Av Anders Björk, flygspecialpsykolog

”Vad gör du på jobbet egentligen?”

”Hur långt flyger ni?”

”Flyger ni bara omkring eller flyger ni från A till B?”

”Jobbar ni med annat och är beredda att flyga stridsplanen om det behövs?”

Vikten av analogier och metaforer

Jag brukar relativt ofta få frågor, av personer utan erfarenhet av militär verksamhet, om vad vi piloter egentligen gör på dagarna. Jag har därför börjat använda mig av en idrottsanalogi för att beskriva vad vi gör. Analogier och metaforer kan hjälpa oss människor att förstå skeenden och förenkla abstrakta och komplicerade förhållanden. Jag brukar därför säga att vi i Flygvapnet är landslaget i luftkrig. När vi tränar så delas vi ofta upp i två lag, ett blått och ett rött. Varje lag får sedan en uppgift med tillhörande målsättningar. Det kan till exempelvis vara att det blå laget skall förstöra en för fienden viktig bro, medan det röda laget skall skydda densamma. Därefter ges tid till planering inför matchen. På vilket sätt ska varje lag använda sina resurser på bästa sätt för att kunna nå sin målsättning? Vilket spelsystem, det vill säga vilken stridsteknik, skall användas? Vad kan motståndaren tänkas göra? Hur ska vi möta de olika tänkbara scenarierna? Vid en given tidpunkt börjar sedan matchen. Efter slutsignalen sker en analys och genomgång av hur matchen utvecklade sig och vad vi kan lära till nästa gång.

Det finns helt klart likheter mellan luftkrig och idrott. Både en ishockeymatch och luftkriget är behäftat med en mängd osäkerheter. Båda ”lagen” kommer försöka överlista varandra och skapa psykologisk paralys hos motståndaren, genom en väl utvecklad taktik och ”stridsteknik”. Det finns alltid planer men i mötet med motståndaren så kommer dessa behöva anpassas eftersom det förekommer mer eller mindre slumpmässiga friktioner. Hade vi blint kunnat lita på alla i förväg bestämda parametrar hade vi som piloter inte behövts. Det som gör oss människor unika är att vi kan känna intuitivt vart ett skeende är på väg, långt innan det syns i våra system och sensorer och därmed kan vi förutse förlopp samt möta det okända. Vi behöver därför piloter med stor erfarenhet och med ett gott professionellt omdöme, som bygger den intuitiva förmågan. Samma sak gäller i idrott. Samspelta spelare med gott spelsinne och till synes intuitiva förmågor är de som lyckas bäst. Av den anledningen tränar piloterna dagligen på samma sätt som en landslagsspelare i ishockey.

Denna analogi brukar jag således berätta när jag får frågan om vad vi piloter egentligen gör på dagarna. Dessvärre är detta ett önsketänkande…

Från annan synvinkel

Analogier kan också fylla funktionen att byta perspektiv på tillvaron. Detta kan hjälpa individer och organisationer att förstå att vissa invanda mönster och beteenden kan vara dysfunktionella även om de känns logiska. Till min stora glädje skrev en kollega en avvikelse utifrån en idrottsanalogi och belyste ett reellt och aktuellt problem med beteenden i vår organisation.

Avvikelsen är en vanlig händelse och därmed i sig av föga intresse. Det intressanta är idrottsanalogin som kollegan använder sig av i vinjetten. Jag har tagit mig friheten att klippa ned avvikelsen men den går såklart att finna i sin helhet i PRIO. 

”…Jag har vid flera tillfällen hört mina chefer använda analogin att vara stridspilot i flygvapnet är som att spela i landslaget i hockey eller fotboll. Jag tänkte att jag därför skulle prova att använda mig av den analogin i denna avvikelsrapport […] Jag spelar hockey. Jag spelar hockey i landslaget. Jag torde således vara ganska duktig på hockey. Man har lagt mycket tid och pengar på att träna mig till den spelare jag är idag […] I början av min karriär tränade jag mycket […] Jag spelade träningsmatcher och turneringar rätt ofta […] Nu tränar jag bara hockey 1-2 pass per vecka […] Trots min knappa träningstid […] förväntas jag kunna spela många olika positioner… Jag är egentligen uttagen till att spela back men förväntas ändå kunna spela både forward och center utan större problem […] Snart åker jag med landslaget på en stor turnering i Polen. För att förbereda oss för det skulle man kunna tro att man ökat antalet ispass […] men istället har man infört utbildningar i brandskydd med mera, flertalet helt orelaterade till ishockey. Mitt landslag är lite speciellt. Vi har aldrig spelat VM trots att vi tränat mycket och spelat andra mindre turneringar. Nu låter det dock på våra lagledare och coacher som att det kanske snart kan vara dags även för oss. Vi måste vara förberedda, bäst när det gäller. Jag har däremot en gnagande känsla av att jag själv sakta men säkert blir sämre på hockey ju längre tiden går. Därför får jag också en liten klump i magen när jag tänker på stundande VM. Kommer jag att klara av det? Är jag tillräckligt bra? […] Kanske finns det fler där ute i landslaget som har liknande tankar? […] Vad vet jag? Jag är bara en gammal vänsterback med sviktande form och dåligt självförtroende. Just nu ligger jag på en träningsnivå som inte ens når upp till nybörjarnivå. Hur kommer detta att påverka min prestation i stundande VM?”

Författaren av denna analogi hjälper oss att förstå det orimliga i att landslagsspelare endast tränar i den rätta miljön 1-2 gånger i veckan. Vad beror det då på att vi landslagsspelare inte får möjlighet att träna så mycket som krävs, för att vara duktig om någon bestämmer sig för att ordna ett VM? Det VM som jag talar om i detta fall är heller inget VM som man kan välja om man ställer upp i och varje spelares livförsäkring i detta dödliga mästerskap är deras egna och kollegors kompetens. 

Tyst kunskap och krav på mätbarhet

Jag funderar ofta på den tysta kunskapens betydelse, faran med att fokusera på det mätbara, vad intuition i vår yrkesroll är samt om vikten av att kunna hantera det okända, det vi ännu inte har mött. Ovanstående avvikelse kan ses som ett resultat av den utveckling jag skriver om i dessa texter och dessvärre ser utvecklingen ut att fortsätta gå åt fel håll. I en tid med allt större fokus på administration och mätbara delar av verksamheten har det professionella omdömet fått stå tillbaka. Det är just detta omdöme som ligger till grund för vår kreativitet, adaptiva förmåga, autonomi och därmed huruvida luftkrigets osäkerheter kan hanteras av oss. Vi har självmant låst in oss i det Max Weber beskrev som järnburar av administration. Det är summan av den totala mängden administration på alla nivåer som skapar denna obalans. Här följer några exempel. 

Vi är idag helt styrda av ett affärssystem som är en rest av New Public Management. Detta affärssystem togs i grunden fram för att göra privata företag mer effektiva, det vill säga bättre produkter till lägre kostnad. Det introducerades sedan i Försvarsmakten för att göra vår verksamhet mer kostnadseffektiv och resultatfokuserad, detta i en tid då en av Försvarsmaktens viktigaste uppgifter var att spara pengar. Problemet är att vår produkts, det vill säga krigsförbandens, kvalitet endast på riktigt går att mäta vid en eventuell konflikt. 

Vi har också, som i många andra verksamheter, sett en elevering av administratörsyrket.  Förr var det Gun och Tore på kassan på förbandet som hjälpte oss med personaladministrativa uppgifter. Idag är dessa istället HR-strateger vars uppgift snarare är att förse organisationen med en ständigt ökad mängd styrningar och sedan kontrollera efterlevnaden av dessa, medan de allt fler administrativa uppgifterna tryckts nedåt i organisationen. 

Vi har ett ständigt ökande antal och växande regelverk som styr Försvarsmaktens verksamhet, där ambitionen tycks vara att göra regelverket komplett där alla eventualiteter skall hanteras. Vi försöker kontrollera en okontrollerbar värld genom regler. Problemet är att detta sker utifrån en kunskapssyn där det handlar om att hitta de saknade pusselbitarna i kunskapspusslet och därmed göra detta komplett, snarare än en kunskapssyn där kunskap handlar om horisonter på ett öppet hav. När vi når horisonten kommer en ny horisont finnas. Därför kommer pusslet aldrig kunna bli klart. Regelverket kommer fortsätta växa i samma takt som kunskapsfartyget når nya horisonter (apropå analogier).

Varför gör vi som vi gör?

Som ett led i de växande regelverken krävs idag obligatorisk teoretisk utbildning i snart sett allt, vilka flertalet tycks vara helt orelaterade för verksamheten, som avvikelsen ovan vittnar om. Vår kunskapssyn har även lett till skärpta akademiska krav på våra officerare. Högskolepoäng går att mäta, medan professionellt omdöme i form av att till exempel skapa en situationsmedvetenhet i luften är ytterst svårt att mäta. Högskolepoängen blir därför i linje med den ökade rationaliseringen avgörande. I Flygvapnet kommer ett antal nyblivna piloter behöva komplettera med kurser vid Försvarshögskolan, efter genomförd flygutbildning, då denna ej anses tillräckligt akademisk. Detta för att de senare skall ha behörighet att söka högre officersprogrammet. En del av problemet verkar vara av helt administrativ natur då Försvarshögskolan ej kan få insyn i den hemliga delen av pilotutbildningen och därmed inte kan verifiera dess relevans som verksamhetsförlagd utbildning, 

Detta faktum ledde under våren till att ett antal unga piloter fick tillbringa veckor på Försvarshögskolan. Samtidigt pågick NATO-flygövningen Ramstein Flag i Nederländerna. Övningen var mycket lärorik och ett viktigt steg i arbetet med att vi ska bli fullt integrerade i NATO. Våra yngre kollegor satt i skolbänken och gjorde SWOT-analyser av farkoster från Star Wars såsom X-Wing Fighter, A/SF-01 B-Wing Fighter, Sentinel Class Landing craft och Lambda-class T-4a Shuttle. De fick svara på frågor kring manövreringsbarhet, aerodynamiska egenskaper, nyttolast, behov av skydd, uthållighet och logistikstöd samt annat intressant såsom vapen-, sensor- och navigeringssystem (eftersom inget som hanteras får vara hemlig nödgas man att använda exempel från fiktionens värld). Under tiden övade vi, som deltog i Ramstein Flag, integration av fjärde- samt femte generationens stridsflygplan såsom Rafale, Eurofighter, F18, F16, JAS39 och F35 mot kvalificerade hot-plattformar. I planeringsprocesserna, inför flygpassen, var ovanstående frågor av vikt. Personligen ställer jag mig frågan vad mina kollegor hade haft mest nytta av i detta läge och vad som gör dem farligast för fienden. Jag upplever också att vi på sätt och vis har satt oss i knät på Försvarshögskolan som nu dikterar villkoren för vad våra piloter behöver för utbildning.

Vi blir med vår enkelspåriga kunskapssyn och i vår jakt på effektivitet blinda, för VAD som egentligen är viktigt och väljer då att fokusera på det som går att mäta. 

Självskadebeteenden och kunskapssyn

De ökade akademiska kraven har också lett till andra friktioner i Flygvapnet. 2008 togs ett beslut att göra om officerssystemet och under de senaste åren har det drivits igenom. Processen pågår fortfarande och vid årsskiftet kommer ytterligare personal, som hittills haft dispens, få lägga ifrån sig sina officersbeteckningar. Anledningen till förändringen är enligt försvarsmakten att officersutbildningen har gjorts om. I dagsläget kan de som exempelvis har graden ”kapten” alltså ha olika utbildning. Vän av ordning frågar sig då vilken utbildning i Sverige som inte gjorts om under de senaste 30 åren. Till exempel var psykologprogrammet på 1990-talet något helt annat än idag. Det må vara så att den kunskap som förmedlades på 1990-talet idag är förlegad men det är inte så att mina äldre psykologkollegor suttit under en sten och fortfarande använder samma teorier och terapeutiska interventioner som för 30 år sedan. De har naturligtvis vidareutbildat sig, hängt med i utvecklingen i världen plus att de samlat på sig ett gediget professionellt omdöme. Samma sak gäller för många olika kompetenser i det svenska civila samhället. De civilingenjörer, läkare, sjuksköterskor, lärare, jägmästare, tandläkare, fysioterapeuter och så vidare som utbildade sig på slutet av 1990-talet kommer få fortsätta ha sin yrkesidentitet kvar. Om jag skulle behöva operera hjärtat hade jag gärna gjort det hos en thorax-kirurg med 30 års erfarenhet. även om forskningsläget och utbildningen ser ut på ett helt annat sätt idag än för 30 år sedan. Samma sak gäller rimligtvis officerare som utbildades för 30 år sedan. Vi blir med vår enkelspåriga kunskapssyn och i vår jakt på effektivitet blinda, för VAD som egentligen är viktigt och väljer då att fokusera på det som går att mäta – även i detta fall högskolepoäng. Vi befinner oss dock i ett helt annat säkerhetspolitiskt läge idag, än 2008 när beslutet fattades. Vad har då reformen gett oss? Jag tar gladeligen emot återkoppling av vilka fördelar denna reform gett oss. Det jag ser idag är personal som sagt upp sig, medarbetare som upplever att de förlorat en del av sin identitet, spänningar mellan subgrupper, konflikter på arbetsplatser och sist men inte minst – NATO-staber som behöver fyllas med personal men där våra före detta officerare, nu som nyblivna specialistofficerare, inte är välkomna. Jag har vänner och kollegor i Flygvapnet som arbetat i närmare 30 år som utgör lite av ryggraden i verksamheten. Arbetsgivaren väljer, i detta känsliga läge, att med berott mod ”vingklippa” dessa utifrån ett beslut som fattades under ett helt annat säkerhetspolitiskt läge. För mig som psykolog skulle jag benämna detta beteende som självskadebeteende. Det är fortsatt ett funktionellt beteende men ur ett förlegat perspektiv. När beslutet fattades var det kanske rätt. Därefter har det investerats tid, pengar, möda och kanske inte minst prestige i detta, vilket gör det så mycket svårare att omvärdera och avbryta processen.

Situationens allvar

Sammantaget är frågan är om vi i Flygvapnet idag fokuserar på rätt saker. Försvarsberedning uttryckte i sin slutrapport våren 2024:

”Det brådskar med uppbyggnaden av hela totalförsvaret. Försvarsberedningen framhåller att situationens allvar kräver en annan politisk ambition, ett annat ledarskap och ett annat förhållningssätt än de nuvarande vilka har utvecklats i ett helt annat säkerhetspolitiskt läge […] de administrativa processerna behöver effektiviseras för att förenkla och snabba på den nödvändiga förstärkningen av försvaret. Krigsförbanden ska sättas i centrum för verksamheten […] Krigsförbandens beredskap och duglighet i vid bemärkelse skall därför vara det centrala för Försvarsmaktens verksamhet i fred […] det brådskar att höja krigsdugligheten i krigsförbanden. Krigsorganisationens utveckling måste påskyndas i förhållande till nu liggande planer och förslag”.

Hockey eller quidditch?

Jag avslutar där jag började med en idrottsanalogi (och ber om ursäkt för att jag nu kommer raljera lite). Att låta våra nya piloter som kostat hundratals miljoner att utbilda, åka till Försvarshögskolan och där sitta och göra analyser av Star Wars-skepp ter sig lika adekvat som för ett fotbollslag att köpa Alexander Isak för ett antal hundra miljoner och sedan låta honom sitta i skolbänken och analysera spelsystem i Quiddich- matcher istället för att träna fotboll och bli samspelt med sina nya lagkamrater. Skillnaden är att det kommer märkas när Isak hamnar i formsvackan och gör färre mål. För Flygvapnet kommer det här problemet först märkas om någon bestämmer sig för att ordna ett VM.