Av ”Mike”, fanjunkare i flygvapnet 

Markstrid är inte längre enbart markstrid och luftstrid är inte längre enbart luftstrid. På de lägsta nivåerna är striden i all väsentlighet ”full spectrum warfare” vilket ställer högre krav på våra chefer än vad vi hittills förstått.

Det här debattinlägget kan ses som en fortsättning på mitt tidigare inlägg om de kunskaper framtidens flygvapenofficer behöver behärska för att kunna effektivt strida i samtliga domäner. Jag vill med det här inlägget försöka konkretisera vilka utmaningar som vi har att hantera, inte bara vad gäller planering och genomförande av luftoperationer utan även de markoperationer som flygvapnet också måste genomföra för att exempelvis öppna samt skydda flygbaser. Utmaningarna jag kommer beskriva är inte på något sätt flygvapenspecifika utan de kommer även vara applicerbara för övriga stridskrafter, om än i olika omfattning.

Just nu pågår det en teknologisk kapplöpning inom flera områden, främst vad gäller fjärrstyrda och (semi-)autonoma farkoster. Parallellt med den kapplöpningen sker en annan tävling, nämligen utveckling av diverse kinetiska och icke-kinetiska motmedel (C-UAS) för att möta hotet från drönare av olika storlekar. Ett svenskt exempel på ett sådant system är svenska Loke. Det har antagligen undgått få att telekrig seglat upp som ”det nya heta”, där världens försvarsmakter nu dammsuger marknaden på olika spanings- och störsystem i alla tänkbara storlekar. Problemet? Fokus har nästintill uteslutande hamnat på att köpa prylar och mindre på att utveckla metoder, utbilda samt träna personalen att använda prylarna i rätt sammanhang med avsedd effekt. I den teknologiska kapplöpningen har vi missat chefen och operatören som fortsatt är en förutsättning för att få prylen att funka så som den är tänkt. Därtill har tankarna i stort begränsats till det fysiska och ett stundtals tvådimensionellt sätt att se slagfältet.

Major Simon Qvist skrev ett inlägg om ”luftlitoralen” och dess utmaningar. Luftlitoralen är en del av luftrummet som kan sägas vara från 4000 meter ovan mark och nedåt, som är fylld med bemannade och obemannade plattformar som utför olika uppgifter, i olika tidstempon och med olika syften. Qvist kommer till slutsatsen att markstridskrafterna aktivt måste äga den här luften som en naturlig del av markdomänen och att det därmed är nödvändigt med ett kulturellt skifte inom organisationen. En slutsats jag fullt ut stödjer och avser att bygga vidare på med det här inlägget.

Luftlitoralen är inte enbart en fysisk miljö som vi kan åskådliggöra i höjd eller djup, den går även på tvären genom ”osynliga” miljöer som den kognitiva sfären och den elektromagnetiska miljön. Kognitivt så tillvida att vi behöver hantera hur vi visualiserar och hanterar information om luft- och markvolymerna. Luftrumssamordning beskrivs oftast tvådimensionellt, eller rättare sagt är det luftrumsprodukterna som framställs som tvådimensionella. Vi får ett höjdskikt, en låda, inom vilket enbart vissa typer av plattformar får lov att befinna sig. Vi har tidigare haft lyxen att relativt enkelt kunna sektionera luftrummet i höjd utifrån om det var en helikopter eller ett stridsflyg som skulle nyttja luftvolymen. Sett på en karta uppifrån har det varit en ruta som har kunnat läggas på andra rutor med tydlig höjdavgränsning. I den världen är det betydligt enklare att upptäcka, verifiera och nedkämpa hot. En tvådimensionell produkt som inte fullt ut kan åskådliggöra komplexiteten vi nu går in i. 

Med en ökad användning av olika former av bemannade och obemannade farkoster är det inte längre en tillfredsställande lösning, i synnerhet inte när behovet av samordning trycks nedåt i organisationen till bataljonen eller det enskilda kompaniet med betydligt snabbare tidstempo. Vi rör oss i en riktning som innebär att den enskilda bataljonen kommer ha olika typer av sensorer samt verkansdelar som i sin tur kräver tillgång till olika typer av höjdskikt i olika tidsfönster. Därtill kommer de olika sensorerna behöva samordnas frekvensmässigt utifrån dess tilltänkta uppgift där frekvens och uteffekt påverkar exempelvis räckvidden, eller för den delen nyttjandet av en luftburen ”repeater” som jobbar på flera olika frekvenser samtidigt. Frekvenssamordningen behöver samtidigt ta höjd för vilka frekvenser som markgående farkoster behöver för att kunna utföra till exempel evakuering av sårade (vilket även det varit ett diskuterat ämne på Militär Debatt). Dessa ska sedan koordineras med enhetens tillgängliga sambandssystem för att minska risken för oavsiktlig störning samt med enhetens egen Counter-UAS-förmåga och det truppluftvärn som sannolikt kommer finnas utspritt över ytan (som även det kan komma att bestå av fjärrstyrda jaktfarkoster).

Det vill säga, enheten behöver samordna en rad olika funktioner och plattformar, som alla använder olika höjder, olika frekvenser där bataljon- eller kompanichefen själv förväntas att kunna forma sin tilldelade bit av stridsfältet till egen fördel utan att det samordnats på förhand av högre chef och delgivits i en luftrumsorder (Air coordination order – ACO). Den samordning som tidigare skedde på högre taktisk stab eller operativ nivå där exempelvis flygande resurser avdelades inom ett definierat område behöver nu ske längre ner i organisationen när förbanden på lägre nivåer tillförs allt fler kvalificerade system. 

För flygvapnets del får denna redan komplexa miljö ytterligare en försvårande dimension när vi lägger på våra bemannade system och deras varning- och motmedelssystem (VMS). Vad får det för konsekvenser när vi påbörjar en störinsats invid en flygbas samtidigt som vi vill använda egna system för att kunna bekämpa de hot vi upptäckt. Notera att jag i exemplen ovan inte nämnt fienden som även den kommer påverka vår planering och genomförande med sin egen höjd/frekvens-matris eller störinsatser. Våra chefer ställs inför en riskhantering som vi inte övar på idag.

Även om vi nu köper olika tekniska prylar eller utvecklar system likt Loke så kommer de som bäst vara underutnyttjade system och som värst obrukbara om vi inte övar chefer och förband på lägre taktisk nivå att hantera hela operationsmiljön i sin helhet. Som Simon Qvist skriver är det här inte enbart ett tekniskt drivet problem, det är i allra högsta grad ett kognitivt där den enskilde chefen måste klara av att forma sin del av slagfältet, såväl den synliga som den osynliga delen.

Allt det här ovan är diskussioner som jag skulle vilja att fler engagerar sig i ute på flottiljerna. Framförallt hur vi ska tillse att alla har en tillräckligt god lägesbild för att vi med godtagbar risk ska kunna genomföra en högintensiv strid i hela luftlitoralen där det inte längre räcker med att separera i tid och rum, utan vi även måste separera elektromagnetiska frekvenser och kontinuerligt hantera plattformar som måste ta sig igenom olika höjdskikt med kort om tid. Vi har jättemånga dokument som beskriver allt från taktisk luftrumssamordning till de stora penseldragen om vem som äger vad i svenskt luftrum. Men för att beskriva hur det här ska ske på en lägre taktisk eller för den delen stridsteknisk nivå med tillägget att det också behöver ske inom det elektromagnetiska spektrumet saknas såväl relevant dokumentation som tekniska stödsystem i dagsläget.