instigningsluckor inte lett till några större förändringar i hur vi strider. Man kan betrakta patrullroboten som ett flygande pv-robotsystem, och i dagsläget har vi svårt att motverka det på annat sätt än genom våra fordons skyddsnivå.

Den ökade potensen och utbredningen av burna pv-system innebär att fler soldater på slagfältet kan bekämpa våra fordon på längre avstånd, med högre frekvens och med bättre verkan. Ett framgångsrikt anfall av de våra kan snabbt vändas till ett masskadeutfall och bruten anfallskraft om fienden hunnit ta avsutten stridsställning med ett enkelt skyttekompani. Både våra stridsvagnar och pansarskytte kommer behöva prioritera hotet från avsuttna mål i högre grad än tidigare. 

Slutsatser för pansarbataljon

Av fiendens förmågor drar jag följande slutsatser:

• Ett pansarförband kan inte längre försvara eller fördröja, endast anfalla.
• Ett pansarförband måste vara maskerat i sin helhet tills anfall ska påbörjas.
• Ett anfall måste ske med hög kraftsamling, och acceptera höga förluster för att lyckas.
• När ett pansarförband tagit sitt anfallsmål eller stagnerat måste det omedelbart avlösas av infanteri eller dra sig ur utan avlösning.

Anfallet – vårt kall

Pansarförbanden är de enda förbanden som kan åstadkomma ett genombrott, och genom manövern påverka fienden där han är svag, och då är det där som vi ska riskera våra förluster. Rent krasst så skulle kanske pansarförbanden kunna lösa en försvars- eller fördröjningsuppgift med omfattande maskeringsförberedelser, och nyttjandet av sensorer som o-platser och drönare. Vi måste dock utgå från att stridsvagnar och stridsfordon som förloras i strid inte kommer kunna ersättas under kriget. Det vi har när kriget börjar är det vi ska vinna kriget med. Då måste vi välja var vi tar de förlusterna, och inte förlora fordonen på uppgifter som ett annat typförband kunnat lösa. En stridsvagn som står i eldställning kommer snart att bli utslagen, och det har vi inte råd med om vi vill kunna genomföra anfall längre in än en månad i kriget. 

Maskeringen – vårt skydd

Idag är den mentala utgångspunkten på våra övningar att vi har avmaskerade förband som strider hela dagen. Man försvarar tagen terräng, man är beredd att fortsätta. Vi kanske hittar tillfället när något kompani kan sänka stridsberedskapen och maskera sig, annars är bara funktionsdelar maskerade.

Vår mentala utgångspunkt bör vara att pansarförbandet ska vara maskerat, och väl tillbakadragen från fientliga förband. Vi ska hitta luckan och tillfället när det är dags att anfalla, då avmaskera och omedelbart påbörja rörelsen. Förbandet får inte stanna när det väl påbörjat sitt anfall. 

Kraftsamlingen – vår framgång

Det transparenta slagfältet innebär att överraskning kommer bli mycket svår att uppnå, och den ökade pv-förmågan att stridskontakterna kommer bli än svårare att vinna. Vi måste vara beredda på höga förluster, och anfallet måste vara värt det. För att uppnå lokal överlägsenhet måste alltså kraftsamlingen bli än större – på en mindre yta, eftersom överraskningsmomentet minskat. Våra förband måste anfalla på så smal bredd att vi kan vinna duellerna, och med ett sådant djup med förband att vi kan fortsätta förbi de förband som fått bruten anfallskraft och därmed uppnå syftet med vår strid.

Urdragningen – vår överlevnad

Tiden då ett stridsvagnskompani kunde stå och försvara en höjd i väntan på ny uppgift utan att bli utslaget är förbi. Så fort bataljonen inte kan eller bör fortsätta så ska den dra sig bort från fronten, och återgå till maskering. Om anfallet är terrängfokuserat så behöver ett infanteriförband ha följt med i anfallet så att avlösning kan ske utan fördröjning. Om inte avlösning kan ske direkt, eller om anfallet varit fiendefokuserat, så ska förbandet dra sig ur, maskeras och bli beredda att påbörja ett nytt anfall.

Stridsteknik och taktik för pansar

Ett exempel på hur pansarbataljonen skulle kunna användas: bataljonen, med övriga brigadens manöverförband står i maskerade skyddsställningar 20 km bakom fronten och är anfallsberedda. Brigadens stridsplan är att anfalla på stridskolonn mot fiendens flank. Brigaden ger order om att påbörja anfallet, bataljonen avmaskerar och påbörjar framryckning. När bataljonen bedömer att stridskontakt är möjlig påbörjas spaning med drönare framför förbandet samtidigt som framryckning sker. Bataljonen övergår till anfall när stridskontakt är trolig, och spanar med drönare under sina anfallsförberedelser. Vid stridskontakt återtar manöverkompanierna sina drönare för att öka anfallstempot, och endast bataljonen fortsätter spana med SUAV.

Bataljonen anfaller som brigaden också på stridskolonn, med pansarskyttekompanierna som understödjer i stridsvagnskompanierna (understöd i innebär i det här fallet att pansarskytteplutonerna anfaller nära sin systerpluton i stridsvagnskompaniet, och skyddar stridsvagnarnas flanker. Första pluton i pansarskyttekompaniet anfaller med första pluton i stridsvagnskompaniet)

Stridsvagnskompaniet som är riktkompani anfaller på stridslinje, med en pansarskyttepluton som skyddar varje flank, och en pansarskyttepluton som anfaller mellan vagnarna i kompaniets mitt. Det andra stridsvagnskompaniet framrycker bakom på stridskolonn, och dess understödjande pansarskyttekompani skyddar flankerna.

Vår bataljon har upptäckts av fienden som börjat vrida om förband för att möta det nya hotet. Patrullrobotar börjar tillfoga oss förluster. Tätkompanierna slår sig igenom delar av ett fientligt mekkompani med enstaka förluster, tack vare våra goda duellförmåga. I nästa terrängparti överraskas vi av flera plutoner avsuttet skytte med moderna pv-robotsystem, och fler patrullrobotar. Bägge kompanierna har nu 50-procentiga förluster, men nedkämpar fienden. Bataljonens andra två kompanier övertar anfallet och fortsätter. I nästa terrängparti får de stridskontakt med resterna av den fientliga mekbataljonen. Fienden nedkämpas, men även här lider de våra 50-procentiga förluster, eftersom fienden har väntat på oss. Brigaden genomför tätbyte och anfaller förbi med nästa bataljon i spetsen. Brigaden är nu innanför fiendens förband, där de inte spanar, och fortsätter med hög hastighet mot målet med uppgiften. Vår skadade bataljon påbörjar omhändertagande av utslagna vagnar och sårad personal, och påbörjar urdragning.

Bataljonen drar sig ur 20 km, återfyller, maskerar och genomför uppdragsutvärdering när förlusterna omhändertagits. När de fordon som kan reparerats har återförts, och ersättningspersonal tillförts så är bataljonen redo att lösa ny uppgift.

Pansartruppernas behov 1 – organisation

För att kunna strida på detta sättet krävs en ny organisation av pansarbataljonerna, och kanske även mekbrigaderna. Pansarbataljonen behöver framför allt utökad bärgnings- och sjuktransportförmåga. Alla materiella och personella förluster som vi tar under anfallet måste kunna medföras tillbaka i ett lyft, tillsammans med övriga förbandet. Trosskompaniet följer inte med i anfallet, utan genomför stridsvärdeshöjande åtgärder med bataljonen när den återvänder. Eftersom bataljonen anfaller baserat på underrättelser från brigadens eller divisionens sensorer behövs ingen spaningspluton. Den stora mängden skador som förväntas på kort tid, och den graden av dolt uppträdande bataljonen måste ha, innebär att bataljonens fordonsreparationsresurser kanske skulle behöva uppgå i brigadens reparationsförband.

Om anfallet blir pansartruppernas uteslutande uppgift så skulle brigadens funktionsbehov också förändras. Fältarbetsförmågan skulle inriktas mot rörlighet – att förbättra framryckningsvägar och att röja mineringar. Behovet av sensortäckning för att kunna utlösa anfallet i rätt tid vore stort, och kanske skulle brigadens spaningsförband behöva vara en hel bataljon. Om bataljonernas spaningsplutoner omfördelas till brigadnivån så uppnås i alla fall två spaningskompanier med trupper som redan finns inom brigaden.

Pansartruppernas behov 2 – övning

Train as you fight säger man, och då måste det vara en naturlig del av vår förbandsträning att motståndaren har drönare. Detta är dock den sista spiken i kistan för våra krystade slutövningar när vi försöker klämma in flera bataljoner på samma övningsfält under “full tillämpning” i en utdragen stridskontakt under del av eller hela dygn, och ett läge som aldrig bryts. Med drönare på fältet  är det hopplöst att göra någonting innan man blir upptäckt och fjärrbekämpad, och förluster kommer att lidas med hög takt på den anfallande sidan. Stridsmomenten kommer att bli intensivare, och kortare.

Moment som enligt min mening kan genomföras på slutövning i brigads ram: 

• Bataljons genombrott av flankskydd
• Bataljons anfall genom försvarad minering med befästningar
• Bataljons rekonterstrid bakom flankskydd
• Bataljons fullföljande av anfall när tätbataljon tappat anfallskraft
• Bataljons anfall mot exponerad flank
• Bataljons urdragning från strid.

Samtliga moment bör övas i både dager och mörker. 

Fullt tillämpad övning för våra staber behöver i framtiden ske genom ledningsövning eller genom att förlägga övningen till ett så pass stort övningsfält att det finns plats för förbanden att manövrera på riktigt. Inget närövningsfält vi har idag i Sverige är tillräckligt stort.

Avslutning

Pansartrupperna står inför en stor utmaning i att hitta sin roll på det transparenta slagfältet med den ökade verkansförmågan fienden har. Jag tror det är viktigt att vi vågar släppa våra gamla vanor, och beslutsamt och våghalsigt prövar oss fram under så realistiska förutsättningar vi kan uppbåda. Det kommer innebära flera smärtsamma uppoffringar, både i våra traditioner, och i insikten att vår uppgift bara kommer bli svårare med teknologins utveckling, men än mer nödvändig. Arméchefen säger att vi måste vara redo för strid inom några enstaka år. Låt oss bli det.