Av kapten Andreas Braw, Infanteribrigaden

Efter årtionden av svältdiet och nedläggningar (hej, Göran Persson och Leni Björklund) och halvfärdiga försvarsbeslut med tvära inbromsningar (hej, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg) lider Försvarsmakten nu av brist på två saker: Kvalificerad personal i gruppen fanjunkare-kaptener-majorer å ena sidan. Kvalificerad mängdmateriel å andra sidan. 

Dessa två brister är svåra att åtgärda. Kvalificerad materiel ökar till enorma prisnivåer i krigstid. Kvalificerad personal finns i begränsad mängd och ”tillverkningstiden” för en fanjunkare eller kapten är mer än ett decennium. 

Omvårdnad av materiel

Ändå hanteras vårt innevarande bestånd av kvalificerad materiel – stridsfordon, t ex – med oerhörd vördnad. Det förband som råkar totalförstöra tre-fyra stridsfordon 90 skulle framstå som fullständiga klåpare. Vi vårdar stridsfordonen som om de vore våra egna barn. Och detta med all rätt – vi måste ta hand om dessa fantastiska krigsmaskiner så att de levererar när vi behöver dem. 

Vi köper nya stridsfordon också. Och uppgraderar vårt befintliga bestånd av stridsfordon. Och det kostar vad det kostar. Ett Stridsfordon 9035 kostar nästan 100 miljoner kronor, oavsett vad Försvarsmakten tycker att det bör kosta. Om stridsfordonen däremot hade varit personal så hade de hanterats på ett annat sätt.

Kvalificerad materiel kostar alltså vad den kostar. Men hur är det med kvalificerad personal? Vad kostar den?

Dyrbar personal

Kvalificerad personal produceras huvudsakligen av Försvarsmakten själv. Ja, vi undviker rentav noggrant att erkänna att utbildning som förvärvats på annat sätt än Officersprogrammet och Specialistofficersutbildningen har något högre värde. Reservofficerare anses exempelvis vara mindre vetande, oavsett erfarenhet. Vår värnpliktsutbildning är påkostad. Den är förmodligen en av de dyraste grundutbildningarna av soldater i hela världen. Den lilla andel av soldaterna som kvalificerar sig för yrkesofficersutbildning genomgår en dyr utbildning (Officersprogrammet påstås ibland vara rikets dyraste högskoleutbildning) på 18-36 månader, varefter de börjar som noviser i sitt skrå. Sedan lärs de mödosamt upp under åratal. Även detta är dyrt. De tränas, utbildas och bygger sin erfarenhetsbank. I utbildningskostnad är yrkesofficeren den dyraste produkten på arbetsmarknaden.

Hade yrkesofficerarna varit stridsfordon så hade de vårdats ömt. Ingen slarvar bort ett stridsfordon eller rycker på axlarna när det börjat rosta. Stridsfordonen får kosta vad de kostar i driftskostnad. Men yrkesofficerare är inte stridsfordon. Istället styrs deras löner av ”lönemålbilder” som våra kära HR-medarbetare (som det inte råder brist på ute på arbetsmarknaden) utformar utan någon särskild hänsyn till den militära praktiken, som de verkar ha ganska vaga begrepp om. När vi pratar om personal så börjar vi snart pladdra om ”behålla-perspektiv” (vilket otroligt stolpigt uttryck!) vilket sedan rinner ut i sanden. Du får ägna tre timmars arbetstid i veckan åt fysisk träning, var nöjd nu. Stridsfordon och transportflygplan omges däremot av begrepp som framtidssäkring, mid life update, renovering och förebyggande underhåll. Vi har inte råd att stridsfordonen rostar sönder. 

Vad är en fanjunkare värd?

Men en yrkesofficer kostar alltså vad personaldirektören och hennes underlydande anser att den kostar. Att en yrkesofficers monetära värde kan öka i osäkra tider framstår för dem som helt främmande. När kriget kan stå för dörren borde en kompanifanjunkare, ställföreträdande bataljonchef eller brigadstridsledare vara värd stora summor – i synnerhet när de finns i sådant litet antal. Ungefär som stridsfordonen, alltså. Hur mycket kostar en fanjunkare? Ja, den kostar vad den kostar. Om alternativet är att sakna kvalificerad personal i ett möjligt stundande krig så är det nog värt att betala 65000 kronor i månaden för den fanjunkare vill och kan göra jobbet. 

”Ja, fast de flesta yrkesofficerarna slutar ju faktiskt inte” muttrar någon överste i slutet av karriären nu. Och så är det. De flesta av oss jobbar kvar för att tillfredsställa pliktkänslan och behovet av kamratskap. Men hur många vakanser tål vi? Min uppfattning efter att ha suttit med i personalplaneringen för bataljon och brigad i ett antal år är att vi varje år flyttar runt vakanserna – och vi tvingas flytta upp allt yngre befäl i staberna. Den där tillväxten blir det inte mycket med om vi inte förmår behålla yrkesofficerare som bildar familj (det är ofta då ekonomin börjar spela roll på riktigt), samtidigt som ålderspensionärerna lämnar hål efter sig i centrala staber. 

Arbetstagarens marknad

Det är arbetstagarens marknad nu. Ja, inte för kommunikatörer, HR-specialister och andra overhead-funktioner som skärs ned när lågkonjunkturen drabbat näringslivet. Nej, det är arbetstagarens marknad för dem som behärskar militärt våld, frekvenshopp, radarsystem och… stridsfordon. Nu har vi inte råd att slarva bort eller förstöra nyckelpersonal, att tappa dem till andra arbetsgivare för några ynka tusenlappar i månaden. Det finns inga andra som fyller deras platser i närtid. Vi har bara den personal vi har, och innan våra yngre kollegor nått samma kompetensnivåer kan kriget vara över oss. Vi pratar ju om en arbetsmarknad, inte ett planekonomiskt system. Lyckas du inte bemanna organisationen med nuvarande löner så får du helt enkelt höja lönerna. Du kommer inte att få ett Stridsfordon 9035 för 20 miljoner i år, för det kostar 100 miljoner. Och fanjunkarens prislapp har också stigit.

Se personalen som materiel

Kanske borde vi se på vidmakthållandet och utvecklingen av vår personal som vi ser på våra stridsfordon. De är en krigsnödvändig resurs som det är brist på. Oavsett vad Försvarsmakten tycker att de borde kosta så får man betala vad det faktiskt kostar. Annars står vi där, utan tillräcklig mängd kvalificerad materiel och utan tillräcklig mängd kvalificerad personal. 

Så, till dig som är förbandschef i Försvarsmakten. Försök att visa samma omsorg om din personal som du gör för stridsfordon, flygplan eller radarantenner. Varje löjtnant och översergeant som slutar är en vakans på kaptens- eller fanjunkarbefattning om tre-fyra år. Det har du inte råd med. Ditt bästa alternativ är att betala vad personalen kostar. Varje löjtnant som lämnar regementet bör du se som ett nederlag. Varje fanjunkare som inte återvänder ska du ta personligt. Det är inte läge att slarva bort fler nu.