Av kapten Mikael Karlsson, Södra skånska regementet, P 7

Dagens teknikutveckling springer ifrån våra traditionella anskaffningsprocesser. Medan den klassiska försvarsindustrin bygger system med livscykler på decennier, rullar avgörande förmågor ut på den civila marknaden i cykler om månader. Resultatet är ett växande gap mellan vad som är tekniskt möjligt och vad svenska förband faktiskt har tillgång till. Det saknas en länk mellan industrins ingenjörer och soldaten längst ut på linan. Sverige behöver en enhet direkt under ÖB en svensk ”Unit X” som överbryggar gapet mellan behov i fält och innovation i industrin.

Det strategiska gapet: När kartan inte stämmer med terrängen

Omvärldsläget kräver en anpassningsförmåga som våra stora system i dag inte fullt ut levererar. Kriget i Ukraina har med brutal tydlighet visat hur emerging tech, ofta med rötter i civil teknik, avgör utgången på slagfältet. Förmågan att snabbt detektera, tolka och möta hot är central, och den byggs i hög grad på kommersiella plattformar som anpassats till militära syften.

Kommersiella drönare har skapat en kostnadsparadox där dyra avancerade system tvingas användas mot billig konsumentteknik. Dyrt anskaffade medel möts av billiga och lättanskaffade motmedel. Den ekvationen är varken ekonomiskt eller operativt hållbar.  När hotbilden förändras på veckor kan vi inte arbeta med processer som är designade för och som i vår interna kultur tillåts ta flera år. Vårt system är byggt för ett stabilt omvärldsläge, inte för ett teknologiskt rusande läge där kartan ständigt ritas om. 

Lärdomar från omvärlden: DIUx-modellen

En tydlig förebild finns i USA:s Defense Innovation Unit, tidigare DIUx (ibland kallat Unit X). Deras uppdrag var att överbrygga klyftan mellan Pentagon och Silicon Valley och därmed snabba på användningen av kommersiell teknologi i försvaret. Genom att kliva utanför den mest tungrodda byråkratin och införa nya arbetssätt lyckades man korta tiden från behov till kontrakt till under 60 dagar, bland annat genom modellen ”Commercial Solutions Opening”.

Principerna är tydliga: agera snabbt, utgå från existerande kommersiell teknik där det är möjligt och våga misslyckas tidigt för att hitta rätt lösningar. ”Fail fast” blir i detta sammanhang inte en floskel, utan en metod för att slippa dyra felbeslut senare. Det är denna logik snarare än specifika amerikanska förhållanden som är intressant att överföra till svenska förutsättningar. Till viss del har Försvarsmakten skapat en kultur med en närmast instinktiv skräck för även mindre misslyckanden i tidiga skeden.   

Svensk potential: 84 dagar från koncept till effekt

Vi behöver inte åka till USA för att hitta bevis på att det går att agera snabbt även i en svensk kontext. Projektet Saab Loke är ett lysande exempel. Genom ett nära samarbete mellan Flygvapnet, FMV och industrin lyckades man utvärdera och leverera en ny förmåga för att bekämpa drönare på endast 84 dagar.

Det visar att svensk ingenjörskonst och genomförandekraft inte är flaskhalsen. Problemet sitter i processerna. När vi vågar frångå normalordningen, göra undantag och arbeta i korta, fokuserade sprints kan vi leverera världsledande skydd till våra soldater på rekordtid. Frågan är hur vi gör undantaget till norm utan att tumma på rättssäkerhet och ansvar. 

Förslaget: En svensk Unit X

För att systematisera sådana framgångar räcker det inte med enskilda projekt. Det krävs en ny institutionell logik. Därför bör en ny enhet inrättas med ett tydligt uppdrag: att i nära samverkan med förband och industri snabbt omsätta tekniska möjligheter till förbandssatt förmåga.

För det första behöver enheten placeras direkt under överbefälhavaren. Innovation utmanar per definition status quo. Om enheten placeras långt ned i hierarkin, eller inom en enskild försvarsgren, visar det amerikanska exemplet att de riskerar den att fastna i stuprör och särintressen. Ett sådant fenomen kan vi redan idag se i den svenska kontexten där stridskrafternas experimentkontor och innovationsavdelningar aktivt bromsas av processer och handläggare i nivåerna mellan kontor/avdelning och stridskraftschef.  En direktrapportering till ÖB ger tyngd att agera tvärsektoriellt och ställa operativ effekt framför förvaltningstraditioner. ÖB:s mandat ger den det ”råg i ryggen” som krävs för att ta kalkylerade risker, sådana som enskilda handläggare längre ned i systemet sällan kan bära själva.

För det andra måste enheten ha egen budget och reell handlingsfrihet. En innovationsenhet utan egen plånbok blir en papperstiger. Erfarenheterna från DIUx visar att framgång bygger på förmågan att skriva kontrakt snabbt, utan att vara låst till nästa flerårsbudget eller stora materielbeslut. En svensk Unit X måste därför ha en öronmärkt budget för att köpa in prototyper, finansiera pilotprojekt och teckna avtal med start-ups och annan industri. Den behöver mandat att använda de upphandlingsformer som redan medger snabbhet när det är operativt motiverat. Innovation kräver en ekonomisk flexibilitet som medger att man snabbt kan lösa även de mest banala inköp som kablar, buntband eller låsa upp funktioner i en App.  För industrin är det avgörande att när ”Unit X” ringer ska det vara tydligt att det finns täckning för affären här och nu, inte kanske, om tre år. Det handlar i slutändan om Försvarsmaktens trovärdighet som partner mot industrin. Det sänder ett mycket märkligt budskap när experiment kontor och innovationsavdelning vid möten och kontakter inte kan ge raka svar utan tvingas låta järnet svalna medans byråkratins kvarnar långsamt tillåts mala på. 

Förbandsnära utveckling – uppdragstaktik även för materiel

För det tredje måste utvecklingen vara förbandsnära innovationen ska ske i leran, inte bara i konferensrum. I Saab Loke integrerades personal från Norrbottens flygflottilj, F 21, direkt i projektet. Slutanvändarnas perspektiv fanns med från första dagen, vilket minskade risken att man utvecklade något som såg bra ut på ritbordet men inte fungerade i verkligheten. Den logiken bör bli standard. Personalen i Unit X ska regelbundet vara ute på regementen, flottiljer och fartyg. Teknik som soldater testat och dömt ut ska inte köpas. Teknik som soldater efterfrågar och godkänner ska snabbt kunna skalas upp.

Här finns också en djupare kulturfråga. I dag bygger vi mycket av vår militära ledningsfilosofi på uppdragstaktik: chefen anger vad som ska uppnås, förbandet äger hur det ska lösas. Men när det gäller materielutveckling tillämpas ofta motsatsen. Förbanden får i praktiken färdigpaketerade system, definierade långt från den vardag där de ska användas. Om vi menar allvar med ett botten-upp-perspektiv måste förbanden också äga en del av sin materielutveckling.

Det betyder inte att varje bataljon ska bli sin egen lilla FMV, utan snarare tre saker: att de äger problemformuleringen, att de är med och prioriterar vad som testas, och att deras erfarenheter väger tungt när det beslutas vad som ska skalas upp nationellt. Det är chefer och soldater i fält som vet vilka friktionerna är som stör uppdraget, och det är de direkt berörda som bäst kan bedöma om en lösning faktiskt fungerar i verklig miljö.

En svensk Unit X blir i det perspektivet inte en frikopplad innovationslåda, utan en förlängd arm åt förbanden. Enheten kan stå för upphandling, juridik och teknikgranskning men ägarskapet över problemen, idéerna och omdömet om vad som fungerar ligger kvar hos användarna. På samma sätt som vi litar på förbanden i strid, behöver vi börja lita på dem i utvecklingen av de verktyg de faktiskt ska använda. Förbandsägd utveckling, stödd av en central innovationsenhet, är ett sätt att göra uppdragstaktik till mer än en formulering i doktrinen.

Tvärfunktionella team och broar till civilsamhället

För det fjärde behöver enheten arbeta med tvärfunktionella team där Försvarsmakten, FOI och FMV sitter i samma rum från dag ett. Försvarsmaktens representanter bidrar med den operativa kravbilden de vet vilka förmågeglapp som upplevs i fält. FOI-forskarna står för den tekniska granskningen: håller lösningen vad den lovar?, är den säker?, går den att integrera i befintlig arkitektur? FMV:s upphandlings- och juridikkompetens finns inte med för att bromsa, utan för att hitta den lagliga vägen till ett snabbt ja. När dessa tre kompetenser arbetar parallellt istället för sekventiellt kan frågor som annars skulle kräva månader av formell brevväxling lösas på en förmiddag.

Slutligen bör reservofficerare, hemvärnspersonal och akademin användas som brobyggare mot civilsamhället. Reservofficerare och hemvärnspersonal med civila karriärer inom tech-sektorn är naturliga tolkar mellan Försvarsmaktens behov och startupvärldens logik. Genom att medvetet dra in denna kompetens i Unit X skapas fler naturliga kontaktpunkter mot den del av ekonomin där mycket av den mest dynamiska teknikutvecklingen sker. Parallellt kan strukturerade samarbeten med exempelvis tekniska högskolor som KTH, Chalmers och andra lärosäten likt de där Försvarsmakten redan inlett samarbeten kring utbildningen av tekniska officerare byggas upp under en gemensam paroll ”Development for Defence”. Där kan tekniska officerare, forskare och civilingenjörsstudenter tillsammans lösa skarpa problem redan under utbildningen, och på så sätt lägga grunden för framtidens innovationsförmåga. 

Slutsats: Gör undantaget till regel

Vi har inte råd att låta processer vara viktigare än produkter eller att tillåta att en invecklad och utdaterad och process hindrar utvecklingen eftersom vi inte kan köpa lysdioder och kardborretejp. Med Saab Loke visade vi att det går att gå från koncept till effekt på 84 dagar när viljan, mandatet och samarbetet finns. En svensk ”Unit X” är ett sätt att göra det undantaget till en ny regel utan att rasera ordning och reda, men med en tydlig prioritering: operativ effekt i tid.

Genom att ge enheten rätt placering, budget, förbandsnärvaro, förbandsägt inflytande över utvecklingen, tvärfunktionella team och starka broar till civilsamhället kan Sverige på allvar börja matcha det tempo som omvärlden redan har anpassat sig till. Frågan är inte om vi har råd att skapa en sådan enhet utan om vi har råd att låta bli.

---

Från redaktören: Boken Unit X av Raj M. Shah och Christopher Kirchhoff beskriver ingående DIU X:s tillblivelse. Författarna var de som byggde upp enheten. Boken finns även som ljudbok på flera ljudbokstjänster.