Av kapten Andreas Braw, IB 1

Året var 1914. De föregående åren blomstrade världsekonomin. Den mellanstatliga handeln var så stor att man pratade om att krig var omöjliga – det skulle inte vara värt det. Men arméerna var likväl stora. Under 1800-talets senare hälft och 1900-talets början hade flera tekniska språng gjorts. Bilar började bli vanliga och flygplanen allt mer pålitliga. Artillerigranaterna blev mer avancerade. Granatkarteschen (en granat fylld med stora kulor som verkansdelar) hade funnits sedan 1700-talet, spränggranaten sedan 1900-talets början. Nästan alla europeiska länder hade övergått till kartesch- och spränggranater i artilleriet, och artilleriet hade börjat utveckla tekniken att skjuta indirekt eld snarare än direktriktad – detta krävde hittills stationära mål, men tekniken (telefon och radio) för dynamisk eldledning var redan uppfunnen. Kulsprutor hade använts i flertalet kolonialkrig, medan flygplanets militära nytta var uppenbar. Under det relativt lugna 1800-talet hade alltså mängder av militär teknik utvecklats – teknik som snart skulle komma till användning.

Taktiken borde rimligtvis ha anpassats till detta. Men där och då framstod allt detta som paranteser. Tanken om det rörliga kriget – den taktik som format officerskårernas identiteter i Europa – hade ännu inte utsatts för den nya tekniken. Att läsa om officerslivet före det första världskriget kan vara en lätt bisarr upplevelse. Officerens liv och utbildning handlade till stor del om hästen. Officerare och kadetter red flera gånger i veckan och tillbringade mycket tid i stallet. Officerarna var dessutom ofta idrottsmän som tävlade i hästsport – en ung George S. Patton tävlade i OS. Eliten i arméerna var kavalleriet, där adeln dominerade. Det var de som skulle fälla avgörandet i framtidens slag. Kavalleriet kunde exploatera genombrott, strida på djupet, slå mot stabs- och ledningsplatser, orsaka organisatorisk chock hos fienden, göra operativa kringgångar och riva upp fiendens flanker. Kavalleriet var en förutsättning för snabba, rörliga krig och det var dessa krig man ville utkämpa. 

Samhällets och militärens elit

Det finns också sociala faktorer som förklarar kavalleriets ställning år 1914. Adeln hade dominerat kavalleriet sedan medeltiden. 1800-talets industrialisering innebar att adelns ställning förändrades i samhället, då jordbruk inte längre skapade den största avkastningen. Adeln som samhällsklass höll sig kvar i traditionella maktsfärer och uppvisade måttligt intresse för teknisk utveckling. Mer tekniska vapenslag så som artilleri och ingenjörer hade en avsevärt högre andel icke-adliga officerare. Som en parantes kan nämnas att svenska kavalleriförband var starkt adelsdominerade fram till avhästning eller nedläggning. Således förblev kavalleriet socialt viktigt, inte på grund av sina förmåga utan på grund av sin sociala ställning. 

Kavalleriets roll och utrustning

Låt oss titta på kavalleriets utrustning som under kriget. Stormakten Frankrike trodde på kavallerichock. Alltså bibehöll deras tunga kavalleri sina stålharnesk (ej skottsäkra, men de skyddade mot svärdshugg!) medan det lätta kavalleriet tilldelades nya lansar år 1913. Lansar användes för övrigt av alla sidor, och tyskarna använde särskilt moderna lansar av stålrör som var över tre meter långa – brittiska lansar var en halvmeter kortare och gjorda av trä. Många förband hade särskilda kavallerikarbiner och ridande artilleri. Men samtidigt köpte man nya sablar ända tills kriget kom. Hjälmar utformades för att tåla svärdshugg, men senare byttes de ut mot stålhjälmar av infanterityp. Inför kriget försökte man anpassa kavalleriet, som många fortfarande trodde på, till det moderna slagfältet. Spadar och bultsaxar tillfördes till de brittiska skvadronerna. Kavalleriet skulle kunna bryta igenom taggtråd och kunna gräva ner sig efter det stora genombrottet. Tyskarna, som ofta var snabbast med att anpassa sin materiel, avskaffade sina sablar år 1915 men behöll lansarna. Taktiken anpassades också till den nya tekniken inför kriget, men innebar snarare en förstärkning av de gamla taktiska och operativa principerna. För att parera teknikutvecklingen skulle förbanden spridas ut, röra sig snabbare i ett slags ultramanöverkrig. Dessa idéer förutsatte helt annan teknik (stridsvagnar), men det kunde man inte veta då. 

Kavalleriet var dessutom ett stort truppslag i många arméer. Den kejserliga tyska armén hade hela 55 kavalleribrigader vid mobiliseringen 1914. Av dessa användes 33 brigader till att organisera elva kavalleridivisioner, medan övriga 22 utgjorde divisionskavalleri till infanteridivisioner. Utöver detta fanns ytterligare 33 reservkavalleriregementen och ytterligare fristående skvadroner i armén. Tyskarna var inte ensamma i denna satsning. Ryssland mönstrade imponerande 37 kavalleridivisioner. Det måste ha varit en respektingivande syn att möta ett kavalleriförband på övningsfältet. Många av de europeiska kavalleriförbanden hade också en imponerande historia av segrar och berömda chefer. Det räcker med att se på våra svenska kavalleriförband. I det hänseendet är det alltså inte så märkligt att man satsade på just kavalleri i nästan alla europeiska arméer – doktrinen hade inte utvecklats nämnvärt sedan Napoleonkrigen.

Ett värdelöst skrytbygge

Men så kom kriget. Inledningsvis rörde sig fronten så som man hade tänkt. Kavalleriet hade förvisso svårt att komma runt, att komma in på djupet. När man trodde sig ha hittat ett läge så blev förlusterna ofta katastrofala. Snart stelnade fronten, där infanteri och artilleri kom att dominera striden. Men, tänkte många, anfallet hade inte skett i rätt läge. Misslyckanden berodde på felaktiga förutsättningar. När rätt förutsättningar uppenbarade sig, då skulle det stora genombrottet ske – självklart med kavalleri. På vissa frontavsnitt skedde det, men i begränsad omfattning. På östfronten skedde en offensiv i Lettland år 1915 där kavalleri användes framgångsrik. Mindre insatser förekom i Rumänien. I övrigt väntade ryttarna på kavalleriets stora stund. Logistiskt var detta ingen framgångssaga. Att underhålla kavalleriet med foder var en tung börda på det hårt belastade tågnätet. 

I den amerikanska armén förekom synen att kavalleriets misslyckanden berodde på européernas bristande kompetens. Således dök amerikanska kavalleriförband upp i Europa år 1917, och misslyckades givetvis kapitalt. Efter kriget höll flera amerikanska generaler fast vid kavalleriet, eftersom man såg första världskriget som en anomali – snart skulle allt återgå till det normala, trodde man. Man ville så gärna tro på kavalleriet. Den numera legendariske pansargeneralen Patton, som lanserat en egen kavallerisabel innan kriget, lämnade de små amerikanska pansartrupperna och återgick till hästkavalleriet. Med tiden insåg man dock att kavalleriet var odugligt för stridsuppgifter. De sista amerikanska kavalleristerna utbildades år 1944.

“Aviation and radio-telegraphy will greatly increase the value of cavalry […] but as for gas and tanks, their use will be restricted to siege operations or to the kind of warfare that the present war brought about, but which will hardly ever occur again […] As for tanks, their invention has no effect whatsoever on the future of cavalry.”

Generalmajor Leonard Wood, 1920

Furagering och transport av hästfoder slukade stora resurser och förödde det frontnära landskapet. Hästarna förstörde vägarna och tog upp värdefull plats i stall och ladugårdar där uttröttade infanterister behövde plats. Efter hand “avhästades” de tyska kavalleridivisionerna (de flesta år 1916) och omutbildades till infanteri. Många hästar flyttades sannolikt till de ständigt växande artilleri- och logistikförbanden eller blev ordonnanshästar. Men trots tyskarnas enorma resurs-, häst- och manskapsbrist så fanns det fortfarande enstaka större kavalleriförband i den tyska armén vid krigsslutet, nämligen inne i det tekniskt eftersatta, sönderslagna och vägfattiga Ryssland. Och där gjorde de fortfarande viss nytta. 

Trots kavalleriets totala brist på ära och segrar under första världskriget så gjorde de viss nytta. Kavallerispaning förekom, och man flyttade runt de allt färre förbanden för olika uppdrag, oftast vakthållning, ockupationstjänst eller beredskap. Viss nytta åstadkoms också genom att använda kavalleriet som larmstyrka – de kunde snabbt transportera sig till sviktande avsnitt där de gjorde avstigning och stred som infanteri. Detta måste dock ha skett till en enorm kostnad i förhållande till den militära effekten. 

Sammanfattningsvis hade kavalleriets tid sedan länge – men obemärkt – passerat när kriget kom. Det uppfattades dock inte av de inblandade arméerna, eftersom kavalleriet som truppslag ansågs helt vitalt för att vinna avgörande slag på slagfältet. Kavalleriets prestige och höga status kan också ha bidragit till de enorma satsningar som gjordes på truppslaget. Vi bör också ha i åtanke att det operativa tänkande som dominerade i tiden lämpade sig synnerligen väl för kavalleri – kavalleriet var en grundförutsättning för att doktrinen skulle fungera. Det som ställde till saken var den tekniska utvecklingen som omöjliggjorde det krig som arméerna ville utkämpa.

Dominant design

Ryttararméerna och kavalleriets roll är ett exempel på det som kallas dominant design. En dominant design är den tekniska lösning eller koncept som lyckas bli standard vid en viss tidpunkt. Exempel på dominanta designer är VHS-kasetten, det latinska alfabetet, den mekaniska räknemaskinen och Europa-lastpallen. Den dominanta designen vinner över andra koncept och blir en etablerad standard. Den fortsätter sedan dominera och kan göra så under en lång tid. Förutsatt att designen ger utrymme till det så kan uppgraderingar göras – ännu på 90-talet förekom det exempelvis elektriska skrivmaskiner, och diskettläsare till datorer var vanliga in på 2010-talet fastän de var tekniskt obsoleta. Således tillverkades diskettläsare fortfarande då Apples iPhone gjorde entré på marknaden. 

Den dominanta designen fortsätter att dominera fram tills den inte längre klarar konkurrensen mot mer effektiva utmanare underifrån. Men ofta klamrar sig tillverkare och förespråkare fast vid sin produkt och fortsätter att utveckla den, trots att den saknar långsiktiga möjligheter att överleva konkurrensen mot nya designer. När den dominanta designen kollapsar så kan det gå snabbt – så snabbt att världsledande företag kollapsar. Skrivmaskinstillverkaren Facit kom således att hålla fast vid sitt grundkoncept (papper) fram till sin undergång, och telefondatorföretaget Blackberry – en gång marknadsledande – förpassades till den historiska sophögen. Inom foto var det Kodak som först utvecklade digitalkameran, men trots detta var de långsamma med att anamma den nya tekniken på grund av intern konservatism och de fick se sig omsprungna av Canon, Nikon och andra företag som tog till sig av den nya tekniken. Det tidigare världsledande Kodak gick i konkurs 2012. 

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jag går runt med en molande känsla av att vi riskerar att bygga en svensk ryttararmé. En armé som fortsätter på inslagen väg, trots att vi anar att vägen inte är framkomlig. En armé som fortsätter att köpa, utveckla och vidmakthålla tekniska och taktiska koncept av en föråldrad typ. En armé som fortsätter att fantisera om att återskapa rätt förutsättningar för att vi ska kunna vinna kriget på det sättet – ”möta-hejda-slå” – som vi drömt om, fastän vi inser att tiden springer ifrån oss. En armé där vi skyller frånvaron av ”vår” taktik i Ukraina på förutsättningarna. En armé av dyra, prestigefulla och sårbara förband som i värsta fall visar sig vara helt irrelevanta. Jag oroar mig för att vi håller fast vid en gammal dominant design, som i och för sig är dominant även i övriga västvärlden – men som nu utmanas av ny förbandsdesign, stridsteknik, taktik och operationskonst från exempelvis Ukraina och Israel. Jag är orolig för att året är 1913 och att vi bygger en mäktig ryttararmé. 

Ryttararmén

Finns det tecken på detta? Jag tycker att tecknen är tydliga. En mängd av våra bärande system och taktiska koncept har på olika sätt visat sig sårbara och ohållbara på slagfältet i Ukraina. Stridsvagnar, taktiska radiostationer, logistiska principer… De dominanta designerna är tveklöst i gungning. Vi vet redan om det, men knuffar problemet framför oss. Teknikutvecklingen avhandlas i Huvudstudie Mark, men denna studie är allmänt hållen och är egentligen till för Försvarsmaktens långsiktiga utveckling i markdomänen. Kortsiktigt så fortsätter vi att bygga in oss i våra nuvarande koncept, vilket kommer påverka vår förmåga flera decennier framöver. Det är inte överraskande. Det som verkligen är oroande är att vi i många fall kommer med bortförklaringar som låter oss fortsätta att utforma vår armé och våra koncept på samma sätt. Frånvaron av manöverstrid i Ukraina skylls på inkompetens, ogynnsam terräng och dåligt väder, som om vi skulle veta mer om det moderna kriget än ukrainarna och ryssarna. Pejlning av taktiska radiosystem bortses ifrån. Kriget har pågått i tre år och jag ser inga tecken på att vi som organisation har förändrats. 

Jag vill inte göra gällande att vi omedelbart ska anamma en ny dominant design – men det nuvarande paradigmet svajar och den dominanta design som vi utgår ifrån, den mekaniserade brigaden, kan vara en av vår tids ryttararmér. Detsamma gäller många andra grundkoncept i vår förbandsstruktur som kan ses som lansar, harnesk och liknande. Vi ser inte den nya dominanta designen än, och vi kan inte rakt av avskaffa den struktur vi har i nuläget. Men det är dags att undersöka alternativen och testa nya koncept. Om vi landar i att den dominerande designen håller än så kommer det att ge oss ökat självförtroende. 

När paradigmet ändras så innebär det inte att alla komponenter i det tidigare systemet måste förkastas. En extremt enkel jämförelse kan vara skruvmejselns förändrade roll efter att elektriska skruvdragare blev tillgängliga. Skruvdragaren övertog många av mejselns användningsområden, men inte alla. Idag säljs det fortfarande mängder av skruvmejslar, men grovarbetet görs i regel med skruvdragare. Hästarna utgjorde fortfarande den tyska arméns logistiska ryggrad under andra världskriget, och små ryttarförband fortsatte att lösa vissa specifika uppgifter. Men de stora kavalleriförbandens tid var slut. 

Vi behöver kritiskt granska oss själva. Våra idéer om markstrid bygger på en sammanhängande utveckling från Polen 1939 via sexdagarskriget 1967 till Gulfkriget 1990-91. Det är högintensiv mekaniserad manöverkrigföring. Efter det kalla kriget avskaffade vi en stor del av våra alternativ. Infanteri, fortifikatoriskt skyddade värnförband osv avskaffades. Det kanske var rätt då – men idag har dessa förbandstyper större utvecklingspotential.

Är de stora pansaranfallens tid förbi? Är kanske rentav manöverkrigföringens tid förbi? Hur realistiskt är det egentligen att genomföra TOLO i brigadområdet när vi har kontakt med fienden? I dagsläget, på det folktomma slagfältet, kan ingen större ersättning av förbanden ske – finns det då något som talar för att vi skulle lyckas med det? Är det vi menar med ”kraftsamling” och ”överraskning” något vi kan uppnå med större förband än kompani idag? Bygger våra sambandssystem – även de nyanskaffade – på föråldrade premisser? Är våra förbandsstrukturer, från grupp till division, relevanta på dagens slagfält? Övar vi får att segra mot morgondagens, dagens eller gårdagens ryska armé? Håller vi på att bygga världens bästa och samtidigt mest irrelevanta ryttararmé? Håller vi på att upphandla nya lansar och harnesk? Medan nya paradigmer och koncept skapas vid fronten, håller vi fast vid de gamla. Och vi har, åtminstone inte vad jag vet, utvecklat några alternativ. Vi har inte ens en seriös diskussion om vad vi håller på med. Det här är inga trevliga frågor. Och de frågorna borde hålla oss vakna på nätterna. 

Meir Finkel skriver om dessa frågor i sin bok ”On Flexibility”. Något av det viktigaste som Finkel beskriver är att undvika tekniska och intellektuella låsningar. Att hålla dörrar öppna. Det minskar dels risken för doktrinär och teknisk överraskning, men det möjliggör också snabbare anpassningar när fienden beter sig på ett oväntat sätt. Eller, som det populära talesättet lyder: Assumption is the mother of all fuck-ups. 

Den militärtekniska utvecklingen är inte linjär. När stridsvagnens och attackhelikopterns möjligheter minskar kan rentav primitiva koncept, som vi tidigare tvingats avskaffa, öka i relevans igen. Fortifikationer, trådburet samband, lägre kvalificerat (men annorlunda beväpnat) infanteri och eldrörsluftvärn är exempel på gamla tekniska lösningar som nu åter kan vara aktuella. Och den operativa idén med snabbrörligt och kraftsamlat kavalleri? Den återkom sedan i en uppgraderad version 1939. Då hade hästarna ersatts av stridsvagnar och paradigmet ställdes på ända igen. 

Förslag

Jag har nu enbart beskrivit problem. Men vad kan vi göra åt dem?

Jag tror att vi behöver behöva utarbeta alternativ så att vi har något att bygga på om vår nuvarande dominanta design kollapsar. Det vill säga, ny (eller gammal) materiel, stridsteknik och taktik. Vi behöver alternativa typförband som snabbt kan flerfaldigas vid behov. Ungefär som de tyska stormtrupperna under första världskriget, vars metoder och materiel till slut genomsyrade hela armén.

Vi behöver förband som utvecklar alternativa lösningar. Exempelvis MekB 7, IB 1 och bataljonerna på I 13 och I 21. Vi behöver visionära individer som inom dessa förband experimenterar med nya metoder och materielsystem. Dessa måste kunna fungera tillsammans med andra vapengrenar och Nato-förband, men får inte bindas av gamla sanningar om hur exempelvis en bataljon ska se ut och fungera. Vill man vara riktigt radikal så kan man frånta dem alla våra gamla system (som det dessutom ändå är brist på) så att de tvingas skaffa nya. Det får inte stanna vid att testa enstaka prylar – någon FPV-drönare här och något system för telespaning där – det måste vara mer genomgripande än så.

För att ytterligare förstärka effekten bör vi se till särskilda kvaliteter hos de befäl som ges ansvar. Dvs, skicklighet i vår nuvarande dominanta design är inte meriterande. Militär grad bör också ses som oviktigt. Det är viktigare att bataljonchefen är intresserad och drivande än att det är en överstelöjtnant – om en ung fanjunkare eller löjtnant har bäst idéer så bör den individen vara chef. Vi bör också överväga att ta in externt stöd, exempelvis krigsinvalider från Ukraina som faktiskt har upplevt dagens krig.

Avantgarde-förbanden blir dessutom ett test för övriga armén. De kommer att möta dessa nya enheter i övningar och tvingas anpassas till deras metoder. I dessa övningar bör minimala begränsningar finnas för vad avantgarde-förbanden får göra.

Avslutningsvis

Nu hoppas jag att fler vill delta i den här diskussionen. Försvara gärna nuvarande paradigm, teknik och typförbandsutveckling. Eller försök nyansera ovanstående yviga resonemang. Det viktiga är att vi har en öppen diskussion kring de här frågorna – annars är vi hopplöst förlorade.