Av Tobias D
Per Wallins artikel om hemvärnets användande av officersgrader belyser flera viktiga frågeställningar om hemvärnets befäl och deras utbildning. Han ifrågasätter rimligheten i att en hemvärnsfänrik utbildas på endast 30 dagar medan andra plutonchefer inom Försvarsmakten går treåriga utbildningar. Det är en relevant diskussion som vi måste våga ta, men ur ståndpunkten att vi befinner oss i ett brytläge för hemvärnets framtid, därför borde vi se det som en utgångspunkt för utveckling.
Hemvärnets befäl behöver utveckling
Hemvärnet har en viktig roll i totalförsvaret. Med uppgifter som att bevaka, skydda, ytövervaka och försvara kritisk infrastruktur så ökar kravbilden successivt. Befälen i Hemvärnet ska också kunna leda egna och tillförda resurser, samverka med andra förband och myndigheter samt fatta beslut i skarpa lägen. Med detta i åtanke är det uppenbart att vi behöver utveckla Hemvärnets befälsutbildning. Utbildningen på 30 dagar är en kompromiss mellan tillgänglig tid och operativa behov, men det finns en tydlig potential att utveckla en mer omfattande och långsiktig modell för att stärka Hemvärnets ledarskap.
Här måste vi också titta på att det faktum att befälen i Hemvärnet får en avskalad utbildning där man ger det absolut minsta nödvändiga för att man ska kunna leda sin enhet eller kompani. Utbildningen bygger sedan på att man åker hem till kammaren och fortsätter det praktiska lärandet. Nu är vi helt plötsligt tillbaka till att Rom ska byggas på ”åtta dygn”(som chef har man fler dygn men vi utgår från grundkontraktet). Här ställs krav på förmåga till eget lärande utan handledning och olika bataljoner har olika förutsättningar för detta. Men en svaghet i systemet är att tiden inte räcker till. Trots det vill jag påstå att vi faktiskt lyckas skaka fram en stor grupp dugliga chefer med små resurser.
Struktur för officerare och specialistofficerare
Debatten belyser behovet av att förtydliga befälskategorier inom Hemvärnet. Ett möjligt sätt att göra detta är att införa en tydlig distinktion mellan officerare och en form av specialistofficerare (våga skapa något ”nytt”):
- Officerare fokuserar på att leda förband i fält, fatta operativa beslut och hantera samverkan med andra aktörer. Plus leda fredsadministrativt arbete osv.
- Specialistofficerare arbetar med utbildning och kompetensutveckling av soldater och befäl, samt fördjupad expertis inom olika områden.
Ett sådant system skulle dels tydliggöra rollerna inom Hemvärnet, dels skapa en naturlig progression för de som vill utvecklas vidare i sin militära karriär. Dessutom skulle det minska risken för sammanblandning mellan Hemvärnets och Försvarsmaktens ordinarie officersutbildning.
Här kan man också se över vad som kan valideras beroende på vad för förkunskaper man har, sedan se över hur man skulle kunna skapa utbildningspaket för att nå utbildningsmål och krav. En förutsättning skulle vara distansstudier, för återigen är tid oftast en begränsad tillgång.
Ny gradbeteckning
En annan viktig aspekt är graden. Varje grad är knuten till en kravställan som är densamma oavsett om man tillhör hemvärnet eller armén. Idag betyder dessa grader dock olika i realiteten beroende på om man tillhör hemvärnet eller armén. Detta beror på att förutsättningarna att fördjupa och befästa sina kunskaper är begränsade inom Hemvärnet. För att undvika missförstånd och skapa en tydligare struktur skulle det kunna vara en lösning att införa en separat gradbeteckning för Hemvärnets officerare, eventuellt historiska grader som inte längre används eller faktiskt skapa nya. Detta skulle tydliggöra att Hemvärnets befäl har en specifik utbildning och uppgift inom totalförsvaret.
Hemvärnet står inför framtida krav – vi måste agera genomtänkt för vår utveckling och överlevnad. Samtalet kring Hemvärnets befäl anser jag i grunden handlar om en viktig sak: hur vi ser på Hemvärnets roll och framtid. Det råder ingen tvekan om att Hemvärnet kommer att spela en viktig roll i framtidens försvar.
Genom att skapa en mer genomtänkt och långsiktig befälsutbildning, där vi skiljer mellan officerare och specialistofficerare, samt tydliggör rollerna genom en ny gradbeteckning, kan vi bygga en starkare organisation.
Att investera i våra befäl idag är en förutsättning för att Hemvärnet ska kunna uppfylla sina framtida uppgifter och fortsätta vara en central del av Sveriges försvarsförmåga. Nu har vi en unik möjlighet att göra det rätt från grunden.
Militär Debatt 
Vi måste även väga in de olika grunduppdragen mellan Hemvärnet och Armén, de skiljer sig åt i magnitud och förväntan.
Hemvärnets befäl är väldigt kompetenta, blir man en så pass mycket bättre befäl bara för att man går försvarshögskolan? Det är väl ändå ett eget val man gör om man vill jobba i försvarsmakten på heltid (då lär man gå skolan) Hemvärnet är en extra syssla man har +ett heltidsjobb, dock tränas, utbildar man sig vidare trots detta, så varför ska man göra skillnad på ordet befäl? Ska man värdera vem som är bäst?
När det väl blir ett skarpt läge i Sverige då är det nog troligtvis Hemvärnet som står där redo att ta striden på betydligt kortare inställelsetid än dom anställda.
Jag tycker hela artikeln syftar på ren avundsjuka.
Alla vet väl skillnaden på yrkes och Hemvärn?, men befäl är befäl när det väl gäller. Så sluta försök att nedvärdera hemvärnsbefäl
Ditt svar osar mindervärdeskomplex. Graden finns av en anledning, att identifiera erfarenhet och kompetens inom ledarskap och truppföring.
En yrkesofficer har mer kompetens än ett hemvärnsbefäl, ska inte det framgå då?
Vem som ”tar striden snabbast har knappast något med vilken grad eller vilket befälsslag man tillhör då det argumentet kan jag inte förstå.
Jag tror ingen ser ner på hemvärnet, det hade nog snarare varit nyttigt och skapat förbandsanda med separata befälssystem.
Dessutom så ska ju inte hemvärnets befäl ses som officerare utan vederlike.
Citat: Nu är vi helt plötsligt tillbaka till att Rom ska byggas på ”åtta dygn”(som chef har man fler dygn men vi utgår från grundkontraktet).
Grundkontraktet är 4- eller 8-dygn.
Anser att man förbigår den civila kompetens man har som hemvärns befäl och som ofta kan ha samma betydelse som man på militär högskola. Själv var jag fänrik i HV, min bakgrund är högskoleutbildning, 40 års yrkes bakgrund, varav flertalet år i chefs befattning. Därtill FBU utbildning samt 20 år i HV, dels gruppchef i ett stridande förband, därefter kvartermästare efter utbildning på HV stridskola i Vällinge med fänriks grad.
Anser att jag har all den erfarenhet som krävs för min uppgift utan att ha gått på Militärhögskola.
Jag anser att den civila kompetensen ofta överskattas i sammanhanget. Ärligt talat så kan jag inte se så mycket av det civila komma till nytta i det militära.
jag tror absolut att du har det som krävs för din tjänst och den utbildningen är tillräcklig för de uppgifter du och ditt förband ska lösa men kurser på hvss och hos ffo ka inte mäta sig med en militärhögskola.
HV-graderba borde döpas om. Man måste veta vad man kan förväntas sig utbuldningsmässugt och kompetrbsmässugtcav en person med en speciell grad -minom FM annars faller hela systemet.
Det är dom att jämföra en utbildad arkitekt med en 2-åringvsom försöjer bygga koja av pinnar i skogen.
Utbildning och kompetens ger operativ effekt- ju mer desto bättre! Förkovran är A och O I en effektivvFörsvarsmakt
Intressant att hemvärnet och deras ledare ifrågasätts när reguljära FM nu snabbt skall växa. Från mitt perspektiv när jag tittar på striderna i Hostomel och Kharkiv så var det i båda fallen territorialförbanden som tog första och största smällen i direkt konfrontation, band eller fördöjde ryssen så att reguljära armén hann ta position – läs artilleri – och slutföra striden. Territorialförbanden hade också större förluster pga äldre material och mindre utbildning/träning i kombination med att de fick slut på ammunition. Men, så länge ryssen kör med överraskning måste snabbmobiliserade trupper alltid finnas till hands. Oavsett ifall deras chefer kan använda rätt ordermall, fylla i felanmälan eller citera Guderians ”Achtung Panzer”. En annan observation jag gjort var att territorialförbanden i Ukraina hade tillgång till pansarfordon, pansarvärnsvapen och luftvärn, dvs äldre och sämre material än de reguljärna – men likaväl funktionsdugligt. Kanske är det läge att uppgradera Hemvärnet med tyngre vapen och fordon, och kanske ge de äldre soldaterna som inte har kondis för strid ersättning för att underhålla och hålla igång fordonen? För övrigt är många av hemvärnsbefälen (och soldaterna) ledare på sina civila jobb, med allt det innebär.
Hej!
Bara för att vara tydlig så tillhör artikelförfattaren själv Hemvärnet.
/Redaktören
Tack. Jo, jag uppmärksammade det, men jag ville föra in lite andra dimensioner i debatten om att utbilda hemvärnscheferna. Jag anser att utveckling av cheferna måste integreras parallellt med tillförsel av bättre vapen, utrustning och fordon.
Den viktigaste egenskapen hos en ledare är intellektuell spänst.
Det finns också rätt många fd YO/RO inom våra HV-förband. De flesta som också kliver upp och tar PC/KC-roller har också gjort värnplikt som KB/PB eller minst GB. Det är alltså ingen eller iaf rätt få som bara gått HVSS utbildningarna för att bli pluton chefer eller högre befäl inom HV.
Visst är det att föredra personal med ännu längre utbildning, men längden utbildning är inte heller det enda som avgör folks ledaregenskaper.
Utan att kommentera övrigt innehåll i artikeln så kan man vika graden fänrik enbart åt officers vederlike.
För den anställda officeren påbörjas istället officerskarriären såsom löjtnant för att befordras till överlöjtnant. Det rimmar gott både med benämningarna för GSS och SO samt fungerar bra internationellt.