Av @xToolmakerx

Vid det här laget har över en miljon människor stupat eller sårats i Ukraina. Den unipolära världsordningens tycks ha rämnat och världen har påbörjat ett nytt och farligt kapitel. Europeiska underrättelsetjänster, den ena mer pessimistisk än den andra, presenterar möjliga tidslinjaler. Europa rustar yrvaket för krig, igen. ÖB är tydlig, allt för krigsförbanden, vi måste bli fler och farligare snabbare. Fight tonight. Beach 2027. Riskaptit. Uppgiftsglädje.

Man kan beskriva tillvaron i myndigheten som ”utmanande”.

I blå ringhörna hittar vi en ung officerskår och anställda soldater. Jag är partisk, men jag skulle beskriva dem som kompetenta, framåtlutade och i många fall bättre än vad vi förtjänar. De följer kriget timme för timme i sina mobiltelefoner, dricker energidrycker medan de självständigt reflekterar om fältarbeten för egen överlevnad och har kvalificerade preferenser om vapenremmar och ledningsstödsystem. De är medvetna om att när kriget (som redan är här) byter skepnad är det deras krig, och det är deras tur att hålla om sina kära på tågstationer och kanske sticka ned små flaggor i gräset vid något torg för att hedra stupade kamrater.

De är uppdrivna ur en mylla av överbliven krigsmateriel från kalla krigets storhetsdagar. Sannolikt har de burit kalsonger sydda långt innan de föddes och möjligen kört samma 30-bil som far och kanske farfar körde under värnplikten.

Den styvmoderliga behandlingen av Försvarsmakten under den eviga fredens tid har inte gått någon förbi, och även om det känns att vindarna har vänt sen ett par år tillbaka så går, står och verkar man fortfarande (med undantag för några materielprojekt som inte fullständigt havererat) i huvudsak med prylar som var ”tillräckligt bra” för en mass-armé för 30 år sedan. 

Det finns många att klandra för att vi är där vi är, och ”det fanns inte pengar”-argumentet hjälper föga när man uppenbarligen haft råd att misslyckas kapitalt med flera projekt och kasta pengar i sjön. Men sak samma, nu står vi här, det tycks ljusna framöver och killarna och tjejerna i blå ringhörna gräver där de står. 

Men de gräver med egenköpta spadar.

Kriget är till del en materielsport, och helt objektivt är vi i den lilla tappra skara som ska hålla gränsen farligare för motståndaren om vi har lätt och modern utrustning, förstoringstillsatser på automatkarbinerna, polariserande skyddsglasögon, små x8 kikare med mils-graderat riktmedel, laseravståndsmätare, kompakta och ej planekonomiskt tillverkade värmeplagg, magasinsfickor som på en absolut lägsta nivå inte bara ”är möjliga” att montera på kroppsskyddet utan faktiskt ämnade för det. 

Etcetera. Etcetera. Listan är lång.

Anledningen att vi inte har bättre saker än så här är ekonomisk.

Ingen argumenterar rimligtvis emot att soldaten förtjänar den bästa materiel som pengar kan köpa, och vi gör vårt bästa för att de ska ha så bra förutsättningar som möjligt, och i slutändan är det de som har mest ”skin in the game” när det skorpar till sig. En öppen dörr att sparka på, eller hur? 

Men ta hörselskydden som exempel, de är bra, men med gel-hygiensatser sitter de bättre på mig och jag byter lite dämpning emot mycket passform med mindre bullertrötthet som resultat. De kostar mycket mer. Om inte Försvarsmakten centralt ger mig dem, och om inte Försvarsmakten lokalt köper dem för verksamhetsmedel, så kommer jag att köpa dem själv. För att det är min hörsel och jag kunde inte bry mig mindre om att de är tilldelade eller inte, i synnerhet eftersom att det är en strikt ekonomisk fråga. Först har väljarna prioriterat, sen har regeringen prioriterat, sen har Försvarsmakten prioriterat och det har prioriterats ända ned till lilla mig. Och slutsatsen är att ”bra” är tillräckligt bra med hänsyn till helheten. Rimligt. Men eftersom jag, en vacker och unik snöflinga, tycker att min hörsel och komfort är viktigare än vad alla de som fått prioritera tycker att den är, och mycket viktigare än 649:- per år köper jag såklart egna. Också rimligt.

Samma resonemang är tillämpbart på en värmejacka eller skaljacka, kängor, ett par skyddsglasögon och så vidare. 

En soldat som prioriterar den fördel som några magasinsfickor och en dumpficka ger tycker inte att skillnaden är obetydlig, utan tycker att den är några tusen kronor viktig. Kanske vill man vara bäst på sitt jobb, bättra poängkvoten på kompetensprovet eller bara minska risken att behöva sticka ned små flaggor i gräset vid ett torg framåt senhösten 2027. 

Här kan man tänka sig att det kommer en förvaltare utryckande från en stab med uniformsbestämmelserna i anläggning, klättrar in mellan repen och tar plats i röd ringhörna. ”Endast tilldelad mtrl.” heter det numera, då ingen längre går att lura att den är tillräcklig också. Man använder ibland ordet ”professionalism” eller ”seriositet” i sammanhanget, men jag tror inte man förstår vad orden betyder eftersom det är både synnerligen seriöst och proffesionellt att köpa bättre stridsutrustning för egna pengar i de fall där den tilldelade är är sämre än vad som tilldelas i Burkina Faso. Det är som att man tar uppgiften på allvar och tänker sig att man kan komma att behöva lösa den med livet som insats, kanske till och med innan nästa födelsedag, och inte tänker komma tvåa i duellen bara för att någon skrev en dålig systemmålsättning för femton år sedan.

Att kräva att anställd personal bara ska använda tilldelad materiel med en godtycklig gränsdragning uppfattas mer som ett sätt att säga: ”kyss ringen”. Det ska se bra ut. Synas att man har ordning på torpet. Att utöva makt för att något inte ska sticka i ögonen på gubbar som för länge sedan förlorat sin relevans på den stridstekniska nivån, helt på bekostnad av faktisk förmåga på densamma. 

Det tycker jag är oseriöst och ger ett oprofessionellt intryck, på en nivå långt över att bära en egenköpt värmejacka som yttersta plagg.

Förstår man inte den säkerhetspolitiska situationens allvar, eller har man en så rosenskimrande bild av tillvaron att man tänker att i sin roll är det viktigaste man kan lägga tiden på, så här på det nya farliga kapitlets första sidor, att bibehålla uniformiteten på värmejackor, vapenremmar och magasinsfickor. Hellre uniformt och dåligt än ändamålsenligt och bra här och nu. 

Det är dessutom ingen tacksam sits ur ett ledarskapsperspektiv att behöva låtsas att kejsaren har kläder. Det urholkar förtroendet för både chefen och organisationen. Ett mer pragmatiskt förhållningssätt vore att som exempel snegla på US Army APEL. Om vi leker med tanken att vi inte förbjuder personalen att själva köpa det lite bättre, lite dyrare alternativet, utan istället tillgängliggör information och förklarar hur UV-skydd, plasters åldrande, NIJ-compliance, V50 etc. spelar in, och hjälper oss hitta rätt bland alla standarder och certifieringar. En öppen databas från närmast sörjande stridsskola att ha som ledstång. Så kan den anställde få vägledning och göra ett medvetet val, och samtidigt får chefen ett underlag att hänvisa till så att gränsdragningen inte är godtycklig. Föreställ er en försvarsmakt som inte bara accepterar att anställda vill bära så bra utrustning de bara kan, utan också HJÄLPER personalen att hitta och välja RÄTT.

Vem skulle förlora på det?

Min anmodan är enkel: omfamna att alla mycket hellre hade haft tilldelad modern materiel istället för att köpa den för egna pengar, men att situationen är som den är. Se det som en skarv tills dess att situationen med personlig utrustning kommit på rätt köl igen om ett par år, förhoppningsvis innan vi är i krig. Annars har vi det vi har. Kasta ett öga på ”utvecklande ledarskap i FM” och fundera på var du är, vad som är prioriterat här och nu och vad som inte är det. 

Vill man bygga ledarskapskapital samtidigt som man pratar om anställd personals stridsutrustning rekommenderar jag att man slutar kräva att ringen ska kyssas av gammal hävd, utan istället plockar fram föregångsmannaskapet och ger sig i kast med att spela ”sten sax poängkvot” istället. Släpp vaktkäppen och kom ned i värngången, så gräver vi satan medan det fortfarande är dagsljus!