Av kapten Göran Mellblom, Livgardet
Nationaldagen är för mig främst arbete: Skansen, Medborgarskapsceremoni i Stadshuset, Musikinsats vid Öppet Slott, Vaktparad, Tapto på Slottet, flera dagars förberedelse för åtskilliga musiker, musikdirektörer och stödpersonal.
Kommer under Nationaldagen lyssna på radion i bilen, där programledare brukar fråga paneler och folk på gatan om deras uppfattningar om Sveriges nationaldag. Svaren kommenteras i fnissande ton, som brukas i media när svenskar talar om sådana här sammanhang. Fnisset irriterar mig. De allvarligare beskriver andra folks nationaldagar som massiva och sammanknippade med krig, befrielse ifrån övermakt och liknande. Sedan följer ett slags nedlåtande omdöme om oss ”som sluppit allt det där”.
Sveriges nationaldag är på något sätt oförtjänt eller otillbörlig och radiopratarna drar med sin ton ett löjets skimmer över den. ”Varför firar vi 6. Juni egentligen (fniss)? Vet någon (fniss)?”
Vi svenska militärer kan reflektera över att vi haft EN försvarsmakt sedan Sveriges begynnelse, medan grannländer som Norge haft tre eller fyra och där man brukar avskeda, fängsla eller rent av avrätta militärer vid omvälvningarna.
Frankrike har haft sju eller åtta försvarsmakter, Tyskland har haft fem inom en mansålder varav DDR:s var en, kejsarens en, Weimarrepublikens var en annan, Hitlers ytterligare en och så Bundeswehr där det inte varit fråga om regementsnedläggningar eller omorganisationer; Nej hela staten upphör, dess grundvalar och lagar raseras, politiska system störtas och massor av människor dödas.

Vi svenskar har lyckats behålla samma stat, samma politiker, samma ämbetsmän, samma riksdag och regering sedan Gustav Eriksson Vasa blev kung, och dessa har med vårt samförstånd lotsat oss, svenska folket, genom krig, elände och tidsåldrar.
Sedan Fursten av Ponte Corvo (Bernadotte) blev tronföljare 1810 har inget krig kommit in över våra gränser utan gått runt oss, men vi har skickat åtskilliga svenska militärer till utländska. Och nu visar sig svenskarna dessutom – i total enighet – klara att inte endast finansiera en väldig anskaffning av krigsmateriel för upprustningen av försvaret utan även och utan vidare diskussion öka sina inkallelser av värnpliktiga på ett sätt som stormakterna i Europa idag inte ens kan drömma om.
Vi ogillar yttre åthävor (på galliskt manér), överdrifter (av amerikanskt), underdrifter (av engelskt). Svinn på folk, pengar, mat och resurser har vi sedan generationer bestämt oss för att betrakta som styggelser som med alla medel måste undvikas.
Så hårdföra rikshushållare som Gustav Eriksson Vasa, Göran Persson och Anders Borg hålls högt emedan lättingar och slarvpellar, som ofta blir så populära hos yngre människor, av oss ses med sträng misstänksamhet.
Med våra metoder och attityder utgör vi svenskar ett märkligt undantag bland folken. Men vårt land är välskött, vår industri och statsförvaltning hör till världens främsta, och vi själva är friska och välmående.
Vi är inte undersåtar till någon. Vi väljer våra företrädare och har så alltid gjort. Sverige är det enda land vi har, och vi arbetar mycket hårt för att hålla det igång – och vi lyckas tämligen bra.
Att avsätta en dag om året att begrunda allt detta är därför inte fel. Sveriges nationaldag tål nog att fnissas åt av svenska reportrar. Men fnissar de för att de önskar att vi hellre borde varit hemsökta av krig som de andra folken? Eller att svenskarna borde ha ägnat sig åt egna revolutioner och inbördesstrider? Fnissar reportrarna åt det vi åstadkommer och åstadkommit? Eller fnissar de för att de inte vet hur de skall förhålla sig?
Jag tror att de fnissar för att de är svenskar, och, blyga som vi är av naturen, plägar vi fnissa i alla högtidliga offentliga sammanhang, utom vunna segrar inom idrotten.
Gläds därför åt Sveriges Nationaldag.

Skillnaden mellan oss och de andra du nämnt (England, Frankrike…) är att vi inte behövt försvara vår frihet i strid. Fast det är inte riktigt sant: över 2 000 sjömän (handels- och örlogsflottorna) och fiskare förlorade livet under andra världskriget. Något som hastigt glömdes bort. Så svenska familjer kan fnissa – familjer i andra europeiska länder fnissar inte när de tittar på foton av de som dött för landets skull.
Det var inte heller fint att vara nationalistisk i Sverige på 1960-talet och därefter. När jag som scout paraderade på Stadion var det i mycket en militär ceremoni, lite som 14 juli i Frankrike. Men sedan ”civiliserades” firandet. Detta är en viktig del av den svenska strategiska kulturen.
Men nu tänker jag sätta mig i solen och lyfta ett glas till Kungarikets välgång!
Nog har vi stridit så det förslår för vår frihet och oberoende. Bara mot Ryssland har vi stridit tolv eller tretton gånger.