Av Kenneth Felldén, arméförvaltare 

I den svenska försvarsdebatten framförs ibland uppfattningen att befattningar som kompanifanjunkare och bataljonsförvaltare är sentida konstruktioner, sprungna ur anglosaxisk eller amerikansk påverkan. En genomgång av den svenska arméns äldre befälssystem visar dock något annat. Redan under 1500-, 1600 och 1700-talen fanns befattningar med tydligt motsvarande funktion –  fältväbeln.

”Fältwäbeln skall hafwa inseende öfwer all ordning ibland Manskapet, så wäl i Quartier som i Fält, och hafwa noga acht på, at hwar och en håller sig till sin rätta Plats och Ordning. Han skall wara behjelpelig Wid Exercitier och Uppställningar, samt se till, at Commando ordenteligen efterlefwes, och at intet Oordenteligen föregår. Fältwäbeln skall ock hafwa acht på Wachthållningen, och att Poster och Wacht aflösas på rätt sätt och till utsatt tijd. Wid Marsch skall han gå der han blifwer befalld, och där hålla Manskapet i god Tucht och Stillhet.”

Befattningsbeskrivning för fältväbel vid en svensk kavalleriskvadron under tiden för stora nordiska kriget. Ur Fält Boken Hwilken Hans Kongl: Maijt Konung CARL den Tolffte medh sig fördt ifrån Turckiet och städze haft hos sig ifrån Åhr 1714 ifrån Pagina 4. till Pagina 22. och sedermera skrifwen in i förste.

För att förstå denna kontinuitet krävs en kort genomgång av hur den svenska arméns befälsorganisation såg ut under 1500-, 1600- och 1700-talen, med fokus på underofficerare (motsvarande dagens specialistofficer) och underbefäl (motsvarande dagens gruppbefäl). Nedan följer därför en översiktlig men källbaserad genomgång av den svenska arméns befälssystem under dess tre första århundraden, med särskild tonvikt på truppnära befattningar.

Efter senmedeltiden

Under 1500-talet saknade den svenska armén en fast organisation, befästningar bemannades med värvade trupper och för mobilisering sattes ryttarfanor (kavalleri) och landskapsfänikor (infanteri) upp vid behov. Befälssystemet präglades av tillfälliga lösningar, äldre benämningar och stark påverkan från utländska förebilder. Några exempel på befattningar/positioner är vaktmästare (befälhavare över truppen i en fästning), kvartermästare ansvarade för truppen i ett kvarter (förläggning, marsch och uppställning), kvarteret indelades i ca åtta rotar om tio–tolv man under ledning av rotemästare. Till befälhavare för en Fänika (fyra kvarter) eller en Fana (kavalleri) utsägs en överste hövitsman.

I detta skede framträder fältväbeln som en funktionell nödvändighet i förbandet – ett truppnära befäl med ansvar för ordning, disciplin och praktiskt genomförande. Det källmaterial som Svenska underofficerskårens historia (Josephson Fr och Schultz W. T, 1938) hänvisar till visar att vaktmästaren vid behov under 1500-talet kunde tjänstgöra som väbel. Ordet väbel härstammar från det tyska ordet Webel (eller den äldre formen Wäwel) och kom in i det svenska språket under 1500-talet. I den militära hierarkin betecknade ordet en person som ”rörde sig” bland manskapet för att upprätthålla ordning. 

Armén tar fast form

Under senare delen av 1500-talet och framför allt de första decennierna under 1600 sker en tydlig utveckling av armén från tillfälliga landskapsfänikor och ryttarfanor mot ständigt bemannade kompanier och regementen. Arméns taktiska indelning och organisation grundades på vunna erfarenheter från pågående krig och skedde under Gustav II Adolfs ledning. Arméns organisation och indelning fastställs i 1634 års härordning och bestod av tjugo infanteriregementen, åtta kavalleriregementen samt ett artilleriregemente. Dessa sattes upp inom Sverige och nuvarande Finland.

Den svenska slagordningen gjordes mer manövrerbar och fick högre eldkraft. Ett infanteriregemente stridsindelades i två bataljoner om fyra kompanier vardera och förstärktes med lätt artilleri för direkt understöd. Bataljonen ställde upp med kompanier i var sitt led. Ur denna svenska taktik steg också en efter våra förhållanden lämpad svensk befälsorganisation fram.

Infanteriregementet ledning och stab bestod av: överste (chef), överstelöjtnant (stf), major och regementskvartermästare under senare del av 1600-talet tillfördes en regementsväbel. Varje kompanistab bestod av tre officerare: kapten (chef), löjtnant (stf) och fänrik (1:e fanförare) samt fem underofficerare: fältväbel, sergeant, förare (2:e fanförare), furir samt rustmästare (teknisk chef). Till dessa tillkom i både regements- och kompanistab administrativa civilmilitära befattningar. 

Infanterikompanierna har vid denna tid inte någon kvartermästare som vid kavalleriet och artilleriet. Dennes uppgifter; planering, rekognosering, tilldelning och ordnande av förläggningar samt förnödenheter är fördelade på sergeanten och furiren. Kompanierna bestod av sex korpralskap (tre musketerare och tre pikenerare), som i sin tur bestod av tre rotar och varje rote i regel av sex man. Korpralen förde befäl över korpralskapet, samtidigt som han var rotemästare över första roten. I de övriga rotarna fördes befälet av rotemästaren som ställföreträdare hade denne underrotemästaren.

Grad och befattning – vad är vad?

Fältväbeln och regementsväbeln var befattningar snarare än tjänstegrader, armén hade ännu inte gjort någon åtskillnad mellan tjänstegrader och befattningar. Fältväbelns roll kan därmed beskrivas som den sammanhållande, ordningsskapande och erfarenhetsbärande funktionen på kompaninivå – en roll som i dag i allt väsentligt återfinns hos kompanifanjunkaren, om än i en moderniserad organisatorisk form. Regementsväbel var på grund av placering i regementsstaben samt befattningens art och befogenheter och dels på grund av att i regel den äldsta och skickligaste fältväbeln utsågs, högt anseende bland övriga underofficerare.

I Arméns tjänstgöringsreglemente 1837 tydliggjordes personalen och befattningar, så att individen erhöll en tjänstegrad och bemannade en befattning. Bland annat erhöll kvartermästaren och fältväbeln tjänstegraden fanjunkare. Föraren och sergeanten erhöll tjänstegraden sergeant samt furiren och rustmästaren tjänstegraden furir.

Sammantaget visar genomgången att kompanifanjunkarens roll vilar på djupa historiska rötter i det svenska befälssystemet. Det är inte en nyligen importerad idé, utan ett modernt uttryck för en sedan århundraden etablerad svensk tradition av truppnära, erfarna och ansvarstagande specialistbefäl. 

Läs vidare om kompanifanjunkarens roll och uppgifter i ett tidigare inlägg Arméförvaltaren: Så ska vi nyttja ledningstriaden i fält.