Av kapten Andreas Braw

Influencern Max Villmans podcast utgör en intressant dokumentation av samtiden. Politiker, ledande militärer och personer ur näringslivet intervjuas i långa avsnitt. 

Jag fastnade särskilt för Villmans intervju med flygvapenförvaltaren Leif Bergsell. Flygvapenförvaltaren är flygvapnets högst uppsatta specialistofficer och är en nära rådgivare till flygvapenchefen. Intervjun fångar många av de paradoxer, kulturskiften och brytningar som existerar i Försvarsmakten idag. 

Försvarsmakten är trendkänslig. Och samtidigt är det en ganska trögrörlig varelse. Detta är en av dess paradoxer. Ett exempel på detta är den något förvirrade inställningen till ”innovation”. Innovation är ett buzzword i Försvarsmakten för tillfället, och när innovation diskuteras så nämns nästan alltid variationer på andra värdeutttyck. ”Bottom-up”, decentralisering och risktagning är vanligt förekommande, och liknande begrepp används såklart av flygvapenförvaltaren. Detta är såklart något bra. Budskapet är att smarta lösningar på praktiska problem ofta identifieras långt ner i organisationen, att att kreativitet långt ner i förbanden är en förutsättning för att Försvarsmakten ska utvecklas. 

Men något senare i intervjun hör vi ett helt annat budskap. Då frågar Villman nämligen om buren soldatutrustning – vilket är ett område där de faktiskt sker viss innovation och experiment på lägsta nivå. Riskerna i detta får ses som försumliga. I sammanställningar av avvikelser och tillbud i Försvarsmakten är skador till följd av egenköpt personlig utrustning närmast ett okänt fenomen – möjligen för att det är svårt att skada sig på t ex en sjukvårdsficka eller en vapenrem. Men likväl är det riskerna med egen personlig utrustning som flygvapenförvaltaren nu lyfter fram. Plötsligt så verkar det där med innovation, kreativitet, bottom-up och riskaptit inte vara så intressant längre. 

Man undrar ju då vad det är för innovation som flygvapenförvaltaren förväntar sig från golvet i organisationen. För om man å ena sidan vill ha kreativitet och å andra sidan inte vill att soldaterna laborerar med utrustningen de bär på kroppen, den minst riskabla och enkla utrustningen som vi har – vad ska man då vara kreativ med? Om vi inte kan ta den obefintliga risken att bära en vapenrem som inte har genomgått ett systemsäkerhetsgodkännande hos Försvarets Materielverk – vari ska den där ”riskaptiten” bestå? Om vi liknar det hela vid barnuppfostran så är det som att hoppas på att ”få” musikaliska barn men förbjuda musikinstrument i hemmet eftersom det låter för mycket. Det vill säga, att hoppas att något ska hända utan att skapa förutsättningar för att det ska bli så.

Nu kan man såklart invända att soldaternas burna utrustning inte kommer att vinna kriget. Och så är det. Rent krasst så vinns inte krig av JAS-flygplan heller. Men kreativiteten i en organisation är en viktig faktor i krig – i synnerhet eftersom krigen aldrig blir som man hade tänkt sig. Det soldaterna gör när de köper och anpassar sin utrustning är att de övar sitt tänkande. Utrustningen hänger ihop med befattning, erfarenheter och kontext. Den är ett uttryck för hur soldaten upplever sina behov i en viss given situation. Den anpassas efter intryck från omvärlden, egna upplevelser och de framsteg som sker på den öppna marknaden. Den kraft och kreativitet som soldaterna uppvisar i anpassningen av utrustning bör ses som exakt det vi behöver just nu.

Du kan inte få det ena utan att tillåta och uppmuntra det andra. Vill du ha innovation och kreativitet så behöver du släppa kontrollen, lätta på reglerna och tillåta någon slags skapande. Hur ska det annars gå till? 

Jag skriver inte detta för att angripa flygvapenförvaltaren som person. Han är förmodligen en klok och duglig individ. Jag ser däremot hans resonemang som ett symptom på den kulturella paradox vi befinner oss i. Å ena sidan vill vi att vår personal ska vara innovativ, problemlösande och visionär. Å andra sidan vill vi att de enbart håller sig till tilldelad materiel, varav exempelvis soldaternas stridsvästar är så gamla och dåliga att de aldrig skulle kunna säljas på marknaden. 

Flygvapenförvaltarens resonemang går helt enkelt inte ihop. Och jag är ledsen, flygvapnet; om era soldater lyder de nuvarande reglerna (vilket de i och för sig inte gör – besök en valfri GSS/K-pluton på en flottilj så ser ni själva) så kommer de inte att bli särskilt kreativa. 

Nä, vill man ändra en kultur så behöver det vara en glasklar kommunikation kombinerat med strukturella åtgärder. Lätta på regler, uppmuntra till små experiment, skapa medel för lokala utvecklingsprojekt, belöna rätt sorts attityd (även när initiativen ”misslyckas”) och ge tydliga direktiv till den mellan-nivå i organisationen som fortfarande ser regelefterlevnad som den centrala verksamheten. 

Avslutningsvis vill jag återigen gratulera soldaten AR04 som i våras vann 12. skyttekompaniets ”Kitt-walk” (en tävling i vem som hade skapat den bästa kombinationen i buren utrustning utifrån sin befattning) med sin utsökta chest-rig. Det är en fröjd att se hur framsteg i produktutveckling kombinerad med soldatens kreativitet leder till en superfunktionell stridsutrustning.