Av @VerusMedical, reservofficer

Det har under de senaste dagarna pågått en frisk diskussion rörande begreppet kompetens inom Försvarsmakten. Inlägg som ”Formell eller ”erforderlig” kompetens?” författad av kadett Felix Tuvelid, ”Specialisten och kompetensen” författad av Taktisk samt ”Kompetens, riskaptit och unga chefer” författad av fanjunkare Kalle Kivi har bidragit med intressanta synpunkter kring detta.

Det var med stor glädje jag läste respektive inlägg, vart och ett med fokus på olika delar av något jag under lång tid upplevt som ett kulturellt problem inom Försvarsmakten, nämligen synen på och förhållningssättet till kompetens.

Jag har genom åren upplevt att diskussionerna kring kompetens raskt spårat ur och kommit att handla om för- respektive nackdelar med olika sätt att kvalitetssäkra/inte kvalitetssäkra kompetens, snarare än vad jag upplever som pudelns kärna, nämligen hur Försvarsmakten förvaltar den kompetens som skapas.

Oavsett från vilken skyttegrav man slungar i dessa till synes ändlösa pajkastningsdueller så finns det åtminstone en punkt som samtliga inblandade kan vara överens om följande:

Det krävs kompetens för att kunna förmedla kompetens

Diskussionen brukar däremot komma att handla om hur kompetens ska definieras.

Är det genom att man av andra betraktas som kompetent (ofta benämnt, erforderlig kompetens), eller krävs det att man ska ha genomfört någon form av formell utbildning med efterföljande certifikat för att betraktas som kompetent?

Bägge varianter kommer med en hel uppsjö av argument för och emot, vilka haglar mellan de stridande i en till synes aldrig sinande ström.

Den ”erforderliga kompetensen” kan kritiseras för att vara godtycklig då den utgår från någon annans bedömning, och denne någon annan kanske inte är vare sig kompetent nog eller sitter i en situation där denne utifrån verksamhetens krav kan säga annat än ”det är tillräckligt bra”.

Sidan som efterfrågar certifieringar och formella utbildningar kan kritiseras för att utbildningen inte är tillräckligt bra eller inte mäter rätt värden, vilket resulterar i en otillräcklig förmåga. Certifieringsmetoden tar också tid, kan vara oflexibel och kräver resurser som emellanåt är en bristvara.

Stridssjukvårdarutbildningen som case

Jag satt under drygt sex år som ämnesexpert och -företrädare för TOS (Taktiskt Omhändertagande av Stridsskadad) och Stridssjukvårdarutbildningen. Särskilt den senare är av många inom Försvarsmakten känd som antingen ”nitiskt överkontrollerad” eller ”ett exempel på en seriöst uppstyrd kvalitetsgarant”. Inte sällan skiljs de bägge ytterkanterna av huruvida man haft resurser och förmåga nog att kunna tillämpa konceptet på sin enhet. 

Utbildningen bedrevs som en konceptutbildning, där ett centralt styrt veckoprogram och ett fastställt utbildningsunderlag reglerade vad som skulle/inte skulle göras. Det hela examinerades på fastställt sätt, med målsättningen att bedömningarna skulle bli så lika och rättvisa som möjligt, oaktat var utbildningen genomfördes.

För att bli instruktör krävdes genomförd grundkurs samt en instruktörskurs. Denna ”behörighet” re-certifierades var tredje år genom en fysisk kurs hos Försvarsmedicincentrum (FöMedC) i Göteborg.

Vi eftersträvande att på ett reproducerbart sätt kvalitetssäkra utbildningen av stridssjukvårdare, för att på så sätt se till att befattningshavarna höll en gemensam lägstanivå, över hela myndigheten.

Vart tog kompetensen vägen?

Vad vi däremot märkte var att behovet av instruktörer endast tycktes öka för varje år som gick, oaktat mängden vi utbildade. Detta förklarades ofta med att instruktörerna väl hemma på förbandet fått nya arbetsuppgifter och inte längre var verksam inom ämnet. Hinken läckte som ett såll och oavsett hur mycket vi fyllde på så kom vi aldrig upp i tillräcklig mängd. Vi gjorde allt i vår makt för att försöka upprätthålla ett uppdaterat koncept med hög kvalitet, där instruktörerna förväntades kunna prestera likt sina elever för att få behålla sin behörighet att utbilda. Upplägget krävde däremot mer än vad Försvarsmakten kunde tillhandahålla, varpå vi aldrig nådde den bredd som avsetts.

Jag hade i och med min roll förmånen att få ingå i den arbetsgrupp som jobbade med de gemensamma målsättningarna för den grundläggande militära utbildningen, GMU. Gruppen bestod av ämnesföreträdarna från de områden som ingick i GMU paketet. Tillsammans diskuterade vi hur målsättningarna skulle värderas och formuleras för att säkerställa en gemensam bottenplatta för vad en svensk rekryt, oaktad befattning eller vapenslag skulle kunna. Arbetet kännetecknades av högt till tak och vettiga, jordnära diskussioner med erfarna yrkesofficerare från olika delar av Försvarsmakten. 

En av frågorna som lyftes i arbetsgruppen var om specialistofficersutbildningen hade en liknande grupp av nationella ämnesexperter, som tillsammans med förbandsrepresentanter arbetade med de grundläggande målsättningarna för kadetterna. Det svar vi fick från Militärhögskolan i Halmstad, som då var sammanhållande för arbetsgruppen var att någon sådant inte existerade och att skolorna i stort hade ett eget ansvar för att utforma vad som skulle ingå. 

Vi kunde därför inte utgå ifrån att den nyexaminerade specialistofficeren hade instruktörsutbildning, eller ens erforderlig kompetens inom vad vi krävde att denne skulle kunna utbilda på.

De utmaningar som Försvarsmakten ställs inför kopplat till kompetensförsörjningen är något som andra länder kämpat och kämpar med, och har gjort så under överskådlig tid.

Andra idéer om kompetens

2013 var jag instruktör för en GMU-pluton, där en av rekryterna någon månad innan inryck hade muckat efter 18 månaders värnplikt i Israel. Jag tog efter ett par veckor tillfället i akt och frågade honom hur han såg på utbildningen samt om den skilde sig från den han fått i Israel. Det fanns så klart en hel del skillnader men framförallt förstod han inte hur en instruktör utbildade på skjutbanan under förmiddagen, i sjukvård under eftermiddagen och slutligen fysiskt stridsvärde efter middagen. Rekryten frågade oss hur vi kunde vara tillräckligt duktiga på alla dessa specialområden samtidigt, och varför vi inte hade utsedda specialistinstruktörer, likt de haft i Israel. Där fanns ett särskilt instruktörslag som enbart utbildade i skytte och därför blev oerhört duktiga på detta. Det fanns ett särskilt instruktörslag för allas sjukvårdsutbildning och ett som endast utbildade i fysiskt stridsvärde. 

Vid tillfället tänkte jag inte mycket mer än att det var ett annorlunda sätt att lägga upp utbildningen på, i kombination med att vi nog ändå visste bäst. Ska man istället förhålla sig kritiskt till vårt sätt att utbilda, som ofta varit utsatt för ”kan du inte det du ska utbilda på får du läsa på” så kanske konsekvenserna av att låta instruktörer utan tillräcklig kompetens utbilda inte visar sig förrän det är på riktigt – och då också för sent. 

Hur många gånger har vi inte utbildat på understödsvapen från öppna skjutvallar, mot mål på för skyttarna kända avstånd under en veckas tid och sen betraktat detta som tillräckligt? Jag tror inte att det kommer från illvilja, utan snarare att det varit dit instruktörens egen kompetens räckt. Varpå denne, på grund av sin kanske låga kompetens sedan gjort bedömningen att det varit tillfyllest. Genom att låta de som kan och jobbar med saker på heltid stå för utbildningen, snarare än att låta den som gör det någon vecka om året (jämte allt annat) så bör vi nå bättre resultat, både snabbare och mer resurseffektivt.

Skydda kompetensen

Som jag ser det handlar de problem, vilka vi kan se belysta ur olika vinklar i de tre debattinläggen som nämns i ingressen om tre saker:

• Försvarsmaktens personalomsättning är för hög, vilket gör att personal med rätt kompetens stannar inte kvar länge nog för att ”betala igen” investeringen som utbildningen dit kostar i resurser.
• Målsättningarna för våra officersutbildningar spretar för mycket sett till vad den examinerade ska kunna uträtta. Utbildas de för att ingå i krigsförband eller för att kunna möta de krav som ställs för att utbilda värnpliktiga?
• Vår syn på personalen som all-konstnärer, där alla ska kunna lite av allt hämmar utvecklingen av faktiska specialister och duktiga fackmän. Det uppstår en kraftsplittring hos många snarare än kraftsamling hos vissa.

Mina förslag på lösning är följande:

”Plugga igen hålen”

Se över möjligheterna för att skapa specialiserade instruktörslag som tillåts vidareutbilda sig inom sitt område och ge dessa ansvar för sin funktion på förbandet. Detta kan lösas genom interna bemanningsuppdrag under ett par år. 

Ett exempel på detta kan vara ett antal instruktörer med intresse och fallenhet för skytte, som tillåts hålla samtliga skjutpass för ett förband, såväl värnpliktiga som anställda. I och med detta kan förbandet uppnå den höga kompetensnivå som krävs för att SkjutR AK verkligen ska komma till sin rätt. Ordinarie instruktörslag behöver inte involveras utan kan lägga tid på vad bara de kan lösa.

Min erfarenhet är att personer som brinner för något och dessutom tillåts syssla med detta blir duktiga och trivs, vilket får dem att stanna. Dessutom behöver förbandet inte lägga lika stora resurser på att nyutbilda lika många varje år.

Ger man dessutom dessa renodlade specialister morötter i form av avsatt tid för egen kompetensutveckling, må det vara konferenser eller tävlingar så ökar dessutom incitamenten att dels söka sig till, dels stanna i dessa grupper hela bemanningsuppdraget.

”Skapa bottenplattan”

Gå från kraftsplittring till kraftsamling och förtydliga förväntningarna på den nyexaminerade yrkes-/reservofficeren. Var tydlig med vilka roller de förväntas fylla efter examen och utbilda dem för uppgiften. Säkerställ vad alla ska kunna, så att det finns någonting förutsägbart att bygga vidare på.

”No Jack of all trades, Master of one”

Skapa resurseffektivitet genom att låta personalen fokusera mer på sina specialistområden. Det är rimligare om en sambandsspecialist breddar sig inom samband eller telekrig än att denne ska utbildas till instruktör på mörkerutrustning och sensorer.

Samla ihop angränsande kompetens, enligt ”Plugga igen hålen” och samordna förbandets experter i mer, snarare än att låta plutonen utbilda sig själva i de mer avancerade delarna av professionen. 

Dessutom bör effektiviteten öka när instruktörer som är mer än vana vid ämnet får hålla i utbildningen. På så sätt kan vi undvika att alla uppfinner sitt eget hjul varenda gång (vilket på sätt och vis kan sägas sker regelbundet inom Försvarsmakten) vilket ger mer tid och resurser över till annat.

Det finns icke önskvärda fallgropar i allt jag föreslagit ovan och jag tror mig inte med den här texten komma med fullständiga lösningar. Min förhoppning med den här texten är att i bästa fall kunna så ett frö till en diskussion om nya sätt att angripa problemet. 

För en sak är säker. 

Utfallet av att fortsätta på inslagen väg är givet.