Av Paul Blomdahl, gruppchef i Hemvärnet, grundare av Igelkott Defense

Hemvärnet förväntas vara bland de första på plats om kriget kommer. Men soldaterna får inte utrustning som motsvarar uppgiften, och hamnar gång på gång för långt ner på Försvarsmaktens prioriteringslista. Försvarsmaktens agerande präglas snarare av långa införandeprocesser, tron att det finns mer tid än vad som kanske finns, och en förhoppning om att svensk produktion snabbt kan ställas om, snarare än av medveten ovilja. Men verkligheten kräver handlingskraft, flexibilitet och faktisk förmåga redan idag.

Sverige befinner sig i ett nytt säkerhetspolitiskt landskap. Hotet mot vårt land och vår demokrati är större än på väldigt länge. Vi har gått med i NATO, vilket ställer nya krav på våra stående krigsförband. Vilken roll Hemvärnet ska ha i framtiden är till viss del oklart. Med tanke på den uppgift vi ska lösa, och den omedelbara beredskap vi faktiskt har, borde det vara en självklarhet att vi får de resurser vi behöver. Men så är läget inte idag.

Hemvärnet består av frivilliga som på kort varsel ska kunna lösa skarpa uppgifter: bevaka, skydda, möta ett hot och säkra kritisk infrastruktur, långt innan mobilisering av övriga krigsorganisationen hunnit genomföras. Vi övar, vi står i beredskap, vi utbildar oss på egen tid. Men när det gäller utrustning lämnas vi efter. Kroppsskydd, moderna bärsystem, fältutrustning och kommunikation kommer i bästa fall långsamt, i värsta fall inte alls. 

Samtidigt pågår en större förändring i tilldelningen, där Hemvärnet på flera områden får ny materiel före andra delar av krigsorganisationen – som GRG 18, AK 24, drönare och mörkermaterirl. Det är inte så att Hemvärnet systematiskt nedprioriteras, men bristerna kring personlig utrustning kvarstår ändå. 

När jag hämtade ut min utrustning var det brist på väldigt basala saker som vattenflaska, termos och regnställ (som jag fortfarande inte fått ut). Vi förväntas använda egeninköpt civil utrustning som egna glasögon, armbandsur, tandborste eller ficklampa. Även om Försvarsmakten ogärna erkänner det så finns det stora brister i personlig utrustning. Samtidigt vet vi att den utrustning vi har i fredstid är den utrustning vi har i krigstid.

Egna intiativ?

Ändå får vi inte ens kompensera de viktigare bristerna på eget initiativ. Den soldat som försöker höja sin egen förmåga genom att köpa civilt kroppsskydd, stridspackning eller stridsväst kan bli tillrättavisad,  inte för att kvaliteten brister, utan för att utrustningen inte är m-märkt eller upphandlad enligt konstens alla regler. Tilldelad utrustning är tillräcklig, ett tröttsamt och förlegat mantra. Visst försöker vi lösa uppgiften på bästa sätt utifrån de förutsättningar vi har, men krig är en materialsport och den enda som vinner på att vi har dålig eller otillräcklig utrustning är fienden. 

Det är också lite paradoxalt att civila inköp ifrågasätts så hårt i dag, när det historiskt varit både vanligt och accepterat. Under beredskapsåren var det snarare norm än undantag att soldater, föreningar eller hela orter bidrog med privat finansierad utrustning, från handgranater och gevär till sjukvårdsmateriel. Den sortens engagemang sågs då som en styrka. Dra nytta av den civila kompetens som finns i hemvärnet.

Drömmen om enhetlighet

Ett återkommande argument är att för många olika system försvårar logistik, förrådshållning och underhåll. Men vad väger tyngst? Prydliga pärmar eller en soldat som har kroppsskydd när det smäller? Jag vet att logistikavdelningens personal jobbar häcken av sig för att lösa sin uppgift, och de behöver bli fler för att inte drunkna i pappersarbete när vi står inför den stora upprustning som nu sker.  I ett modernt försvar måste vi kunna hantera variation. Det finns såklart en poäng med standardiserad och enhetlig utrustning. Men en viss grad av variation i materiel är inte ett hot, det är en nödvändighet. Det är bättre att tjugo olika kroppsskydd är i bruk nu, än att soldater går oskyddade tills att vi kan köpa in enhetliga system. Det får råda viss oreda. Det får se olika ut. Det är inte ett misslyckande, det är en lösning på ett problem som kräver tempo.

Det är också värt att säga att föreställningen om strikt enhetlighet ibland lever kvar inom Hemvärnet självt, inte minst bland vissa chefer och befäl. Krav på att alla soldater alltid ska bära all utrustning, eller att varje detalj måste se likadan ut, är ofta mer ett internt arv än något som kommer från Högkvarteret. I de stående förbanden tycks man ofta vara mer pragmatisk i praktiken. Det här är något vi i Hemvärnet behöver förändra, men också något Försvarsmakten måste styra tydligare. Syftet med vårt försvar är att stoppa fienden, inte att alla ser likadana ut. Det måste vara glasklart på varje nivå, inte minst hos kompanicheferna. 

NATO – och den nya verkligheten

Sveriges inträde i NATO förändrar också vår roll. Våra reguljära förband kommer sannolikt att delta i gemensamma operationer vid fronten och den kommer, åtminstone initialt, inte att vara i Sverige. På svensk mark återstår främst Hemvärnet. Exakt hur vi används får de med fler kronor och stjärnor på axelklaffarna bestämma, men vi är en viktig resurs som trots vår blygsamma årliga insats, ändå är mer redo än de värnpliktiga som muckade för tio, tjugo år sedan. 

Men trots detta strategiska ansvar ges vi inte verktygen. Det är som att ge den frivilliga brandkåren trädgårdsslangar för att släcka en skogsbrand – och samtidigt neka dem att köpa egna brandslangar för att de inte är godkända i katalogen eller är korrekt upphandlade. 

Ge oss verktygen

Vi förväntas prestera på riktigt om kriget kommer. Vi kommer att vara på plats inom sex timmar. Vi kommer att lösa vår uppgift på största allvar. Vi har frivilligt gått med för att vi älskar vårt land och vi är beredda att ge våra liv för att försvara vår demokrati och vårt sätt att leva. Ge oss förutsättningar därefter. Det är dags att släppa den prestige och den idé om prydlig enhetlighet som står i vägen för verklig operativ effekt. Vi kan inte alltid vara sist på prioriteringslistan när det gäller införandet av modern utrustning. Och om vi nu måste vara längst ner på listan, skäll inte på oss när vi försöker ge oss själva de bästa förutsättningarna. 

Vad är det som skiljer oss från andra soldater när det gäller värdet i att skyddas? Det vi har i fred, är det vi har i krig. Det gäller särskilt Hemvärnet. Kan vi inte lösa brister i fredstid, kommer de inte magiskt att lösas när det smäller. Då är det för sent.