Av kapten Andreas Braw, kompanichef

Under julledigheten har jag funderat en del på filosofin kring Försvarsmaktens skjututbildning. Inte för att jag själv skjuter särskilt mycket eller särskilt bra, utan för att det är en intressant tankemodell. Jag vet inte hur djupa ideologiska eller filosofiska diskussioner som fördes när man formulerade idén, men den har en enorm användbarhet i hur vi tänker kring skyttet, striden, arbetet, den statliga förvaltningen och… ja, livet.

För den som inte arbetar med vapen i Försvarsmakten dagligdags börjar jag med att förklara grundidén i hur vi skjuter. Idén förkortas till TVSSSM – tillräcklig verkan så snart som möjligt. Det innebär att man ska skjuta så bra som det krävs för att lösa problemet, och detta gör man så snabbt som man klarar det. Detta regleras ofta i praktiken genom att träffresultatet ger poäng som sedan delas med hur många sekunder det tog dig att uppnå träffresultatet. Du får dessutom skjuta fler skott än vad träffkravet anger – du kan alltså skjuta fyra skott, men du får poäng för de tre bästa.

Detta kan jämföras med den skjututbildning som jag själv genomgick under värnplikten, där man snarare värderade att träffa tavlan med så lite skottspridning som möjligt. Tidspress applicerades sällan, och om den gjorde det så vann du ingenting på att exempelvis skjuta fem sekunder snabbare. Konceptet var då snarare ”Så bra träff som möjligt inom angiven tid” eller helt enkelt ”Så bra träff som möjligt”. Avståndet mellan ytterskotten tillmättes en stor vikt, och det ansågs vara väldigt bra med en samlad träffbild, oavsett var i tavlan den satt eller hur snabbt du hade skjutit.

Principen TVSSSM förklaras enkelt i bilden nedan. 

Nu är denna lilla introduktion avklarad, och säkerligen kan någon fanjunkare skriva en replik på 7000 tecken om att jag genade lite i kurvorna när jag förklarade det hela. Och om man verkligen vill fördjupa sig i ämnet så har Arméns fd vapenofficer skrivit en mycket utförlig artikel i ämnet hos Taktisk.

Men varför i hela friden skriver jag om skytte? Håll i er nu: Jag skriver inte om skytte. För precis som i skjututbildningen anser jag att vi i våra arbeten har ett orimligt fokus på precision. Som om precisionen utgjorde själva resultatet av arbetet. Vi rör oss alltså på en endimensionell axel, där tiden tillmäts ganska liten eller ingen vikt i relation till precisionen. I den mån tiden anses vara en faktor så är den en konstant ram. Om vi fortsätter med analogin från skyttet så vinner du inga poäng på att uppnå tillräcklig verkan inom tre sekunder om tilldelad tid var femton sekunder. 

Detta är en viktig del av Parkinsons lag, som här sammanfattas av professor Mats Alvesson. Nämligen att den tid som det tar att lösa en uppgift motsvarar den tid som tilldelats för att lösa uppgiften. Om det exempelvis avsätts två timmar för ett möte så kommer mötet att ta minst två timmar. Om det hade avsatts 30 minuter för samma möte så hade det tagit 30 minuter. Ett av de mer horribla truppnära exemplen på detta i Försvarsmakten var när utbildningskonceptet GMU infördes, där grundutbildningen för soldater i hela Försvarsmakten i princip centralreglerades timme för timme.

Åter till bilden ovan (ja, det är samma bild en gång till). Min upplevelse är att vi i allt väsentligt (utom i skyttet) i Försvarsmakten strävar mot den vänstra figuren, med en extremt god precision och väldigt lite spridning. Det gäller i de flesta arbetsuppgifter, såsom dokumentation, städning, kontering av lönetillägg, övningsplanering eller rapportering och så vidare. Vi utgår helt enkelt ifrån att ju bättre träffbild eller precision vi uppnår, desto bättre är det.

Vi kan nog alla känna i den högra figuren också. Övningsmoment som stressats igenom, fordonsvård som inte blev klar, missad referenstagning vid anställning eller liknande. Ibland når vi tillräckligt bra verkan ändå, men ibland så missar vi målet helt.

Vi ska alltså eftersträva balans i vår träffbild – tillräcklig verkan så snart som möjligt. Och det innebär att vi behöver tillåta oss en mer spridd träffbild, så länge den är tillräckligt bra. Vad är då tillräckligt bra? Och vem bestämmer vad som är tillräckligt bra? I vissa fall bestämmer du och jag över det. Jag har med viss förvåning sett grannkompaniets värnpliktiga försökt skrubba bort ler- och vattenfläckar från sin fältutrustning i timmar, trots att fläckarna inte påverkar funktionen, och trots att det är en nästan omöjlig uppgift. Är det tillräcklig verkan? Är det tillräcklig verkan att rengöra kaminröret till tältspisen så att det blänker? Kan vi klaga över att utbildningstiden är begränsad när vi lagt kraven på precision i icke-övningen på en så hög nivå?

Men i många fall bestämmer inte vi som är truppbefäl. Någon annan bestämmer. Ibland är det våra ansvariga inom Försvarsmakten som sätter krav på precision som i deras smala funktion – kanske materiel, medinflytande, HR eller ekonomi – framstår som fullt rimliga. Den precisionen blir dock helt omöjlig att uppnå, om vi inte ska stryka annan viktig verksamhet. Ni som är eller har varit truppofficerare kan kanske känna er igen er i att ni någon gång har skapat en omöjlig övning som slukar en massa tid. Låt säga att en chef kräver att soldaterna ska klara av att skjuta huvudskott (A-zon) på 300 meters avstånd med AK5. Detta går såklart att göra, men det tar lång tid att lära sig. Då tvingas man stryka något annat viktigt – till exempel att lära sig lägga på slirskydd på pansarterrängbilen – och vips, så har dina höga krav på precision skapat stora störningar i verksamheten.

Kraven kommer ibland från politisk nivå genom diverse lagar. En nackdel när ett land är så gammalt som vårt är att lagboken har hunnit växa sig ganska tjock. Det innebär att overhead-strukturer inom myndigheter som ägnar sig åt att säkerställa efterlydande av regler blir mycket stor. Samtidigt är myndighetsutövningen i exempelvis Försvarsmakten extremt decentraliserad och utförs till väldigt stor del av det som kallas för ”chef med personalansvar”. När denne tvingas till en alltför hög precision i sina uppgifter missar vi inte bara att uppnå tillräcklig verkan, det sker inte heller så snart som möjligt.

Låt mig ta ett exempel som säkerligen kan störa dem som anser att jag är för dåligt insatt (trots att jag själv utfört denna mycket integritetskränkande myndighetsutövning något hundratal gånger): Säkerhetsprövning. Lagen säger att all personal som deltar i Försvarsmakten ska säkerhetsprövas, det är ett lagkrav som i vår analogi alltså utgör ett träffkrav. Men lagen styr inte i detalj hur säkerhetsprövningen ska gå till, det gör vi. Här bör vi alltså vilja uppnå tillräcklig säkerhetsprövning så snart som möjligt – vi vill vara tillräckligt säkra på att individen inte utgör något säkerhetshot kopplat till de skyddsvärden som exponeras gentemot individen. För de flesta soldater så är dessa skyddsvärden ganska få och omges redan av ett omfattande skydd. Men i en myndighet där det anses vara dygdigt att eftersträva hög precision så låter vi en menig mekaniker som är GSS/K genomgå en lika omfattande granskning som kompanichefen, trots att kompanichefen får tillgång till hemliga uppgifter som vi aldrig skulle exponera för soldaten och har tillgång till hela kompaniets vapenarsenal när som helst under dygnet.

Inom skyttet skulle man kunna likna ovanstående exempel med skottets svårighetsgrad. Ett svårt skott – låt säga huvudskott på 300 meter – tar längre tid och kanske rentav kräver ett annat vapen och en bättre skytt. Enklare skott – träff i helfigur på 30 meter – tillåter en mycket hög eldhastighet. Jag tror att vi i dessa fall behöver bli bättre på att värdera det administrativa skottets svårighetsgrad. All personal ska säkerhetsprövas, absolut. Men når vi kanske tillräcklig verkan i en del säkerhetsprövningar genom att individen själv fyller i ett dokument om sin livsföring, arbetsliv, ekonomi och vandel som sedan läses igenom av säkerhetsprövaren?

Precis som i skyttet behöver vi alltså sträva efter en balans mellan tidsåtgång och precision i arbetet – men vi behöver också tillåta en större spridning, ja kanske rentav en del skott utanför tavlan. Så länge vi når tillräcklig verkan. Det behöver också finnas en förlåtande attityd till misstag och mekanismer för att åtgärda problem som uppkommer till följd av att vi chefer, likt våra soldater, utmanar oss själva och letar efter gränserna för hur snabbt vi kan uppnå tillräcklig verkan.

Jag upplever att både vår föregående och vår nuvarande överbefälhavare har försökt få organisationen att förstå TVSSSM. Men det räcker inte med att SÄGA ”ja och amen” i denna nya lära, samtidigt som vi fortsätter att jobba på som vanligt. Vi måste också GÖRA det.

Nyligen intervjuade jag general Claesson om hans syn på Försvarsmaktens utveckling. Vi avslutar den här långa och ganska spretiga artikeln med ett citat v honom, för det är han som är chef.
”Alla har att bidra till att krigsförbanden ges fokus, stöd, hjälp. Stödfunktionerna ska betrakta sig själva som en plog för krigsförbanden.”