Var är mentorerna?

Av kadett Gabriel Andersson

”Mentor – person som handleder en yngre oerfaren person.”

(Svenska Akademins Ordbok)

Under tiden som kadett har jag och mina kamrater många gånger hört att svenska officerare är bland världens mest kompetenta i sin yrkeskategori. Internationell erfarenhet berättar för oss att våra officerare är eftertraktade och bidrar med relevant kompetens. Det verkar idag som att denna kvalitetsstämpel riskerar att gå förlorad och en av anledningarna kan vara den bristande handledningen. Denna artikel syftar till att påbörja diskussionen om mentorerna (officiellt kallade plutonchefer) på Karlberg och deras roll som handledare för blivande officerare samt hur deras frånvaro riskerar att påverka Försvarsmaktens framtida ledare.

Kritiken mot OP

Officersprogrammets utformning har alltid mött kritik, senast i artikeln Öppet brev till utbildningschefen: “Tre år på OP – för ingenting”. Den anonyma skribenten hävdar att utbildningens längd på Karlberg inte resulterar i bättre ledare eller chefer. Dessutom menar författaren att kadetter som kommer direkt från GU inte är tillräckligt erfarna för att utgöra goda officerare. Alltså att Officersprogrammet inte är tillräckligt bildande för unga kadetter trots att utbildningen sträcker sig över tre år. Men problemen på Officersutbildningen verkar ännu mer omfattande.

”Alltså saknas personal som kan identifiera och vägleda, eller avskilja, individer som inte klarar kraven.”

DN publicerade nyligen artikeln Larmet inifrån Försvarsmakten: Risk för olämpliga officerare som beskriver hur större kullar på Karlberg riskerar att resultera i att olämpliga kadetter inte identifieras under utbildningen. Försvarshögskolan svarar i artikeln att det genomförs en omfattande lämplighetsbedömning i samband med antagningen till OP, lämplighetsbedömningen sträcker sig tyvärr inte längre än enstaka intervjuer och samtal till referenser. Vissa lämplighetsbedömningar sker även under utbildningen men det finns inte tillräcklig närvaro hos plutoncheferna för att den ska vara representativ av kadetternas prestation. Inspektionsrapporten på Karlberg meddelar själva hur den enorma tillväxten riskerar att producera mindre lämpliga officerare. Alltså saknas personal som kan identifiera och vägleda, eller avskilja, individer som inte klarar kraven.

Råd till en ung konstnär. Av Honore Daumier.

Kända brister

Volymökningen och förändringarna på Officersprogrammet (som ofta beskrivits för kadetter som växtvärk) påpekades redan 2023 av Malin Smith, kompanichef för 230. Kompaniet på Karlberg. I hennes artikel Officersutbildningen måste prioriteras högre beskrivs utvecklingen av Officersprogrammet och hur många aspekter har försämrats sedan hennes egna tid som kadett. Bland annat stöttades Smith av en mentor som aktivt följde upp och deltog i all verksamhet. Det är en beskrivning av mentor som är svår att känna igen idag. Det verkar dessutom finnas flera anledningar till att plutonchefer på Karlberg inte längre kan agera som mentorer och handleda sina kadetter.

Brister i bemanning

Plutoncheferna på Karlberg har idag inga förutsättningar för att leda sina kadetter. Främst på grund av underbemanning, det saknas personal på skolan vilket gör att mentorerna måste ansvara för flera plutoner samtidigt. Vid ett tillfälle under utbildningen delade tre plutonchefer ansvaret för nio plutoner. För det andra är inte samma mentorer närvarande vid övningarna vilket gör att feedback kommer sällan och inkonsekvent för kadetter. Slutligen är mentorerna endast ett stöd inom ramen av verksamheten på Karlberg, trots att majoriteten av tiden går åt för att studera kurser från FHS. Ingen vägledning ges heller inom fysisk träning vilket leder till att kadetter riskerar att misslyckas med fyskraven. Det är viktigt att poängtera att detta inte beror på själva personalen på Karlberg, utan snarare organisationens utformning och vad rollen som plutonchef på Karlberg innebär. 

Allt detta innebär att kadetter studerar till officerare utan förebilder, utan lämplighetsbedömning och utan handledning. Samtidigt som Officersutbildningen möter kritik om de nya officerarnas kompetens och lämplighet samt utbildningens kvalitet. Detta trots den enorma mängd kompetens som finns inom Försvarsmakten som kan användas för att utbilda framtidens officerare. Därför föreslår jag följande lösning:

Prioritera att bemanna Militärhögskolan Karlberg med plutonchefer och låt dem faktiskt handleda kadetterna.

Kadetter har utbildats på Karlberg i hundratals år. Ändå tycks basala saker som handledning och militär övningsplanering halta.

Plutonchefens roll och uppgift

Plutonchefer på Karlberg borde vara i nära kontakt med sina kadetter för att handleda dem genom hela deras utveckling. Under övningar borde mentorerna ge kontinuerlig feedback och uppmuntra kadetter att leda trupp. Mentorerna borde själva regelbundet leda och delta i fyspass för att uppmuntra träning. Vid studier borde mentorerna närvara vid valda föreläsningar och seminarier för att förstå vad kadetterna studerar. Det skulle även förenkla att FHS kurser och MHS K försvarsmaktstid synkas för att skapa mer givande utbildningar.

Detta skulle bidra till att lösa de problem kadetterna möter idag. Utbildningens kvalité skulle försäkras av en mentor som följer kadetternas utveckling och kopplar de akademiska studierna till verkligheten. Mentorer skulle kunna identifiera och vägleda eller avskilja kadetter som inte uppnår kraven. Kadetter som har problem med studier eller träning skulle få stöd eftersom plutonchefer skulle ta ansvar för kadetternas prestation. Slutligen skulle mentorer kunna utgöra förebilder för unga kadetter som inte har agerat som chef tidigare.

Kamratmentorering

Det vore olämpligt att hävda att utbildningen på Karlberg sker helt utan handledning, i mentorernas frånvaro har drivna kadetter tagit initiativet att själva stötta sina kamrater. Kadetter leder egna träningspass, driver pluggstugor, bjuder in föreläsare, organiserar verksamheten och utgör förebilder för sina kamrater. Det är möjligt att argumentera för att detta är vinsten med en Officersutbildning utan handledning, kadetterna lär sig ju handleda varandra. Däremot är det endast ett fåtal kadetter som har möjligheten eller tiden att leda sådan verksamhet och deras insats hade varit uppskattad oavsett plutonchefernas närvaro.

En sådan reform av mentorer förutsätter att drivna officerare med goda ledarskapsförmågor vill arbeta på skolan. Att identifiera mentorer som en roll med omfattande ansvar och ledarskap  skulle i sig locka drivna individer som bidrar med god kompetens. Vi kadetter har många gånger fått höra att pengar inte längre är ett problem, vi borde därför erbjuda kompetenta ledare högre löner och starkare förmåner. Ytterligare borde försvarsmakten premiera rollen som mentor. Likt att genomföra utlandstjänst borde positionen som mentor ses som eftersträvansvärd. En plats för de som utgjort sig som särskilt goda ledare och chefer. Målbilden borde vara att Karlberg måste tacka nej till officerare som söker jobbet som plutonchef. Det är dessutom logiskt, finns det något viktigare än att vägleda nästa generations officerare?

Tragiskt nog blir svaret ofta tystnad när frågan kommer upp vem som vill arbeta som mentor i framtiden. 

En reaktion på ”Var är mentorerna?

  1. Hr Redaktör,

    Några reflektioner en tisdagkväll över inlägget ”Var är mentorerna?”

    I det officersutbildningssystem som gällde före 1983-års reform (NBO) så var armékadetterna på Karlberg organiserade i avdelningar. Då var avdelningscheferna majorer som genomfört den högre stabskursen på dåtidens Militärhögskola (motsv HOP på FHS idag). Kompanichefen kallades kurschef och var en senior översteläjtnant.

    De hade alltså mer av både förbands- och utbildningserfarenhet än vad dagens plutonchefer (och kompanichefer) har, som är kapterner om jag förstått det rätt. I detta sammanhang ganska stor skillnad på förutsättningar att mentorera kadetter. Här finns förvisso en lämplighetsfaktor också att räkna in, alla är inte lämpliga mentorer trots hög utbildnngsnivå.

    Det fanns bara en utbildande organisation under Chefen för Armén; Krigsskolan Karlberg. En försvarsgren – en kultur.

    Var det ett utslag av att man värderade officersutbildningen högt? Eller var det kanske helt enkelt lång erfarenhet (sen 1792?)? Sannolikt båda.

    Varför sänkte man kraven? Vilka erfarenheter låg bakom det beslutet?

    Var det personalbrist på högre utbildade officerare? Blev det en kostnadsfråga?

    Oklara utbildningsmålsättningar kanske också bidrog till nya och lägre krav? På ett möte på Karlberg 2006 frågade jag vad utbildningsmålsättningen var på Officersprogrammet. Svaret var ”att kunna vara (eller möjligen tjänstgöra ) som officer inom eget truppslag”. En utmaning för vilken pedagog som helst.

    Sänkta krav och billigare bllir sällan bättre!

    Men mycket måste väl ha blivit bättre på 50 år?

    Därmed inte sagt att allt var bättre förr! (Men…ändå?)

Lämna ett svar till Jonas Fröberg Avbryt svar