Av major Henrik Lundberg, bataljonchef
Fanjunkare Sebastian Ljungberg publicerade i dagarna en välformulerad och grundlig artikel om utbildningen i närkamp och närkampens betydelse i strid och i skyddsvakttjänsten. Författaren är uppenbarligen kunnig inom sitt område och vill uppnå bästa tänkbara resultat inom området närkamp. Bra det!
Mina reflektioner över vad som framförs kan delas i två delar.
För det första; att vi har närkamp som del av grundutbildningen är mycket positivt. Det är en positiv attitydsträning, en rolig fysträning och främst för soldater i ”markstridande” befattningar en nödvändig grundförmåga. Sannolikt hjälper det också till att bygga en god kultur runt allmän fysträning som är nödvändig för all personal i Försvarsmakten.
Min andra reflektion handlar rent allmänt om hur vi gör avvägningar mellan olika ambitionsnivåer och hur vi kvalitetssäkrar den utbildning vi genomför.
Låt oss börja med perspektivet närkamp för skyddsvakter och ta avstamp i de förband som har skyddsvaktsjänst som huvuduppgift, hemvärnsbataljonerna. Fanjunkare Ljungberg beskriver hur reglementen och anvisningar idag är utformade. Bland annat ska det nu krävas 18 timmars utbildning i närkamp för att bli behörig skyddsvakt.
Låt oss se på vad det betyder för landets 40 hemvärnsbataljoner. För en soldat på hemvärnsavtal som skall bli skyddsvakt motsvarar det i praktiken fyra dagar som enbart ska handla om närkamp. Det är också samma antal avtalsdagar en soldat i ett bevakningskompani har att tillgå per år. Insatskompanierna har åtta dagar. På en marin hemvärnsbataljon skall dessutom skyddsvaktstjänst kunna bedrivas ombord en stridsbåt, med de krav det innebär. Också stridsbåtsbefälhavaren behöver kunna agera enligt Skyddslagen eftersom båten i sig kan användas för att hävda ett skyddsobjekt och befälhavaren är ansvarig för allt som händer ombord.
Att sätta den höga ambitionsnivån i närkamp för en skyddsvakt och ha samma krav på alla inom skyddsvaktstjänsten är helt orimligt med de förutsättningar vi har idag. Det väcker också frågan; alla de som är skyddsvakter idag; ska de omförordnas med de nya kraven? Eller kan vi ha olika nivåer på skyddsvakterna? Skyddslagen har inget krav på specifika innehåll på utbildningen för en skyddsvakt, lagtexten beskriver enbart befogenheter och vissa formkrav.
Fj Ljungberg hänvisar i sin artikel till amerikanska stridserfarenheter, som visar på att en femtedel av de tillfrågade på lägre nivåer hamnat i närkampsituationer; vilket talar för en grundläggande förmåga i närkamp krävs för soldater som utför markstrid. Gott så.
Vi kan också resonera ur ett annat perspektiv och fråga oss hur många närkampssituationer uppstår årligen i den skyddsvaktstjänst som bedrivs dagligen i Försvarsmakten? Vad förväntar vi oss i en beredskapshöjning eller krigstid när vi är skyddsvakter på hemmaplan? Ska militär skyddsvakt regelmässigt utbildas på batong och handfängsel, utrustning som inte ens finns organisatoriskt på en hemvärnsbataljon?
Med det sagt; närkampsträning är en utmärkt attitydsskapande utbildning och bara några timmars träning kan ge soldaten ett helt annat självförtroende och förmåga att möta en svår situation. Självklart ska soldaten kunna utdela kolvslag, pipstöt med mera och åtminstone ges förutsättningar att utveckla den aggressivitet som krävs för att nedkämpa en fiende med andra verktyg när vapnet inte kan användas.
Det finns dock här ett uppenbart ett glapp mellan ambitionsnivå och tillgängliga resurser vilket för mig över till min andra reflektion. Det är en fråga som spänner över många utbildningsområden och tydligast blir det glappet i deltidsförbanden och hemvärnet. När repetitionsutbildningarna av värnpliktiga nu ökar i omfattning kommer vi också där se stora hinder i förbandsträningen när alla möjliga certifieringar behöver göras om och uppdateras.
Kraven på certifieringar och ”kvalitetsäkring” verkar bara öka mer och mer på även den enklaste breddmateriel och verksamhet. Kompetensprov på AK4 är ett exempel; ett prov som är tids- och resurskrävande där man mäter skjutskicklighet på nivåer som en sportskytt skulle vara stolt över men som enligt min mening är slöseri med tid och resurser utifrån vad man ska kunna i ett hemvärnsförband.
Hemvärnets utbildningssystem behöver reformeras men vi behöver också göra prioriteringar i ambitionsnivån inom alla områden. Som exempel kan nämnas att vi idag har nio dagars utbildning som krav för att framföra ett standardfordon som kräver B-körkort, har automatisk växellåda och som inte får framföras i terräng. Fler exempel finns, som alla läsare av denna blogg är smärtsamt medvetna om.
Sammanfattat; närkampsförmågan behövs men behöver vägas mot annat. Den allmänna trenden av certifieringar måste brytas; Det är helt enkelt orealistiskt att alla olika tjänstegrenars företrädare själva får sätta kraven på vad som utgör ”gott nog” för de förmågor som krävs; det gäller inom närkamp, fordonstjänst, eldhandvapenträning mm. Avvägning måste göras av chefer med mandat och resurser. Kriget kan komma snart nog och då måste vi redan innan ha prioriterat rätt i de grundförmågor som krävs på krigsförbanden.
Militär Debatt 
Att kompromissa och försöka driva genom någon slags ”låt gå”-nivå utan för att man inte vill eller kan uppnå något annat, hör inte hemma i en professionell västerländsk armé (motsv), i min mening.
Vissa av tankeresonemangen listade i artikeln är riktigt tröttmössiga, i still med ”borde inte polisen sänka ambition i sina utbildningar för statistiskt sätt lär inte alla nyttja handgemäng eller vapen?”.
Hur är det rimligt att minska utbildningsnivån i denna unika sak: våldsanvädning, med allt det medför i bla skyldigheter,
över att man anser att sannolikheten för dess nyttjande är för låg?
Varför ska inte tjänstegrenarnas företrädare sätta kraven? Allt annat skapar ju möjlighet för tolkningar och tokprioriteringar på rena fikarumsbeslut oförankade i fackkunskaper.
Vi ska inte urvattna kvalitén i organistationen för att kunna säga vi löser allt.
Utveckla gärna hur du tycker dig att exempelvis ett HV-bevakningskompani ska förhålla sig till de kraven som ställs på kompaniet när tiden inte räcker.
Hemvärnet byggde från början på utbildade soldater med högre medelålder.
Sedan länge har uppgiftsglidning skett där både uppgifter och utbildningskomplexitet ökat utan adekvata åtgärder i kontraktstid. Exempel är USA har sin ”AIFT, Army Initial Foundation Training ” på ca 3 veckor med utbildningsmoduler, ett liknande system likt GMU block-konceptet.
Genom att skapa och samordna något som kan likna det och ta avstamp i Handböckerna GSSU, GURU, borde vi kunna effektivisera utbildningarna och repetitionsutbildningarna, något som då FM UndsäkC (som är ansvariga för skyddsvakt) kunde kvalitetssäkra och ta fram och vars samordning löstes av MR, Militärregionerna.
Samtidigt direkt-rekryterar HV till sina befattningar. Dock ofta med endast GMU eller GUF. Det uppstår en stor utbildningsskuld kopplat till utbildningstid på ingående system samt graden av samövning i förband.
Åtgärden enligt mig är att öka kontraktstiden och ersättningsnivåer samt öva förbanden.
Utöver detta öka samordningen för utbildning och målbild inom kompanierna och bataljonerna inom MR.
Fast inget av det du säger är ju något som en kompani- eller bataljonchef i HV kan råda över. Det ligger inte på deras bord att göra en genomgripande reform av HV. Däremot har de att förhålla sig till de krav som ställs på dem från högre chef.
Frågan ”hur ska du som kompanichef göra så att ditt förband kan uppfylla de krav som ställs, utifrån förutsättningen 4 dagars utbildningstid per år” blir inte alls besvarad av det du skriver.
Tröttmössa känns lite tråkigt uttryckt, att alla vill 100% men tiden för utbildning inte räcker till innebär inte att alla som vill mer har rätt, kanske dags att rätta munnen efter matsäcken med nuvarande tidsekonomi i Försvarsmmakten
Vem bär vad i vilken hand – gäller fortsatt.
”Time waits for no one”
Även ersättningen för utbildning är tragisk, att sättas på en två veckors utb för gruppchef som sen när kursen var avklarad få höra att den var ku ersättning på är inte heller så roligt. Kostade mej en massa tid o slit och sen blev det bara ersatt för två normala arbetsdagar. Är engagerad i HV men ekonomin tillåter inte mej att ta veckor från jobbet för i stort sett slavlön.
Sådant ska inte få förekomma!
Anmäl detta till förtroendevald och hjälp till att rätta in kursansvarig.
Det finns reglerat vilka ersättningar som ska ges för olika typer av utbildningar av just denna anledning. Det ska även tydligt framgå före utbildningsstart vilken typ av ersättning som utgår. Om man missar arbete ska minst dagersättning utgå, allt annat är utnyttjande av det frivilliga engagemanget.
Jag förstår inte hur 4/8 avtalsdagar kan vara relevant? Soldater som tjänstgör i HV har väl genomfört minst en grundutbildning motsvarande GMU eller värnplikt innan de gick med i HV? I både GMU och den nya värnplikten ingår närkampen som ett krav enligt HGSSU, alla soldater utbildas i det.
Om man tror att närkampens tidsuttag är något som är nytt så måste man därför ha varit frånvarande från all form av grundläggande trupputbildning i mer än ett årtionde eller ännu värre, gett sina soldater felaktig/otillräcklig utbildning.
Batong är inte tvingande, har ditt förband inte dessa så behöver du inte utbilda på dem. Ett fängsel behöver inte vara stålbojor, det kan vara buntband, hampagarn eller ett byxbälte vilket ingår i närkampsutbildningen och kan tänkas vara högst relevant i en situation där skyddsvakten faktiskt måste ingripa.
Hur många vapen avfyras skarpt i skyddsvakttjänsten inom FM årligen? Nästan inga, ergo kan ju HV då lösa sina uppgifter utan vapen och spara ännu mer tid, eller? Vi ska väl öva för att ge våra soldater förutsättningar att lösa problem i de svåraste tänkbara situationer de kan hamna i, inte utgå från rutintjänst i fred?
Att kalla ambitionsnivån för närkampens baspaket och skyddsvaktstillägg för hög är för mig ytterligare bevis på oförstående. Speciellt avseende repetition för skyddsvakter vilket går att genomföra på en dag. On det är HV primära uppgift bör detta tillsammans med repetition teori skyddsvakt och kompetensprov AK väl vara prioriterat om något?
Jag ställer mig extremt skeptisk till påståendet att kompetensprov AK skulle vara något som också är svårt då vi bokstavligen kan få hundratals 19-åringar som aldrig hanterat ett vapen tidigare att skjuta godkänt kompetensprov efter en veckas utbildning på Gu-bat. Kompetensprovet är inget som kräver att du är tävlingsskytt, det är en lägstanivå, precis som fälttest eller multitest. Klarar du inte av kompetensprov så ska du inte ha ett vapen tilldelat.
Sakkunniga inom sjukvård, signalskydd, CBRN, närkamp, eldhandvapen etc har redan gjort avvägningar inom sina respektive områden vilket framgår i HGSSU, alla dessa grundläggande soldatförmågor ges ett minimum av tid redan i nuläget för att sakkunniga har brutit ryggen av sig i sina försök att kapa och effektivisera utbildningen. Att låta världsfrånvända chefer (bataljon och uppåt) som inte har sakkunskap och oftast helt har tappat kontakten med grundutbildningen av soldater göra avdömningar kommer leda till fler döda soldater i händelse av krig inte färre.
Det enda jag kan hålla med majoren om är att HV som organisation är i behov av reform. Helst en nedläggning och nyetablering under annat namn men surfurirens förslag är mer realistiskt.
Instämmer med den surare fanjunkaren, väl sagt!
Kontroll och systematiserad utbildning är enda vägen till en professionaliserad Försvarsmakt.
Jag tror man kan förbättra mycket av organiserandet och planerandet av verksamheten, genom samordning, framför allt i våra frivilliga organisationer.
Hur detta skall ske kan bli hur detaljrikt som helst, men sammanfattningsvis så saknas det väldigt mycket kontroll i allt ovanstående. Utan kontroll blir målbildsträvan bara tomma ord.
Den grundläggande soldatutbildningen GSU måste vara lika över allt.
Jag upplever att det finns ett ”egen ö”-tänk i många kompanier och bataljoner där ute, där man likt en förstaårsfänrik har många goda idéer och ambitioner, men de behöver samordnas och kristalliseras.
För i värsta fall kan det tex lämnas utrymme att göra lite som man vill och den grundläggande soldatutbildningen smetas ut och massa annat, dessutom lämnas till enskild att planera.
Då kan du en dag står där med en trupp utan skyddsvaktsutb, oförmögna att kasta hgr eller skjuta KSP eller P-skott, för det prioriterades bort för ”något annat” av ”någon”.
Denna ”någon” som förstör kontinuiteten varje år och sen påbörjas det ett mörkande eller godtyckligt tolkande av förmåga.