Av Petter Johansson, Senior Product Manager, försvarsindustrin
Under rubriken ”Förnya eller försvinna” på Militär Debatt skriver Andreas Holmgren, Försvarshögskolan, om vikten av att anpassa försvarspolitiken för innovation. I artikeln hänvisar han något motsägelsefullt till en standard för innovation som enligt RISE tagit över 10 år att utveckla från idé till färdig standard.
Vad är innovation?
I boken The Theory of Economic Development från 1934 betonar nationalekonomen Joseph Schumpeter hur det vi idag kallar innovation handlar om att en idé måste genomföras för att skapa värde. Det är stor skillnad på att visa upp en till synes fungerande demonstrator och att leverera en färdig produkt, ett system eller att genomföra ett nytt arbetssätt fullt ut.
OODA-loopen och Kaizen
Många läsare känner till John Boyds OODA-loop (Observe, Orient, Design, Act). För att vinna striden behöver vi cykliskt korta tiden från observation till agerande och på så sätt komma innanför fiendens loop av beslutsfattande. Detsamma gäller den underliggande teknikutvecklingen. Det är sällan idéer som saknas, men ledtiderna från idé till driftsatt system är för långa.
Stående framför en av sina bevisat landningsbara rymdraketer beskrev Elon Musk sin process.
– Ifrågasätt varje krav
– Ta bort onödiga steg eller delar
– Förenkla och optimera
– Accelerera cykeltiden
– Automatisera
”Jag har själv gjort misstaget att göra dessa steg i helt fel ordning många gånger”, avslutade Musk. Japanerna med Toyota i spetsen kallar detta Kaizen. Det finns alltid något som kan bli bättre eller enklare och alla kan bidra till att förenkla.
Centralisering eller decentralisering
Holmgren sätter likhetstecken mellan stora, komplexa system och centraliserade upphandlingar, medan decentralisering ändå kräver central styrning för att undvika fragmentering.
I det civila näringslivet är det inte ovanligt att flera kommersiella aktörer samarbetar om teknikens mest grundläggande byggstenar via öppen källkod. Det finns tusentals öppna projekt som tillsammans formar det mesta av det vi kallar internet.
Svenska Försvarsmakten och Försvarets Materielverk har en stolt tradition av att utveckla avancerad teknik själv, från krav till färdig förmåga. Av lätt insedda skäl är det problematiskt med samma informella förhållningssätt till teknikutveckling som i det civila. Men vi måste likväl korta ledtiderna på något sätt.
Standardisering
Sveriges medlemskap i NATO sätter frågan om centralisering och decentralisering i ett helt nytt sammanhang. I ett direktiv från Försvarsstaben läser jag att svenska särlösningar för Försvarsmaktens IT-system på sikt ska försvinna. Hur innoverar man i en sådan miljö?
NATO har ingen övergripande arkitektur eller ett färdigt system som ska lösa allt för de 32 medlemsländerna redo att installeras på förbanden i Sverige. I stället finns ett stort antal utvalda byggblock – STANAG, standarder som definierar allt från kommunikationsprotokoll till filformat.
STANAG bygger i sin tur till stor del på öppna civila standarder från organisationer som IETF, IEEE, ISO, ITU-T, NIST, OASIS OPEN, W3C, och ETSI. För att säkerställa att allt fungerar tillsammans träffas NATO länderna årligen på Coalition Warrior Interoperability eXercise (CWIX).
Sveriges bidrag
Sverige är framstående inom digitalisering. Vi har både framstående forskning och mycket framgångsrika företag. Men jag upplever en onödig mur mellan civila initiativ och det militära problemet.
En nyckel kunde vara att ge universiteten och andra forskningsinstitut incitament att inte bara publicera forskning, utan att även standardisera resultaten i större utsträckning. En standard för att beskriva en teknisk innovation ska inte behöva ta 10 år att ta fram.
Kombinationen av välskötta open source-projekt och en tydlig governance-modell för en tillhörande standard blir en mycket kraftfull verktygslåda för distribuerad utveckling. Detta har inte minst OASIS OPEN framgångsrikt visat med flera centrala bidrag till STANAG.
Virtualisera CWIX
Det är när vi övar som vi lär oss. Varför inte göra det hela tiden?
Sverige bör gå i bräschen för att skapa ett kontinuerligt CWIX som opererar virtuellt 24/7, 365 dagar om året tillsammans med alla leverantörer i försvarsindustrin. Tekniskt och säkerhetsmässigt utmanande? Absolut, men inte omöjligt att lösa med en tydlig strategi och en bra standard för säker informationsdelning.
Hos en av mina tidigare arbetsgivare lyckades vi tillsammans höja release-frekvensen från någon gång per år till att göra datadrivna kundreleaser en gång i veckan. Resultaten i form av ökad kvalitet och förbättrad innovationsförmåga lät inte vänta på sig.
Jag är övertygad om att Försvarsmakten måste göra samma resa.
Militär Debatt 
Petter Johansson lyfter i sitt inlägg flera viktiga och i huvudsak välkomna perspektiv på hur innovationsförmågan inom försvarssektorn kan stärkas. Vi delar i grunden analysen av problembilden: ledtiderna är för långa, övergången från idé till faktisk operativ effekt är för trög, och det finns en onödig barriär mellan civila teknologiska ekosystem och militära behov.
Det finns dock anledning att reda ut några påstådda motsägelser och nyansera relationen mellan standardisering, förenkling och innovation.
Att hänvisa till ett innovationsledningssystem – såsom ISO 56001 – innebär inte ett förespråkande av långsamhet eller byråkratisering. Tvärtom är poängen med sådana ramverk att skapa ordning i komplexa miljöer där många aktörer, drivkrafter och risker samverkar. Standarden standardiserar inte innovationens innehåll, utan förutsättningarna för att innovation överhuvudtaget ska kunna omsättas i värde. Det är en väsentlig skillnad. Att en internationell standard tar lång tid att utveckla är i sig inte ett argument mot dess tillämpning, utan snarare ett uttryck för den konsensus och mognad som krävs för att den ska fungera i praktiken – särskilt i offentlig och säkerhetskritisk verksamhet.
Johanssons resonemang om OODA-loopen, Kaizen och vikten av kortare cykeltider är helt förenligt med detta synsätt. Snabbare iterationer, ifrågasättande av krav och förenkling av processer är nödvändiga förutsättningar för militär relevans. Men just därför krävs också tydlig styrning, ansvarsfördelning och gemensamma referensramar. Utan struktur riskerar snabbhet att övergå i fragmentering, och utan governance riskerar öppenhet att bli operativ sårbarhet.
När det gäller centralisering och decentralisering är vi i praktiken överens. Stora, strategiska system kräver central samordning; mindre, användarnära lösningar vinner ofta på lokal handlingsfrihet. Den avgörande frågan är inte antingen eller, utan hur dessa nivåer kopplas samman. Här är NATO:s STANAG-struktur ett relevant exempel: decentraliserad utveckling möjliggörs just genom gemensamma standarder, inte trots dem. Interoperabilitet är inte en begränsning av innovation, utan dess förutsättning i multinationella och gemensamma system.
Förslaget om ett mer kontinuerligt, virtualiserat CWIX är särskilt intressant och ligger helt i linje med behovet av att gå från episodisk till permanent test- och integrationsförmåga. Det är också ett tydligt exempel på hur teknisk innovation, organisatorisk utveckling och standardisering kan samverka snarare än konkurrera.
Slutligen är uppmaningen att stärka incitamenten för universitet och forskningsinstitut att inte bara publicera, utan även bidra till standardisering, både relevant och angelägen. Här finns ett outnyttjat potentialgap mellan forskning, industri och försvar. Men även detta kräver strukturer, ansvar och långsiktighet – annars riskerar vi att producera fler demonstratorer än faktiska förmågor.
Sammanfattningsvis är valet inte mellan att förenkla eller att strukturera, mellan tempo eller ordning. Försvarsförmåga i en komplex och snabbt föränderlig säkerhetsmiljö kräver båda. Innovation som inte når operativ effekt är irrelevant – men tempo utan styrning är inte innovation, utan risk. Det är i balansen mellan dessa som verklig förnyelse uppstår.