Av förvaltare Mikael Millberg, verksamhetssäkerhetsofficer 

Jag delade med mig en händelse som drabbade mitt förband på plattformen X rörande Försvarsinspektören för hälsa och miljö (FIHM) och en miljöbrottsanmälan. Det hela ledde till en uppsjö av kommentarer. Jag blev uppmanad att skriva en artikel för Militär Debatt.

Ett skjutfält i mellansverige har ett miljötillstånd beslutat sedan runt 2017. Det gällande miljötillståndet innehåller från början orimliga kravställningar på “städning”. I miljötillståndet står det att hela skjutfältet ska “städas nogsamt” fem gånger per år. Ni som varit på ett skjutfält tidigare inser det orimliga i kravställningen. Man har i verkligheten väldigt små tidsfönster när det faktiskt går att “städa noggrannt”. Det får inte vara snö (vilket det här skjutfältet naturligtvis drabbas av en hel del med dess läge) och det får inte ha vuxit upp gräs och annat grönt, för då hittar du inget. Att då lyckas göra det här fem gånger per år är orimligt. 

En hycklare skulle kunna genomföra en städning på fem dagar, och därigenom säga sig uppfylla kravställnignen. Nu jobbar vi inte så, vilket medför att man är ärlig vid kontakt med bl a FIHM. Regementet har jobbat under en längre tid (år) för att kunna förändra det befintliga miljötillståndet och har för avsikt att lämna in nytt underlag för ny miljöprövning typ nu. Allt detta är känt hos tillsynsansvariga hos FIHM.

En vecka innan regementet ska lämna in det nya underlaget, ringer en polisutredare lokal den lokala chefen för övnings- och skjutfält (Ö/S) och meddelar att det inkommit en anmälan om miljöbrott. Från FIHM. Riktat mot den lokala chefen för Ö/S, med anledning av att det inte städas fem gånger per år. I ett senare skede återkommer polisen, meddelandes att utredningen läggs ner samt att Försvarsmakten får reda i skiten själva.

Välkommen till förvaltningsdelen av Försvarsmakten.

Förvaltning

Försvarsmakten har alltid haft en del förvaltning att hantera vid sidan om det som de flesta upplever vara huvuduppdraget. Huvuduppdraget kan sägas vara att producera gripbara krigsförband, i syfte att kunna ha en tillräckligt stor avskräckande förmåga, numer i kontexten av att vara NATO-medlem.

Vi har alltid haft en prioriteringslista för vår verksamhet. Genom åren har objektens prioritering varierat, förutom en prioriteringspunkt. Prio 0 – Försvarsmakten ska följa lagar och förordningar. Det ses som en självklarhet när man diskuterar det hela hypotetiskt. Det många inte har koll på är hur många lagar och förordningar Försvarsmakten är tvungen att hantera. Till detta kommer att Försvarsmakten har möjlighet till flera undantag inskrivet i många lagar. 

Det som är riktigt intressant är att man om man hade en fiktiv organisationsenhet (t ex ett regemente), som inte producerade några krigsförband eller tillförde någon effekt till krigförande förmåga över huvud taget, ändå skulle vara tvungna att hantera en uppsjö lagar och förordningar. Bara genom att finnas. OrgE:t skulle vara tvunget att ha flera befattningshavare anställda för att just hantera lagar och förordningar. Det här har nog de flesta nystartade OrgE upplevt. 

När man som ny officer kliver in i Försvarsmakten, är det inte många tankar som läggs på att uppfylla alla lagar och förordningar som omger verksamheten. Den nye officerens ”lagbok” är oftast SäkR. Det denne omedvetet kanske bidrar med till förvaltningskraven, är att tala om efter genomförd skjutning hur många skott som avlossades eller att (försöka) skriva en arbetsskadeanmälan i system PRIO för en av sina soldater. Efterhand som man erhåller erfarenhet, stiger i graderna och erhåller mer ansvarsfulla uppgifter börjar förvaltningskraven smyga sig på i verksamheten. ”Någon” tvingar dig att genomföra brandskyddsrond, någon annan tvingar dig att genomföra en arbetsmiljö- eller skyddsrond. Det tydligaste exemplet är de krav som ställs på chef med personalansvar (CPA). Just den delen drabbar tyvärr våra unga nya kollegor alldeles för tidigt i form av att de blir ”första linjens chef”. Tittar man på den utbildning som bedrivs vid Försvarsmaktens skolor hittar man inte många timmar lagd på utbildning i förvaltningskraven (att uppfylla lag och förordning). Det hela löses fiffigt med att det är OrgE som får ansvaret att utbilda cheferna på de arbetsmiljökrav (och övriga förvaltningskrav) som finns. Om högre nivå blandar sig i, genereras oftast ett obligatoriskt utbildningspaket av skiftande kvalitet (jag tittar just nu stint på det utbildningspaket som finns för skyddsassistenter).

Uppdragsglidning och icke-beslut

Under den stora strategiska timeouten när vi gick en ökenvandring och ingen visste vad vi skulle vara till för, skapades det en kultur, där Försvarsmakten skulle vara bäst i klassen när det gällde att uppfylla lag och förordning. De undantag som fanns inskrivna i lagar valdes medvetet bort. Genom den bristande kunskap om förvaltningsfrågor som den enskilde officeren besitter har Försvarsmakten främst förlitat sig på att anställa specialister inom de olika funktionsrörens toppnod för att hantera lag och förordning. Det hela komplicerades ytterligare med att det för många också gällde att mer eller mindre se till att det fanns ett syfte med den egna verksamheten så man skulle få finnas kvar. Man överkomplicerade sin egen verksamhet för att inte läggas ner, ofta genom att kräva certifiering som bara kunde ges av enskilda enheter. 

De anställda specialisterna leds ofta av en militär chef som inte har tillräcklig djupa kunskaper om området den ansvarar för. De anställda specialisterna har heller inte introducerats tillräckligt i Försvarsmaktens uppdrag, verksamhet eller under vilka förutsättningar vi verkar. Specialisterna har sedan att tolka de lagar och förordningar som riksdag och regering beslutat om, samt att lista ut hur Försvarsmakten ska omhänderta dessa.

Ett av de största problemen ligger i att de olika förvaltningsområdena verkar vara omedvetna om sina ”grannar”, samt att de kommunicerar rakt ner på OrgE. Det sker ingen samordning (inte vad jag har upptäckt i a f) från högre nivå av vad som ska skickas ner och när. Ofiltrerat har då OrgE att hantera en uppsjö av kravställningar. För att hantera alla dessa uppgifter måste då alla OrgE själva anställa egna specialister (ni kommer ihåg hur mycket förvaltningsutbildning vi har på skolor) för att hantera de frågeställningar och krav som kommer från högre nivå. Det här har lett till att vi mer eller mindre skapat ett parallellsamhälle inom Försvarsmakten, där specialister pratar med specialister. Kärnverksamheten står vid sidan om och tittar på, förundrad över alla uppgifter som ska lösas i enlighet med de olika rörens kravställningar. Jag upplever att detta inte är unikt för Försvarsmakten, utan det pågår också på andra platser i samhället.

Vems är felet?

Man ska dock vara medveten om en viktig sak. Det sitter inte enskilda individer och funderar på hur de ska ställa till det för Försvarsmakten varje dag. De enskilda försöker göra sitt jobb så gott de kan (oftast). Problemet ligger i styrningen och samordningen, eller snarare den obefintliga styrningen och samordningen. Chefer i beslutsfattande positioner sitter i händerna på sina specialister, samt att samordningen upplevs som obefintlig mellan de olika rören.

Vi har nu lämnat kräftgången sedan ett par år tillbaka, men effekterna av tidigare (o)fattade beslut ”drabbar” organisationen varje dag. Tillväxten hämmas av de tolkningar av förvaltningskrav vi försöker uppfylla, och vi lyckas sätta krokben för oss själva hela tiden. 

Jag skulle kunna se anmälan från FIHM om miljöbrott (den som jag inledde artikeln med) som ett tydligt symtom på det jag försöker beskriva. Det som komplicerar den händelsen är att lagen (miljöbalken) kräver att en handläggare som uppfattar att miljöbrott begåtts har skyldighet att anmäla, annars begår denne tjänstefel (dock finns en säkerhetsventil i lagen i form av, om det är orimligt). En sådan anmälan ska göras ”skyndsamt”. Man kan då diskutera om det efter åtta års kännedom om hopplösa kravställningar är skyndsamt, eller att hinna anmäla innan begäran om nytt miljötillstånd går in, är skyndsamt.

Slutsats

Ska vi komma till rätta med den ”administrativa skottfältsröjningen”, så måste den börja på allra högsta nivå. De lagar och förordningar som vi styrs av behöver genomlysas på riktigt. Hur hanterar vi dessa på bästa och enklaste sätt för kärnverksamheten, inte för att kunna ge ett arméns klartecken i guld från högsta ort. Jag upplever här att man inte följer ”Ge styrningar och ta ansvar”, däremot har man höga krav på OrgE att ”Redovisa och utkräva ansvar”,  se bild 1. När det gäller självpålagda begränsningar i form av egna utbildnings- /certifieringskrav behöver samtliga tittas på genom lupp. Ger de krigseffekt, eller tillfredsställer de bara en enskilds handläggares önskan om en rapport.