Av Stefan Hyttfors, instruktör och gruppchef vid 282. Insatskompaniet

Det var precis före jul och för en stund lät det som om tomten kommit tidigt.
I ett inlägg på Instagram den 2.a december meddelade Försvarsmaktens logistikchef att egenköpt utrustning skulle accepteras. Ett direktiv var på väg, arbetet nästan klart. Bäst av allt: intervjun som spreds och applåderades lät modern och pragmatisk!

“Några enkla, tydliga krav bara”, i syfte att “stimulera och underlätta för vår personal att bygga sin egen operativa förmåga”.

Men säg ordet pragmatisk i Högkvarterets korridorer utan att skrivbordssoldaterna vittrar blod. Slutprodukten blev, som så ofta, bakåtsträvande och verklighetsfrånvänd. I stället för att göra det enkelt – färg, funktion, säkerhet – så listas vad som tillåts. Underkläder, handskar, mössa, buff, kängor osv. Sådant som i praktiken inte löser ett enda av de verkliga problemen.

Allt som faktiskt behöver förändras återfinns under rubriken “Avsteg som ej får göras”. Här listas bland annat ytterplagg och skyddsutrustning. Myndigheten som inte förmår förse oss med regnställ förbjuder alltså egna lösningar. Egenköpta stridsvästar och kroppsskydd är ett annat uttryckligt förbud trots att endast kvinnorna i Hemvärnet har tillgång till moderna kroppsskydd.

Jag förstår att stora upphandlingar tar tid. Men som hemvärnssoldat är jag inte bara krigsplacerad, jag är mobiliserad med sex timmars inställelsetid. Jag har inte tid att vänta. Ingen av oss har tid. De som vill oss illa bryr sig inte om våra interna processer och administrativa utmaningar.

En vän som nyligen deltog i Interflex för at utbilda ukrainska soldater passade på att fråga rekryterna vad de hade gjort annorlunda om de haft en tidsmaskin. Svaret var kort: “Vi skulle ha förberett oss på riktigt.”

Jag har hört så många tal om det allvarliga omvärldsläget, men i princip ingenting om vad vi faktiskt gör annorlunda. Professionaliser­ing är ett ord som allt oftare hörs inom Hemvärnet. Men vad betyder det? Jag kan inte komma på ett enda professionellt sammanhang där man inte bara accepterar sämre utrustning än konkurrenterna, utan dessutom aktivt motarbetar de som tar egna initiativ för att bli bättre.

Själv har jag opererat ögonen, fixat tänderna och förberett de som ska lämnas hemma på allt från ekonomi till vatten, mat och värme. Och jag har köpt en hel del utrustning för att öka min och gruppens förmåga, från samma återförsäljare som levererar till förbanden i Karlsborg, så grejerna kommer inte självantända eller röja oss i mörkret.

Frågan är inte om det finns risker med att låta mig göra vad jag kan för att hålla mig torr och varm eller träna i den plattbärare jag tänker bära när kriget kommer. Frågan är vilka risker som uppstår om jag inte får förbereda mig.

Jag är inte ensam. I höstas representerade jag min bataljon som förtroendevald på Rikshemvärnstinget. Av de 238 motioner vi hanterade så handlade 98 om utrustning. Ingen fråga väcker större engagemang bland soldaterna. Och det spelar ingen roll att vi någon gång i framtiden kanske ska få ut en pryl som heter “24”. Den dagen står det antagligen 28 i kalendern, och behoven ligger fortfarande långt framför förrådet.

Frågan om privat införskaffad utrustning borde handla om förmåga, ansvar och tillit. En organisation som inte litar på att dess soldater kan fatta rimliga beslut om sin egen utrustning i fred, kommer inte att fungera bättre i krig.

Nu hoppas jag innerligt att vår nya Rikshemvärnschef Mattias Ardin korrigerar riktlinjerna för oss med tanke på att hela stridskraften ska vara insatsberedd på sex timmar.

Under tiden tar jag fasta på vad ÖB har sagt: “Allt och alla för krigsförbanden.”

Det blir mitt svar nästa gång någon vill diskutera mina regnkläder.

ÖB har godkänt det.