Av Kapten utan hela bilden

Vi ser en tågkrasch i slow motion. Hur kan den interna kommunikationen vara så dåligt?Ibland ställer jag mig frågan om vi, Försvarsmakten, är vår egen värsta fiende. De senaste veckorna har den tanken dykt upp oftare än vanligt. Det enda vi nu borde, kanske ska, göra är att blir bättre på att föra krig, växa personellt, behålla och vårda erfaren personal och inför nya, bättre, förmågor. Men som sig bör i svensk förvaltningstradition kastas grus i maskineriet

Det hela började med ett, av Officersförbundet författat, debattinlägg i Aftonbladet rörande ett bristande fokus på personalen i den ekonomi som nu tillförs Försvarsmakten. Utöver tidigare satsningar skall 300 miljarder tillföras under kommande år. Pengar som, enligt statsministern, utgör den största satsningen och upprustningen sedan Kalla Kriget. Officersförbundet uttryckte oro kring ett för litet fokus på personalen i dessa satsningar som främst marknadsförs med vilken materiel regeringen vill att myndigheten anskaffar. 

Lagom till hemgång fredagen den 11 april publicerar Försvarsmakten en replik signerad Personaldirektören som nog, i hennes stilla sinne, syftade till att gjuta olja på vågorna i frågan om satsningar på personalen. Kontentan av artikeln var att ”ni anställda har det ändå ganska bra”. Fina siffror om hur mycket som egentligen satsats på personalen de senaste åren lyftes fram och även våra tillägg togs med som bärande argument till hur bra vi står oss gentemot andra statligt anställda. Personaldirektörens inlägg fick dock den motsatta effekten än den som jag antar var den önskade. På såväl bloggportalen som intranätet har, relativt andra artiklar och inlägg, ett stort antal kommentarer författats och dessa är allt annat än blida i sin kritik. 

Debatten tog fart och i sociala medier gjorde många sina röster hörda. Debatten fick sådan fart och intensitet att Överbefälhavaren kände sig tvingad att, den 16 april, kommentera ärendet i en serie inlägg på X. Mellan raderna uppfattades ÖB vara aningen missnöjd med hur Personaldirektören hade uttryckt sig och påtalade vikten av hur myndighetsledningen uttrycker sig i dessa sammanhang och kanske särskilt att de tillägg som vi belönas med, för att offra mer än att vara på kontoret 0730-1630, inte skall ses som en del av den vanliga lönen utan som den kompensation de faktiskt är. 

Dagen efter publiceras ett nytt inlägg av Personaldirektören som återigen var ett försök att lugna de anställda. I sammanhanget ställer åtminstone jag mig frågan om det var av Personaldirektören självinducerat eller om den fyrstjärniga anden gjort sig påmind inför den stundande påskhelgen. Oaktat vad var detta andra inlägg författat i samma ton som det tidigare. I min mening ganska mästrande och påtalade tydligt att vi anställda inte ”har hela bilden”. 

Nu har några veckor gått och i mångas brevlådor dyker i dagarna myndighetens personaltidning upp. Däri går att finna en fin och grafisk förklaring av, återigen, hur bra vi försvarsmaktsanställda har det. Tillägg adderas till grundlöner och genom detta bevisas hur bra betalt vi har det jämfört med kollegor i andra myndigheter. Många ställer sig dock frågande till siffrorna och hur Fördvarsstabens HR har räknat, då det inte är helt i linje med vad medarbetarna ser i lönekuvertet. Oaktat vad blir jämförelserna taffliga och särskilt när de tillägg som syftar till kompensation för obekvämlighet används som argument för att grundlönerna kan vara lite lägre.

Till saken hör att Personaldirektören kände sig nödgad att, redan innan den nu publicerade artikeln i Försvarets Forum nått läsarna, förekomma artikeln. Detta genom ett inlägg på intranätet där hon uttrycker att den publicering som nu sker skall läsas som om den kom före ovan nämnda debatt och att känslorna som nu kan uppstå visserligen är legitima, men måste anpassas utifrån en vetskap om att det fanns en pressläggning att förhålla sig till. En pressläggning som man kan tänka sig borde kunna påverkas inom Försvarsstaben om det ansågs tillräckligt viktigt för att inte spä på konfrontationen mellan ledning och personal. Det var det inte. 

Personalen är rent ut sagt förbannad. Inte nog med att tonen i personaldirektörens inlägg uppfattades som mästrande och att den nu publicerade artikeln i Försvarets Forum upplevs som taktlös så är det inte där skon klämmer som mest för mig. Det jag är mest bekymrad över är sammanhållningen i Försvarsmaktens högsta ledning. Det är minst sagt spretigt! Det hade gått att skriva lika mycket om den schism som nu verkar ha uppstått mellan Kommunikationsdirektören och Logistikchefens kommunikatörer och tillsammans med ovan beskrivna exempel så är det något som nu inte taktar i ”den tunna luften”. 

ÖB talar med en röst men handen gör något annat. Jag ser inte att Personaldirektörens agerande går i linje med ÖBs vilja att stärka krigsförbanden: skapa förband och öka deras tillgänglighet. Att lön inte med lätthet går att ändra över hela brädet med kort varsel må så vara men se åtminstone till att visa lite empati med dem som sliter där ute. Att vara Personaldirektör och själv lyfta grundlön långt över 100 000 i månaden i sin villa med sjöutsikt i Djursholm kräver att man är lite ödmjuk inför den underbetalda personal man har att dirigera. Åtminstone om man har en ambition att ha någon form av förtroende från andra än dem på Lidingövägen.  

För ska vi se till att, inte bara med kroppar, utan med människor med kompetens och talang bemanna alla denna materiel som politiken nu befaller oss att anskaffa så får vi nog säkerställa att personalen, som en gång var ÖBs viktigaste resurs, ser sig som uppskattade, önskvärda och gärna välbetalda. 

Personligen anser jag att Personaldirektören bör avgå och ersättas med någon som själv upplevt en regnig natt i ett 12-tält borta från barn och familj, men jag antar att jag inte har hela bilden.