av Yrkesofficer

Att Försvarsmakten ska växa har inte undgått någon inom myndigheten. Vi har tydligt gått från att vidmakthålla det som en gång var, till att vilja trycka gaspedalen genom golvet för att lyckas med tillväxten. Det kräver ingen vidare eftertanke för att förstå.

I vår växande organisation är ett av de största strukturella problemen HR‑apparaten – både HRC och HR på lokala nivåer. I stället för att agera som det stöd som funktionen är avsedd att vara, så hävdar de sin position och greppar efter makt. I praktiken undermineras den militära organisationsförmågan, samtidigt som verkliga behov hos den resurs Försvarsmakten själv lyfter som sin viktigaste – personalen – ignoreras.

HR – Försvarsmaktens elefant i rummet

Inte sällan kan vi se att en stödfunktion, vars majoritet består av beteende- och personalvetare direkt från universitet eller från privat sektor, utan egen erfarenhet eller förståelse för den militära professionen, leder personaltjänsten med detaljstyrning där den militära kompetensen helt förkastas. Detta sker genom egna tolkningar av processer och styrande dokument inom personaltjänst, utan att ta hänsyn till den militära kärnverksamheten. Jag kan räkna på ena handen antalet yrkesofficerare som arbetar med personaltjänst som huvuduppgift på den organisationsenhet där jag tjänstgör. Detta menar jag säger en del om hur distanserat förhållningssättet mot den militära professionen blir när funktionen saknar militär förankring. HR-apparaten i Försvarsmakten har gått från att stödja till att vilja styra personaltjänsten.

Professionen yrkesofficer – inget att lita på?

Att vara yrkesofficer präglas av ansvarstagande, beslutsamhet och ledarskap. Men det tycks vara så att när det kommer till att militära chefer ska ta beslut inom ramen för personaltjänst och lönesättning, verkar inget beslut gälla förrän HR har sanktionerat dem. Ett tydligt exempel på detta är när den militära chefen ska sätta en lön utifrån den lokal-lokala lönemålbilden. Denna lönemålbild beskriver ett spann av lön från lägsta lön till högsta lön för en specifik befattning.

Den militära chefen ska, vid delegering från C OrgE (vilket enligt min uppfattning är standard), enligt FM ArbO bilaga 9, 1.7 Lön

ha det hela mandatet att bestämma lön utifrån vad denne anser är lämpligt inom ramen för befattningens lönemålbild.

Trots det motverkar HR-funktionen på många förband aktivt chefens autonomi och ledarskap genom att införa egna riktlinjer för inom vilken percentil någon får placeras – oberoende av tidigare erfarenhet eller utbildning. Beslutsförslag som avviker från HR:s fabricerade riktlinjer återkallas och förhalas tills de anpassats till HR:s ideologi om att yrkesofficerare och soldater ska ligga så lågt som möjligt inom löneintervallet.

Att underordna militära chefers bedömning av kompetens till HR:s mallar är att förskjuta makten till en funktion som saknar erfarenhet och förståelse för den militära professionen. För mig låter det som att vi menar att en militär chef ska ha förmåga att fatta beslut om liv och död, men inte skulle ha förmågan att göra korrekta analyser och fatta beslut om lön. Jag argumenterar inte för att lönebildning helt ska fråntas HR. Däremot så bör bedömningen av militär kompetens och således beslut om vilken lön som är rätt ligga på militära chefer.

Försvarsmakten speglas av sina ledare

Genom att se till debatten tidigare i år får vi en inblick i hur personaldirektör Kim-Lena Ekvall Svedenblad värderar den militära kompetensen. Vi såg en personaldirektör som anser att tillägg och ersättningar för obekväma arbetsförhållanden ska kompensera för låg grundlön. En personaldirektör som säger att personalen är i fokus – samtidigt som HR‑apparaten tillåts vara en beslutande faktor i personaltjänst medan man bortser från militära chefers omdöme – bidrar till en personalpolitik som snarare driver ut folk än behåller dem. Behovet av en väl fungerande Försvarsmakt är idag högst angeläget. Då duger det inte att högt uppsatta chefer låter HR fortsätta avleda fokus från det som verkligen räknas: förbandens stridsförmåga och de villkor och löner som gör denna förmåga möjlig

Låt den militära professionen leda Försvarsmakten – inte HR

HR-apparaten måste underställas det militära huvuduppdraget och åter bli ett stöd till verksamheten – inte en styrande kraft. I nuläget ser jag en Försvarsmakt som låter HR få en självständig roll som inte är tillräckligt integrerad i kärnverksamheten. Det är ett HR som ser den militära professionen som ett problem
snarare än en lösning.

I stället borde Överbefälhavaren och Personaldirektören leverera ett framåtlutat HR som arbetar med humankapital och villkor som speglar den verklighet militär personal verkar i – med rimlig
löneutveckling, god arbetsmiljö och ett tydligt värde för yrkesrollen. HR:s resurser bör i denna tid av tillväxt, fokusera på att stödja personaltjänsten – inte ta över beslut de saknar mandat och kompetens för.