Av ”Mike”. Fanjunkare i Flygvapnet

I det första avsnittet av Flygvapenpodden fördes det resonemang kring officersutbildningen av flygvapnets piloter, kopplingen till de olika domänerna för de olika plattformarna samt framtidens operationsmiljö. I poddavsnittet sa flygvapenchefen bland annat att vi inte ska placera dagens system i framtidens operationsmiljö, utan att det är framtidens system som ska appliceras där. Således vill jag ta tillfället i akt att ventilera tankar om framtidens flygvapenofficer i framtidens flygvapen. För tydlighetens skull, med begreppet flygvapenofficer inbegrips såväl officer som specialistofficer, oavsett om det rör sig om flygande eller markburen personal. Detta grundat i min erfarenhet att inom Flygvapnet är det fackmannamässiga kunnandet och ledandet av verksamhet inte förbehållet en befälskategori.

Med framtidens flygvapen menar jag inte morgondagens flygvapen, det vill säga den organisation vi kan ta på här och nu. Med framtidens flygvapen menar jag det flygvapen som befinner sig 5 till 10 år framåt i tiden. Det vill säga att den generationens flygvapenofficerare som inte har påbörjat sin officersskolning än och som troligtvis inte ens genomfört sin militära grundutbildning. Jag vill göra klart den avgränsningen tidigt då jag uppfattar att dagens diskussioner på sociala medier eller i diverse debattinlägg kring vad en officer eller specialistofficer i Försvarsmakten ska kunna, befinner sig i två olika tidsrymder samtidigt. Diskussionen förefaller oftast handla om hur utbildningarna av framtidens officerare måste anpassas för att fungera med nutidens (och ibland gårdagens) verksamhet. Jag vill genom att använda begreppet ”flygvapenofficeren” tydliggöra att jag enbart kommer fokusera på vad jag anser vara Flygvapnets framtida behov. Jag överlämnar det till övriga försvarsgrenar och stridskrafter att diskutera sina behov för framtiden.

Den snabba utvecklingen av autonoma system och fokus på multidomänoperationer ställer nya krav på hur vår personal utbildas. Tidigare fokus på stridstekniska och taktiska färdigheter i traditionella stridsdomäner måste nu kompletteras med teknisk expertis, analytisk förmåga och en förståelse för etiska och juridiska spörsmål. Framtidens officersutbildningar behöver därför genomgå en omfattande modernisering för att säkerställa att framtidens officerare kan leda effektivt i en högteknologisk och multidomänmiljö.

Framtidens flygvapenofficer i en autonom värld  

Diskussionen kring såväl fjärrstyrda som autonoma plattformar har pågått under åtminstone två årtionden. En stor del av diskussionerna har siktat in sig på etiska och juridiska aspekter, främst som vem bär vilket ansvar i första hand (operatören, chefen eller maskinen)? Vad jag inte uppfattar har varit någon större diskussion är hur flygvapenofficerens roll förändras när vi nu gör ett teknologiskt språng med autonoma system. På samma sätt saknar jag en diskussion om hur upprättandet av nya domäner inom Flygvapnet (rymd och cyber) påverkar den allmänna flygvapenofficerens kompetensprofil. Med drönarsvärmar, autonoma markfordon och AI-styrda beslutsstödsystem på väg att bli en självklar del av slagfältet, utmanas flygvapenofficerens roll som beslutsfattare och ledare. 

Det är lätt att fascineras av teknologins möjligheter i form av snabbare beslut, större precision och mindre risk för soldaters liv men utvecklingen väcker också en del frågor. Hur förändras officersyrket när det inte längre ”enbart” handlar om att leda soldater i strid, utan även att leda och förstå komplexa tekniska system? Vilka färdigheter är det vi eftersöker hos framtidens flygvapenofficer för att hantera samordning och samverkan mellan människor och autonoma system? Redan idag finns det fog för att säga att framtidens befäl inte bara behöver vara en ledare med ett taktiskt kunnande, utan också en teknologisk innovatör med en moralisk kompass som klarar av att navigera i en värld där människa och maskin möts på slagfältet. I en framtid där en flygvapenofficer leder en operation där autonoma drönare används för attackföretag, hur avser vi att skapa förutsättningar för att skapa balans mellan mänsklig kontroll och drönarens autonomi?

Ett införande av autonoma system och AI-stödda beslutsplattformar kräver en djup teknisk förståelse för att användas effektivt. Djupare än vad vi antagligen är vana vid idag med dagens ledningsstödssystem. Framtidens flygvapenofficer behöver inte bara veta hur systemen fungerar utan också kunna bedöma deras kapacitet, begränsningar och potentiella sårbarheter. Autonoma verkansplattformar som själva kan välja mål baserat på algoritmer men där en människa finns i ”loopen”, för att verkställa bekämpning, måste förstå hur dessa algoritmer fungerar för att kunna förutse en händelsekedja eller för den delen hantera oförutsedda händelser. 

Idag ser vi hur sårbarheter som upptäckts i kommersiella plattformar såsom drönare utnyttjas för att omprogrammeras av en fiende. Den enskilde flygvapenofficeren måste därför kunna identifiera och hantera sådana hot i realtid. I en framtid där elektronisk krigföring och cyberhot kan komma att vara ett dimensionerande hot mot Flygvapnets operativa förmåga behöver flygvapenofficeren kunna aktivera backup-strategier eller tillgripa ”manuella” handgrepp. Teknisk kunskap är alltså inte längre ett specialistområde utan en kärnkompetens för alla officerare. Där vi tidigare premierat språklig kunskap i form av ryska, arabiska eller franska kommer programmeringsspråk likt Python eller Java tillsammans med grundläggande nätverkskunskaper vara av betydligt större vikt. Vilket medför en djupare förståelse för cybersäkerhet och förmågan att leda operationer i en miljö där elektromagnetisk krigföring är en central del av konflikten.

Beslutsfattande i en datadriven miljö

En av de största förändringarna med fjärrstyrda och autonoma system är mängden data som blir tillgänglig i realtid. Sensorer, drönare och AI samlar in enorma mängder information som kan ge Flygvapnets personal en komplett bild av slagfältet men samtidigt skapa informationsöverflöd. 

Framtidens flygvapenofficer måste utveckla en förmåga att snabbt filtrera, tolka och agera på denna data. Detta kräver en balans mellan förtroende för teknologin och kritiskt tänkande. Det är här människans intuition och erfarenhet fortfarande har en viktig roll, vilket behöver fostras vid Flygvapnets officersutbildningar 

En AI kan föreslå den ”optimala” taktiken baserat på algoritmiska beräkningar, men en officer måste avgöra om detta är lämpligt i en kontext som AI inte kan förstå fullt ut, exempelvis utifrån politiska, mänskliga eller kulturella faktorer. För trots den teknologiska utvecklingen kvarstår behovet av ett mänskligt ledarskap. Soldater och underordnade måste känna förtroende för sina befäl, särskilt när beslut fattas med stöd av AI. Det innebär att flygvapenofficeren måste bygga broar mellan människa och dator för att skapa en förståelse för teknologin och dess möjligheter samt begränsningar utan att förlora de mellanmänskliga aspekterna av ledarskap. 

Flygvapenofficeren måste också förbli skicklig att leda i kaotiska situationer där teknologin kan, eller rättare sagt kommer, fallera. Historiska exempel visar att tillgång till avancerad teknologi inte alltid garanterar framgång utan att det är den mänskliga faktorn som ofta avgör.

En hybrid mellan ledare, taktiker och teknolog

I multidomänoperationer förstärker autonoma och AI-baserade system möjligheten att agera snabbt, precist och integrerat över flera domäner. Den nya teknologiska verkligheten kräver att officersutbildningen utvecklas för att producera ledare som inte bara är taktiskt och stridstekniskt skickliga, utan också tekniskt kunniga och etiskt medvetna. Genom att kombinera traditionella militära färdigheter med ny kunskap om autonoma system, dataanalys och multidomänoperationer kan framtidens flygvapenofficerare framgångsrikt navigera de utmaningar och möjligheter som AI och autonoma plattformar för med sig. Framtidens flygvapenofficer måste bli en expert på att kombinera teknik, taktik och mänskligt beslutsfattande för att skapa överlägsenhet i varje del av slagfältet. Bara då kan Flygvapnet utnyttja den fulla potentialen hos såväl autonoma plattformar som AI i samtliga domäner.

Förslag på innehåll för framtidens officersutbildningar

Medan teknologin förändrar krigets karaktär, förblir den mänskliga faktorn central. Utbildning och träning måste därför utvecklas för att säkerställa att officerare kan kombinera klassiska ledarskapsfärdigheter med nya tekniska och analytiska krav.

För att förbereda framtidens flygvapenofficer för det framtida slagfältet behöver de olika utbildningsinriktningarna ses över. Med det sagt vore det orealistiskt att föreslå att alla inriktningar ska inrymma samma kurser. Det jag däremot vill ha sagt är att vi behöver våga se bortom de traditionella utbildningsplanerna och sudda ut vissa gränser som idag finns mellan den ”generella” officeren och officeren i teknisk tjänst. Här nedan följer en lista över förslag på tematiska upplägg. 

Multidomänsimuleringar: Träningsscenarier där land-, luft-, sjö-, cyber- och rymddomäner samverkar bör bli en del av utbildningen.

Samarbete över gränserna: Utbildningen bör uppmuntra samarbete mellan officerare från olika domäner och tekniska experter för att skapa en gemensam förståelse för multidomänoperationer.

Datahantering och AI-stöd: Utbildningen bör innehålla moment i hur man arbetar med beslutsstödsystem som använder AI. Flygvapenofficeren måste förstå hur dessa system fungerar, hur de kan användas och vilka deras begränsningar är för att kunna fatta beslut i realtid. Det är av särskild vikt att flygvapnets befäl utvecklar en förmåga att ifrågasätta och verifiera den information som system genererar, för att undvika att beslut fattas baserat på felaktiga data eller algoritmfel.

Kunskap om system och sensorer: Utbildningen måste inkludera kurser i hur autonoma farkoster och deras sensorer fungerar, inklusive AI, maskininlärning, cybersäkerhet och signalbehandling. 

Praktisk träning: Simuleringar och övningar med autonoma system bör integreras i utbildningen för att ge officerare praktisk erfarenhet av att leda operationer med dessa verktyg. Exempelvis genom spel eller övningar där autonoma markfordon, ”loyal wingmen”, drönarsvärmar och cybersystem samverkar för att lösa taktiska problem.

Kommunikation och förtroende: Utbildningen bör betona vikten av att bygga förtroende för teknologin bland soldater, samtidigt som officerare måste kunna översätta tekniska koncept till taktiska beslut. 

Resiliens och improvisation: Träning i att hantera situationer där teknologin fallerar, och där mänsklig kreativitet och beslutsförmåga blir avgörande.

Integrering av cyber och fysiska operationer: Utbildningen bör visa hur cybersäkerhet kopplas till operationer i andra domäner, till exempel hur ett hackat drönarsystem kan påverka en markoperation.