av Per Wallin. Skyttegruppchef GSS/T, IB1
Krigshistoriepodden, författare och programledare.

“Concealment, both direct and from the air, was of paramount importance, all work being ‘assimilated as far as possible to the surrounding ground, and regularity of outline avoided’. Alterations were best disguised with mud-splashed waterproof sheets, painted corrugated iron, or other camouflage. Dug earth was disposed of in empty holes, thus deceiving the enemy as to which were occupied.”

Citatet ovan skulle kunna vara hämtad ur en handbok för fältarbetet för ukrainska armén. Men det är den inte, istället kommer den från The Organisation of Shell Hole Defences. Utgivningsperiod: december 1917. Så inte så mycket nytt under solen med andra ord, för citatet ovan är ännu mer aktuellt än så.

Bakgrund

Som nybliven skyttegruppchef inom infanteriet har jag känt att min grupps krigsuppgifter varit rätt lättdefinierade: SIB:a tills du dör, alternativt genomför eldöverfall. Om jag undrar hur detta kommer att se ut och gå till har jag dragit mig till minnes när jag själv övat det, eller kikat i någon senare SoldF eller handbok markstrid.

“Visst” har jag tänkt “nu har ju drönare kommit också, så det måste man ta höjd för”. Denna artikel är “ta höjd för”-delen av mitt jobb.

Ta min och min plutons uppgift “eldöverfall”. Oftast under min tid i firman har den varit en variant av
den klassiska “skyttar på fältet”-metoden. Första genomförandena (tänk under GSU:n) drar övningen igång när man ligger i stridsställningen, vilket närmast är att betrakta som ett skjutbanepass. Med stigande svårighetsgrad låter man övningen starta längre och längre bak tills man till slut framrycker med fordon, FAP:ar några hundra meter bakom limpan, framrycker, minerar vägen, mäter in avstånd, och allmänt pillar runt i stridsställningen. Därefter brukar man hinna med att förbättra eldställningen en smula innan själva målspelet drar igång med – om man har tur – rörliga mål. Det är så vi övar.

Nu lägger vi till drönarhotet, som inte bara består av FPV:er som kan ha ihjäl oss fast vi ligger i skydd. Fienden kommer ha spaningsdrönare för att se in över vårt territorium och dessutom spana av terrängen med värmekamera där de tänker framrycka – alltså där vi vill genomföra vårt eldöverfall.

Aj då. Det betyder att vår signaturanpassning, för att inte röja vårt eldöverfall, måste påbörjas kanske tiotals kilometer innan vi kommer till platsen. Och det i sig är under förutsättning att fienden inte vet var vi är och kan följa oss från att vi stiger i land i Baltikum. Så våra förberedelser måste alltså ske innan vi lämnar Sverige. Ska vi dra det ännu längre: eftersom jag är öppen med att jag har en GSS/T-anställning i Försvarsmakten måste jag börja signaturanpassa när jag lämnar hemmet för att inställa mig för mobilisering: stänga av mobilen, åk inte med egen bil! SHIT. Lugna ner dig. Okej, nu är nog inte Putin så himla intresserad av vart en medelålders poddare tar vägen. Puh. Men klarlagt är att vi – min grupp och min pluton – måste börja tänka på hur vi syns, hur vi framrycker och vad vi sänder, långt innan vi kommer till platsen där vi faktiskt ska jobba.

För det första måste vi närma oss vår stridsställningen dolt. Det måste ske i mörker för att åtminstone eliminera att bli röjda av en helt vanlig drönarkamera. Dessutom så tyst det bara går, för säkerligen har ryssarna börjat härma Ukrainas sensorkedja av mikrofoner, och kan strö ut billiga sensorer längs platser de kommer framrycka genom. Allt detta ställer höga krav på mörkerhjälpmedel och nattvana. Att genomföra vad som i praktiken är en innästling, men att ändå FAP:a några hundra meter från eldöverfallsplatsen, går ju solklart bort.

Pansarterrängbilar är stora, låter mycket, och syns jättebra på värmekameror. FAP:en måste alltså ske kanske flera kilometer, i värsta fall flera mil, därifrån. Ställer helt klart nya krav på min hemmaträning. Nya bärsystem kommer behövas. Inte heller kan vi sända radio, för det plockar rysk EW upp direkt. Där går all stridsledning på
plutonsnivå och uppåt bort, och såklart även gruppradio. Dags att fräscha upp karta och kompass-skills, för GPS kan störas ut. Jahapp. Kan vi ens framrycka som hel pluton? Tveksamt. Många röda värmeklumpar för en rysk
spaningsdrönare att se. Och även om vi framrycker som enskild grupp kan vi ju glömma allt vad vägar
heter, så vi måste ta höjd för att det kommer att ta tid. Så, nu har vi kommit fram till att min skyttegrupp måste innästla nattetid knäpptyst, och fram tills dess framrycka som enskild grupp, i väglös terräng, utan stöd eller samband från plutonchefen, över långa avstånd, bärande på allt som behövs i form av mat, vatten, ammunition, understödsvapen, minor och förläggningsmateriel.
Låter det här bekant på något vis? Beskriver detta någon förbandstyp som finns idag i Försvarsmakten?

Rekommendationer

Så kan inte alla bli jägare då, bara att vissa kan åka och kriga med/ur olika stridsfordon om det behövs? Det kan vi väl. Kommer det devalvera K3 och K4:as kompetens och förbandskultur om alla nu ska göra ungefär de gör? Säkerligen tänker du nu att “men hallå, alla kan inte bli jägare – det är jättejobbigt.” Ja det är det, men att du och jag med våra skrivbordsknän och kontorsmuskler inte kan göra det betyder inte att många fler än vad som nu gör värnplikt, eller jobbar på nämnda regementen, inte kan göra det.

Ungefär 100 000 personer per år blir myndiga i Sverige. Av dem får/måste långt under tio procent göra värnplikt. Garanterat kan vi öka på den procenthalten och vaska fram fler A-människor. Gör fler jägarkrigsförband. Gör förbanden större. Dessutom så kan man dra ut värnplikten i längd, så att även personer som fysiskt inte klarar jägartjänsten när de rycker in tränas till att genomföra utbildningen och krigsplaceras som det. 15 månader är ingen helig siffra som absolut inte får överskridas. Se det som en investering i personalen. Måste dock inte uppfinna hjulet igen. Hela detta taktiska problem som jag målar upp är givetvis inte unikt för just min lilla skyttegrupp på IB 1. Problemet kan formuleras såhär: hur ska armén kunna kraftsamla utan att upptäckas och bekämpas på ett drönartätt slagfält?

Jag äter upp min fältmössa om inte detta stöts och blöts i staber långt ovanför min lönenivå just nu, men kan jag bidra med något är jag nöjd: Gamla norrlandsskytteförbanden och dagens brigadspaningsförband kan fungera som inspiration – fältstarka, tekniskt kunniga, blandar spaning/infanteri på ett bra sätt. Sparka igång I 5 och I 22 vettja, där det sistnämnda utbildade jägarförband och det tidigare producerade (om jag förstått det rätt) infanterister som var svinmycket i skogen. Tillför sedan egna drönare, drönarmotmedel på gruppnivå och anpassade lågsignaturfordon (eldrivna ATV:er kanske?) så är vi nära.

Kanske kan brittiska typ nyuppsatta 3rd Deep Reconnaissance Strike Brigade vara något att kika på, typ brigadspaning på brigadnivå plus artilleri. Upprätta någon som liknad USA:s Ranger School och ge fler officerare och soldater förtroende för sina förmåga att leda små enheter avsuttet långt ifrån större förband. När vi ändå brainstormar lösningar: tyska Wehrmacht experimenterade under tidiga andra världskriget med ett förband som kallades Leichte-division (lätt division) som blandade det vi skulle kalla jägarförband med stridsvagnar. Försöket var att se om man kunde kombinera pansar och kavalleri/spaningsuppgifter. Spoiler: det gick inte i mellanstatlig krigföring på 40-talet, men kanske funkar idag. Nu ska jag plugga på RASSOIKA, för det verkar ligga i farans riktning att min skyttegrupp blir en patrull…