Av överstelöjtnant Christian Wester, pansarbataljonchef

Erfarenheterna från kriget i Nagorno-Karabach 2020 och Ukraina 2014-2025 är tydliga. Att kunna strida med och mot  olika typer av RPAS (även kallade UAV, UAS, drönare) är fundamentalt för att vinna på det moderna slagfältet. I Ukraina idag så utgör bekämpning från beväpnade FPV-drönare (”first person view”, den drönartyp som används som kamikazedrönare) och patrullrobotar ca 70% av de totala ryska förlusterna. Under 2025 avser Ukrainas försvarsindustri producera 4,5 miljoner beväpnade FPV-drönare. Trots att kriget i Ukraina, likt varje krig, har sin unika karaktär så kan vi inte bortse från att framtidens krig sannolikt kommer präglas av RPAS i stor utsträckning. Att behärska luften är lika viktigt som att behärska marken för ett modernt arméförband. Armén behöver därför kunna omhänderta erfarenheter från pågående krig och öva på rätt sätt för att kunna vinna den första striden i nästa krig. Gör vi det idag? 

Till att börja med vill jag påpeka att det i armén sker positiv utveckling i skrivande stund, men arbetet sker för långsamt och för centraliserat. Vi kan ta min egen pansarbataljon som ett exempel på att våra övningar inte speglar erfarenheter från moderna krig. Under årets förbandsövningar har ca 70% av förlusterna skett via direktriktad eld och 30% via indirekt eld. Inga förluster under våra övningar har skett via FPV-drönare och patrullrobotar. Då dubbelsidiga övningar är den främsta motorn för officerares utveckling och stridstekniska förståelse riskerar detta att leda till felaktiga slutsatser och att vi övar på en stridsteknik som inte är aktuell. 

Min bataljon har under våren övat med både UAV 06 på plutons- och kompaninivå och UAV 05 på bataljonsnivå. Detta har lett till en rad slutsatser och har hjälpt förbandet att ta stora kliv framåt. Detta har dock endast skett inom ramen för att nyttja RPAS för att spana mot fienden och leda indirekt eld. 2025 är detta tyvärr inte tillräckligt. Vi övar på detta sätt med handbromsen i och missar viktiga erfarenheter som måste dras av att öva med och mot FPV-drönare och patrullrobotar som har förmågan att bekämpa rörliga mål.

Decentraliserad anskaffning och förenklade flygregler

För att öva rätt behöver en större mängd RPAS finnas ute på förbanden än vad som är fallet idag. Alla plutoner i armén behöver ha tillgång till RPAS från inryck till muck. Från grundläggande soldatutbildning till förbandsträning. Vi behöver flygande system för både spaning, eldledning och bekämpning. Denna materiel kan utgöras av civil teknik som nyttjas för att simulera exempelvis attacker från beväpnade FPV. Dessa är billiga, går att köpa från hyllan och kan snabbt användas efter mycket kort utbildning. Att få tillgång till materiel för övning och experiment skulle öppna dammluckor av kreativitet vid arméns förband. Det skulle innebära att vi tidigt kan testa materiel och metoder. Det som vi misslyckas med kan snabbt förkastas och det som vi lyckas med kan införas mer strukturerat. För att öka takten borde mandatet för anskaffning av enklare RPAS skjutas ner till förbanden som med vissa riktlinjer själva köper den materiel de anser sig behöva. Liknande decentraliserad anskaffning har nyttjats av Ukraina med gott resultat. 

Flera europeiska länder är idag före Sverige i tankesättet att nyttja billig kommersiell teknik för övning. Vid ett besök vid utbildning av ukrainska skyttesoldater våren 2023 bevittnade jag hur holländska instruktörer nyttjade kommersiella drönare utrustade med en enkel gripklo som kunde släppa last. Lasten utgjordes av tennisbollar som simulerade granater. Detta gav stor utbildningseffekt och soldaterna blev duktiga på att undvika platser där de skulle kunna bekämpas. Billigt, verksamhetssäkert och effektivt. Ett annat exempel är finska armén som prövat FPV mot stridsvagnar med mjölförpackningar som markeringsmedel. Fantasin är det som sätter gränserna (eller borde snarare vara det).

För att accelerera teknikutveckling och metodutveckling genom övning behöver även flygregler förenklas. Ett regelverk mer likt civila flygregler där operatörer utbildas på en viss typ av flygfarkost exempelvis quadracopter i en viss viktklass och därmed får flyga denna typ oavsett tillverkare. Drönare som väger under 250 gram får av privatpersoner flygas utan drönarkort enligt Transportstyrelsen. Dessa borde därför kunna nyttjas av all militär personal för markering som FPV och egenkontroll av t.ex. maskering vid grundläggande soldatutbildning. 

Hela förbandet måste öva

Det är viktigt att alla ingående delar i ett förband får öva med och mot RPAS. Framförallt logistik, ledning och understödsförband behöver utsättas för konsekvenserna av det moderna lufthotet. Det är nämligen dessa förband som behöver gå igenom de största taktiska förändringarna. Att dölja en tankningsplats är betydligt svårare än att dölja en skyttegrupp och utgör ett mer prioriterat mål. Dessa enheter som normalt inte utsätts för hot i samma skala som enheter med strid som huvudtjänst är nu på det transparenta slagfältet mest exponerade för fiendens verkan. Det måste märkas i vårt sätt att öva. På en bataljon bör därför personalen på trosskompaniet vara minst lika bekymrad över hoten från RPAS som vid pansarskyttekompanierna. 

Kreativitet, initiativkraft och framåtanda finns på våra förband. Jag upplever den varje dag. Under rådande omvärldsläge där tiden är knapp är det viktigare än någonsin att vi omhändertar den kraften. Vi har idag inte alla svaren hur vi kan använda dessa system. De svaren måste vi upptäcka efterhand. Förenklade regler för flygning och mer decentraliserad anskaffning av enklare övningsmateriel skulle vara ett stort steg mot att skapa moderna arméförband– så som i himmelen, så ock på jorden.