Uppdragstaktik i vardagen

Av Kapten i armén

Ett kärt samtalsämne i officerskåren är uppdragstaktik. I militärstrategisk doktrin (MSD) framgår det att Försvarsmaktens militärstrategiska koncept baseras på uppdragstaktik som ledningsfilosofi.

Ni känner alla till att hörnstenarna i fungerande uppdragstaktik är ömsesidigt förtroende mellan chef och underordnad, en gemensam bas i form av doktrin och värderingar, uppdrag med tydligt syfte samt en vilja att ta egna initiativ för attutnyttja de möjligheter som uppstår. Under våra taktikutbildningar blir man lärd att man behöver förstå syftet två nivåer upp för att kunna ta initiativ i rätt riktning. Vår ledningsfilosofi sätter uppdraget med dess målsättning och syfte i centrum.

I den period av tillväxt vi befinner oss i, tillsammans med ett i sammanhanget extremt tydligt budskap: ”allt för krigsförbanden!”, borde det vara enkelt för oss att handla i chefens anda. Det är med viss frustration jag uppfattar att det är få som omsätter ÖB:s bevingade ord till handling genom att ta initiativ mot av högre chef angivet syfte.

Men så är det kanske inte så konstigt, med hänsyn till hur ofta jag hört kollegor förväxla uppdragstaktik och uppdragsstyrning, eller påstå att direktstyrning står i konflikt med uppdragstaktik. Inte ens våra styrdokument får det alltid att logiskt hänga ihop. I doktrin för gemensamma operationer 2020 beskrivs uppdragstaktik som en delkomponent,tillsammans med flexibilitet, manövertänkande och integrationstänkande.

Vidare står att uppdragstaktik är den ledningsfilosofi vi tillämpar, snarare än att det utgör den filosofi som ska vägleda oss. I det sammanhang – ledningsfilosofi – som uppdragstaktik beskrivs i MSD gör jag tolkningen att uppdragstaktik snarare bör definieras som ett sammanhängande tankesystem. Detta sammanhängande tankesystem definieras för mig i förtroende, gemensam bas, uppdrag med syfte samt viljan att ta initiativ och borde utgöra kärnan i vad som vägleder oss. Hur vi sedan samordnar verksamhet med vägledande filosofi som ledstång lämnar jag därhän.

Utifrån min förståelse innebär uppdragsstyrning att jag kan utgöra flankskydd genom att anfalla eller försvara. Uppdragstaktik som ledningsfilosofi tillåter mig att utifrån givna förutsättningar avgöra huruvida anfall eller försvar bäst uppnår syftet, dvs. att skydda flanken. Om man vill uppnå effekt av kombinerade vapen genom att synkronisera indirekt eld och manövern så direktstyr vi till att ”ta höjden kl. K i syfte att…”. Uppdragstaktik som ledningsfilosofi tillåter mig att ta höjden innan klockan K, förutsatt att initiativet är i linje med av högre chef angivet syfte (och att jag kan undgå vådabekämpning av egen indirekt eld).

Initiativ på kontrakurs

I vardagen försöker jag och mina närmsta medarbetare ta de initiativ vi kan för att Försvarsmakten ska nå Försvarsbeslut 24, där vårat i arméns primära uppdrag är att leverera fyra (4) brigader och en (1) stridsgrupp. Inom ramen för det uppdraget finns en rad initiativ den modige kan ta. Ett antal har jag tidigare försökt belysa. Vi kan nedgå i ambition gällande grundutbildning. Det borde vara enkelt att åstadkomma – bestäm att normerande utbildningstid för en skyttesoldat är sju (7) månader. Bemanna plutonsledningar med färre yrkesofficerare och fler dugliga GSS/K (de finns där ute – vi gör specialistofficerare av många). Ett annat initiativ för att avhjälpa yrkesofficersbristen vore, som diskuterats flitigt de senaste veckorna, att helt enkelt höja löner och erbjuda bättre förmåner inom lagstadgat mandat, för att locka tillbaka förtidsavgångna yrkesofficerare. Ett tredje vore att som OrgE anmäla möjlighet att utbilda och krigsplacera soldater åt förband tillhörande annat OrgE för att uppnå sekventiell tillväxt som möter arméns tillväxtplan. Dylika åtgärder skulle syfta till att frigöra resurser för verksamhet med krigsförbanden. Allt för krigsförbanden!

Istället observerar jag initiativ och intern byråkrati som försvårar eller i värsta fall motverkar högre chefs angivna syfte. Nyligen fattades exempelvis beslut om att 13 av arméns garnisoner snart ska utbilda bevakningssoldater, bland annat för att försörja militärbaserna (vilka är krigsförband). Enkel överslagsräkning ger att armén, så snällt som möjligt räknat, årligen ska grundutbilda 624 bevakningssoldater. Vill man roa sig ytterligare kan man räkna ut hur stor procentuell volym det utgör av arméns årliga grundutbildning. Har vi råd med att viga så stor del av vår grundutbildning mot befattningstypkoder som varken ryms inom de förband Försvarsmaktens krigsorganisation i huvudsak ska bestå av eller territorialskytte-/trafikkompanier, när militärbasernas bevakningsenheter kan försörjas genom överföring? Har vi råd med att ena minuten uppmuntra till initiativtagande, för att i nästa andetag hindra GSS/K – professionella soldater som ska vara bäst på det de gör – att med egna pengar införskaffa egen utrustning för att ersätta undermålig eller helt enkelt inte tilldelad utrustning? Har vi råd med att låta våra nyexaminerade fänrikar komma bittra, eller inte alls, till sin första arbetsdag för att ingångslönen skiljer sig med så mycket som 10 000 kr i månaden beroende på vilket förband och befattning man placerats vid? Har vi råd med att en enda rutinerad major säger upp sig för att vederbörande inte har ekonomiska förutsättningar att ta med sig familjen till en flerårig kommendering vid Natostab? Har vi råd med att decentralisera krigsplacering av bristkompetenser i parallell tillväxt, när effekten blir att effektiv repetitionsutbildning – träning av krigsförband – senareläggs? Har vi råd med att diskutera officersprogrammets utformning på grund av ”akademisering” och därmed indirekt ogiltigförklara nyblivna officerare, när ett helt år av utbildningen genomförs som praktik, vid vilken alla förutsättningar att skapa grundläggande förmåga (krigsplutonchef!) finns?

Rätt initiativ

Det finns naturligtvis solskensexempel som tåls att belysas. General Isoz, Försvarsmaktens logistikchef, uppgav nyligen i ett inlägg på X att han avser undersöka möjligheten att understödja Göteborgs garnisons FPV-förening utifrån sitt ämbete. General Lindfors, Försvarsmaktens arméchef, premierade fyra GSS/T och en reservofficer för att de på eget bevåg konstruerat en markgående spaningsdrönare anpassad för att möta behov som just deras krigsförband har. Chefen för Lv 6 har utgett en instruktion avseende införskaffad utrustning. Det är väldigt glädjande och förtjänar en eloge.

Jag förstår att ingen fattar beslut av illvilja. Jag tror att allas ansträngningar syftar till att nå Försvarsbeslut 24 och att vi därigenom ska vara så farliga för fienden att han drömmer mardrömmar om att slåss mot oss. Jag förstår också att jag utifrån mitt begränsade perspektiv kanske lider av våldsam Dunning-Kruger och att jag just nu står högst upp på Mount Stupid och skriker mig hes. Ingen blir gladare än jag om just du i debatt kan motbevisa mig. Jag skrev det i mitt första inlägg men det tåls att sägas igen. Jag uppfattar att vi är på rätt väg, men jag önskar att det gick snabbare och att vi i större utsträckning ansträngde oss mot samma målbild.

Kommunikation och syfte

Eftersom att det är kutym att komma med förslag på lösning då man identifierar problem så föreslår jag två (2) åtgärder jag tror kan både lugna och inrikta organisationen. Båda handlar om intern kommunikation. Den första är att när så är möjligt förklara vad vi måste förhålla oss till, med hänsyn till förvaltningslogik vi inte kan påverka internt Försvarsmakten. För oss som tänker militärlogik utan att förstå förvaltningslogik blir det fullständig syntax error när vi inte får varför det är som det är förklarat för oss. Det andra är att för alla i organisationen tydliggöra vad vi behöver prioritera. Definiera eller förklara ”allt för krigsförbanden” – så att vi kan ta initiativ därefter. Härvid menar jag att vårt intranät går att merutnyttja.

Avslutningsvis står det i Regeringens proposition 2024/25:34 Totalförsvaret 2025-3030 att regeringen konstaterar att uppbyggnaden av försvaret sker från en låg nivå. Det står också att producera materiellt och personellt uppfyllda samt samövade krigsförband är prioriterat. Det står vidare att krigsförbandsproduktionen i markdomänen behöver bli effektivare och möjligheterna för ett samlat produktionsansvar för armén bör ses över. Mer därtill står att brigadernas storlek och materiella innehåll kommer att behöva anpassas utifrån tillgängliga resurser, såväl kvalitativt som kvantitativ. I ljuset av pågående omvärldsutveckling: vilka initiativ kan just du i din befattning ta mot det övergripande syftet ”allt för krigsförbanden”?

PS.

Till er som nyss tog examen från officersprogrammet vill jag sända en lugnande tanke. Jag vet att ni har fått bra utbildning och att ni har rätt förutsättningar för att leverera som officerare. Det ni uppfattar är kunskapsluckor nu kommer ni att lära er fort. Mitt tips är att så snart som möjligt identifiera en duglig yrkesofficer vid ditt kompani och vare sig denna är medveten eller inte förmå denne att utgöra din mentor. Innan du vet ordet av det är det du som kommer behöva mentorera.

PPS.

Till alla er som orkat läsa så här långt vill jag önska trevlig sommar. Jag hoppas att ni hinner ha både trevligt och vila så att vi tillsammans orkar göra ”allt för krigsförbanden!” när ni åter träder i tjänst.