Av kapten Andreas Braw

I en mycket intressant artikel i Dagens Nyheter rapporterar Ewa Stenberg om brigadledningsprojektet som drivs av skåningarna på MekB 7. Projektet har pågått under något år och kallas ibland för ”experiment”. Den benämningen är något missvisande – det rör sig snarare om en ganska naturlig evolution av en förbandstyp som sett snarlik ut sedan 1960-talet, och ”experimentet” görs med beprövad teknik som redan användsav många arméer. Brigadchefen Annelie Olausson och hennes ställföreträdare Andreas Ziegenfeldt berättar om hur deras modernisering av ledningssystemen gått till – men framförallt om hur de blivit motarbetade av olika delar av mellanskiktet i Försvarsmakten. Internt på MekB 7 pågår enligt Stenberg en kulturrevolution, där bojorna sprängs och kreativiteten börjar flöda i stort och smått.

Generalerna och kulturen

Låt oss börja med att titta på projektet. Det rör sig om ett, med svenska mått, ganska stort utvecklingsprojekt som är beordrat av arméchefen general Lindfors. Arméchefen har förmodligen inspirerats av sina internationella motsvarigheter samt Överbefälhavarens riskaptit och framåtanda. I korthet går det ut på att minska officersbemanningen i brigadstaben till hälften med hjälp av teknik, att införa moderna stridsledningssystem och att övergå till en internetbaserad sambandlösning. Även om projektet är stort, så är den ekonomiska ramen sparsam. Verksamheten sker i nära samarbete med Markstridsskolan, FMV och FOI. Man använder kommersiell hårdvara och gödslar inte med pengar på externa konsulter. Kompetensen som byggs upp stannar inom förbandet. Och resultaten har kunnat presenteras relativt snabbt.

Trots general Lindfors tyngd och mandat så är det alltså kämpigt att få stöd av stödfunktioner. Ja, ofta är stödfunktionerna inte alls inriktade på att stödja utan på att upprätthålla regelefterlevnad – regler som ofta dessutom tagits fram av den aktuella stödfunktionen. Vi har gjort ”innovation” till ett buzzword inom både försvarspolitiken och Försvarsmakten, men något innovativt beteende tolereras icke. Det blir helt enkelt stopp. Kundvagnen i System Prio avslås. Den administrativa ceremonins former ska följas, och faller ditt projekt utanför ramen för vad som har gjorts tidigare så blir det stopp. Det är som att anfalla genom kraftigt minerade stråk i kanaliserande terräng. Vi bedriver fördröjningsstrid mot oss själva. Och inte nog med det, Ziegenfeldt själv vittnar om kollegor som sagt att han måste förstå att hans karriär är över om han fortsätter att driva projektet – trots att det alltså är beordrat av general Lindfors personligen.

Trots åratal av förmaningar från generalerna har det inte blivit lättare att ta initiativ i Försvarsmakten. ”Jag har stridit med det administrativa 193 dagar på raken. Det är som med grodorna på Gröna Lund” säger Ziegenfeldt. Att göra saker i praktiken, att skapa koncept och bygga system är relativt enkelt. Men allt det som borde vara enkelt, som det finns stora stödavdelningar och staber för att underlätta, tycks vara närmast omöjligt.

Kan Försvarsmakten styras?

Hela situationen blir surrealistisk, Kafka-artad. Och den vittnar om en organisation som är överreglerad samtidigt som den saknar styrning. Det finns alltså på tok för många och detaljerade regler, samtidigt som egentlig kompetens och ledarskap saknas. Generalerna manar oss framåt, medan staber och stödfunktioner sätter stopp. Ofta på grund av att man saknar tillräcklig kompetens eller drivkraft för att utmana de egna reglerna. Generalernas ledarskap drunknar redan i organisationens övre mellanskikt. Viljan att agera i chefens vilja tycks vara oerhört svag på vissa håll. Som talesättet lyder: Kulturen käkar strategin till frukost. 

Följden blir att organisationen står still, den är oförmögen att gå i en utpekad riktning. Den klarar inte av att ta risker, prioritera eller göra något som avviker från ordinarie driftrutiner – och än mindre att ÄNDRA driftrutinerna. 

MekB 7 har inte bara anfallit rakt igenom ett byråkratiskt fördröjningsområde – de har också hittat minorna och de fientliga stridsställningarna

I Expressen skriver ledarskribenten Linda Jerneck att Ziegenfeldt borde medaljeras. Och visst borde han det, tillsammans med flera andra på MekB 7. Vi som organisation kan slänga med en ursäkt också, ”förlåt att vi lämnade er i sticket och att du och dina befäl varit tvungen att dra lasset själva”. Men framförallt måste vi någon gång LÄRA oss något av den verksamhet som bedrivs inom Försvarsmakten. MekB 7 har inte bara anfallit rakt igenom ett byråkratiskt fördröjningsområde – de har också hittat minorna och de fientliga stridsställningarna. Nu kan vi gå in och röja bort dem, om vi vill. Och kanske kan då rentav officerare som saknar Ziegenfeldts visioner och arbetskapacitet klara av att driva vettiga utvecklingsprojekt. 

Passivitet är också ett val

Överbefälhavaren börjar nu uppenbarligen tröttna på organisationens tröghet. Både han och arméchefen har ju aktivt stöttat det specifika projektet på MekB 7 från respektive håll. På Folk och Försvars rikskonferens sa han följande i sitt tal:

”Jag erkänner, jag har ibland haft för stor tro på att saker ska lösa sig genom det goda samtalet, men inser att jag måste betrakta varje medvetet motstånd mot att utveckla våra interna processer och göra upp med vår byråkrati som en fientlig handling, och agera därefter.”

Det är ett unikt uttalande som riktar blicken inåt. Mot oss själva. Mot alla oss med bekväma kontorsjobb som inte visar den riskaptit och dådkraft som ÖB och hans generaler förordar. Den som medvetet gör motstånd mot att göra upp med byråkratin begår en fientlig handling. Smaka på den. Eller nej, skriv ut och rama in den på ditt skrivbord och fundera på vad du egentligen håller på med. Passivitet och väntan är INTE en neutral handling, som Aaron Dinardi påpekar i sin artikel. Det är ett aktivt och otroligt farligt val. 

Kulturrevolutionen pågår nu. Den sprider sig steg för steg i Försvarsmakten, från förband till förband. Och du som likt jag är en vanlig handläggare kan också hänga med. Kom igen, det blir kul.