Av M.A, elev vid TAK-utbildning
I Officerstidningen skriver signaturen GH en intressant debattartikel om hur anställda soldaters erfarenhet skulle kunna värderas högre i Försvarsmakten. Skribenten menar att erfarna soldater bör få genomföra en förkortad officersutbildning. Jag förstår frustrationen som uppstår när myndigheten inte systematiskt värdesätter soldaters och gruppchefers erfarenheter. Dessa erfarenheter borde ses som en stor tillgång, då individen redan är utbildad och mogen i tjänsten. Framför allt eftersom tjänstgöringen som GSS/K varierar kraftigt mellan förband, uppgifter och sammanhang.
En identitetskris i organisationen
Ett annat problem som bör belysas är den identitetskris som organisationen genomgår sedan det nya officersprogrammet (OP) infördes. Jag hävdar att organisationen fortfarande är omogen i sin förmåga att hantera den nya generationens officerare. Officersutbildningen i Sverige är både värdefull och unik i ett internationellt perspektiv. Vi ställer höga intellektuella krav på våra officerare, eftersom målsättningen är att Försvarsmakten, tillsammans med Försvarshögskolan och Totalförsvarets instutition FOI, på sikt ska vara en oberoende och självtänkande organisation som bidrar till intellektuell försvarsutveckling och forskning, jämförbar med andra bärande akademiska utbildningar såsom ingenjör, psykolog med flera.
Mot den bakgrunden menar jag att vi inte ska ställa lägre krav eller på något sätt förringa utbildningen. Den är värdefull och bäddar för ett ännu starkare Sverige.
Det problematiska ligger snarare i hur det ”gamla gardet” ser på den nya fänriken – som de själva en gång i tiden inte likställdes med förrän vid exempelvis löjtnant eller kapten. Fänriken förminskas i många inofficiella sammanhang, döms på förhand, ses som mindre kompetent och förvägras utvecklingsmöjligheter enbart på grund av graden. Därtill ifrågasätter organisationen den akademiska utbildningen och hävdar att den inte bidrar med något relevant när officeren ska ”jobba på riktigt”.
Här blir identitetskrisen tydlig.
Orimliga krav efter examen
Organisationen ställer idag orimligt höga krav på vad officeren ska klara av och leverera direkt efter utbildningen. Dessa krav syftar till att täppa igen hål och vakuum som uppstått till följd av den strategiska pausen, där regelverk förvrängdes av oklara skäl. Exempelvis förväntas officeren, utöver att vara chef, även fungera som fordonsinstruktör, sektionschef med mera – befattningar och uppgifter som egentligen inte ska lösas under de tidiga yrkesåren.
Vi står dock där vi står. Det Försvarsmakten behöver är att förlika sig med och acceptera den väg som politiker och högre chefer en gång valde för officersutbildningen – och vara trogen den.
Klyftan mellan akademi och organisation
Ett annat perspektiv på klyftorna mellan akademin och organisationen handlar om hur vi inte fullt ut tar tillvara på den utbildning som OP faktiskt är. Försvarshögskolan kommunicerar tidigt och tydligt att reformen av officersutbildningen syftar till att stärka professionen och maximera den tid som förbanden kan nyttja sina officerare utan att behöva återkommande avbrott för kompletterande utbildning. Tanken är att nästa gång officeren sätter sig vid skolbänken ska vara vid nästa nivå: Högre officersutbildningen (HOP).
Försvarsmakten som organisation har dock valt olika tolkningar av detta. Armén har exempelvis valt att officerare som ska bemanna nästa nivås befattningar ska genomgå nivåhöjande utbildningar såsom TakA och numera även Tak Led. Samtidigt kan löjtnanter, på grund av vakanser och personalbrist, bemanna nästa nivås befattningar och i vissa fall även få högre lön till följd av ökat ansvar – utan att ha genomgått kaptensutbildningen.
I min mening är detta något organisationen bör reflektera djupt över. Att nominera officerare till ett års nivåhöjande utbildning efter 3–4 år bidrar inte till att möta det personalbehov vi har i dag, givet kraven på organisationen: fight tonight, här och nu.
Ett alternativt vägval
Om vi ändå vill förbereda officerare för HOP menar jag att vi bör överväga ett annat angreppssätt. I stället för ytterligare taktiska nivåutbildningar skulle vi kunna kräva en kompletterande akademisk utbildning om 15–30 hp, exempelvis inom juridik, ekonomi, internationella relationer, matematik eller psykologi. Det kan ses som en omvänd SOFU-modell, där löjtnanten efter cirka fyra år bereds möjlighet – eller krav – att stärka sin akademiska bredd.
Många skulle invända och hävda att den taktiska utbildningen är nödvändig. Där håller jag med. Men den bör omhändertas där vi säger att den ska vara bärande: i krigsförbanden. Genom att öka antalet SÖB och krigsförbandsövningar kan officerare prövas och utvecklas i sina krigsbefattningar, samtidigt som de ges möjlighet att läsa taktiska kurser parallellt. På så sätt hanterar vi identitetskrisen och möter de organisatoriska behoven.
En tydlig utvecklingstrappa
Organisationen behöver kommunicera en tydlig vision och utvecklingslinje. Efter examen bör officerens tjänstgöring fokusera uteslutande på truppföring, ledarskap och taktisk friktion. Låt officeren bli vass i sin kärnbefattning. Efter de första fyra åren kan inriktningen successivt breddas mot stabstjänst och andra funktioner för att bygga förståelse för högre nivåer. En tydlig utvecklingstrappa mår ingen dåligt av.
Samtidigt måste tidigare tjänstgöring meritvärderas och värdesättas. Polisen är ett gott exempel: arbetslivserfarenhet före utbildning ger högre lön efter examen.
SOFU, OP och likvärdighet
När det gäller kopplingen till SOFU och om GSS/K-tjänstgöring bör ha liknande förutsättningar håller jag inte helt med. Risken är att vi då frångår målsättningen om en akademiserad institution som är självtänkande och bidrar till ett starkare försvar. Den akademiska utbildningen är kärnan.
Samtidigt finns i Sverige möjligheten till reell kompetens. Det innebär att den som saknar formell högskolebehörighet men har relevant yrkeserfarenhet, kan ändå söka högre utbildning inom området. I övrigt genomgår SOFU, OP och alla andra samma prövning för att bli officer. Det finns naturligtvis förbättringspotential i utbildningen för att säkerställa att den är jämlik och lika krävande oavsett bakgrund.
Organisationen bör inte heller göra skillnad mellan officer och officer – SOFU kontra OP. Det finns många exempel där SOFU-officerare avancerat snabbare i både utbildningar och befattningar, medan OP-officerare förväntas ”göra sina år” för att tränas, utvecklas och mogna innan de anses redo. Detta narrativ tillämpas inte konsekvent, och i vissa fall räknas SOFU-officerens utbildningstid som tjänstgöring vid ett förband men inte vid ett annat. Det skapar onödiga klyftor.
Återigen: organisationen behöver tydliggöra sin vision av officeren samt kommunicera tydliga krav och en sammanhängande utvecklingstrappa. Då skjuter vi mot rätt mål och stärker dem som ska stärka vårt försvar.
Avslutande perspektiv
Intellektuell höjd: För att möta framtida hot krävs officerare som kan analysera komplexa miljöer, inte bara verkställa order.
Långsiktig kvalitet: Genom att hålla kraven höga bygger vi ett starkare försvar på sikt, även om det kostar tid i närtid.
Militär Debatt 
Detta inlägg belyser den apologetiska syn som Försvarshögskolan pådyvlar de som genomför utbildningen som leder till en yrkesexamen på grundnivå; officersexamen vid Försvarshögskolan.
Ett par påståenden stärker ovanstående påstående, för det första
”Vi står dock där vi står. Det Försvarsmakten behöver är att förlika sig med och acceptera den väg som politiker och högre chefer en gång valde för officersutbildningen – och vara trogen den” (enligt ovan inlägg).
Detta påstående är som att hävda att det som konstaterades vid den strategiska pausen, är allena rådande sanningar för all framtid. Tvärtemot vad författaren påstår, så rör sig det hela i takt med tiden. I det perspektivet är det mycket intressant att det största partiet i Sveriges riksdag sedan förra valet, försvarspolitiska talesperson, vill se en kortare grundläggande officersutbildning (2 år) för att som fänrik – löjtnant tillskansa sig praktisk erfarenhet som plutonchef, för att därefter examinera kurser upp till akademisk grundnivå inför befordran till högre tjänstegrader (kapten). Detta ligger väl i linje med Försvarsberedningens rapport från 2024 skrivningar om att akademisk nivå, mycket väl kan kläs på inför senare skeden i en officerskarriär. Även att reservofficerare utan akademisk examen, skall kunna bli yrkesofficer med bibehållen tjänstegrad och att krav om akademisk examen ställs inför befordran till högre tjänstegrader (Ds 2024:6). Tillkommer gör det interna arbete som nu sker inom Försvarsmakten med ”OP ny”, där en tänkbar utveckling är 3 terminer på funktionsskola och tre terminer vid FHS campus MHS-K eller möjligen andra campus (FM2026-457:5).
Vad avser ”Vi ställer höga intellektuella krav på våra officerare, eftersom målsättningen är att Försvarsmakten, tillsammans med Försvarshögskolan och Totalförsvarets instutition FOI, på sikt ska vara en oberoende och självtänkande organisation som bidrar till intellektuell försvarsutveckling och forskning, jämförbar med andra bärande akademiska utbildningar såsom ingenjör, psykolog med flera” (enligt ovan inlägg).
Så belyser det en bredare problematisk bild, där det är ett problem om de unga blivande officerarna itutas att Försvarsmakten i sig självt saknar självtänkande. Det belyser en syn på att det som organiskt utvecklats inom officersprofessionen sedan statens tillblivelse är efterblivet, utifrån att det saknar den kunskapssyn som utgör den civila högskolevärlden. Där det tål att påminnas om att de som äger en profession är doktorer inom akademiska ämnen. Där doktors titeln inte på något vis är detsamma som förmåga att föra befäl i fält; krigskonst. Krigskonst som bl.a. utvecklas i ökad förmåga till truppföring och stabsarbete som Taktisk kurs armén utvecklar. Vad avser oberoende så är ingen förvaltningsmyndighet oberoende. De är alla satta att tjäna riksdagens stiftade lagar som utgår från folket
”All offentlig makt i Sverige utgår från folket… …Den offentliga makten utövas under lagarna… …Under regeringen lyder Justitiekanslern och andra statliga förvaltningsmyndigheter som inte enligt denna regeringsform eller annan lag är myndigheter under riksdagen” (Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform, 1 kap 1§; 12 kap 1 §.)
Sammantaget myndigheter är verktyg för att förverkliga demokratiskt fattade beslut genom att tillämpa lagar rättssäkert och opartiskt. Akdemisknivå har ingen automatisk korrelation till krigföringsförmåga. Det visas av enkla fakta att huvuddelen av dagens OF-3 och högre saknar faktisk akademiskexamen på grundnivå enligt statuten för detta enligt Högskoleförordning (1993:100).
Slutsatsen av detta är att kunskapssynen som förmedlas till blivande officerare från Försvarshögskolan tenderar att vara ett apologetiskt försvar av dagens akademiserade officersutbildning, vilken inte harmonierar med den politiska utvecklingen, den professionella verkligheten eller myndigheters faktiska roll. Officersutbildningen som vi nu ser det kan mycket väl komma att förändras inom fem år. Ytterst har den politiska nivån möjlighet att omreglera såsom de anser passar bäst, vilket det signaleras om genom kommittéväsendet och tongivande försvarspolitiker. I det sammanhanget är det direkt farligt att klamra sig fast vid en tro att nuvarande väg är den enda rätta och att inte ha förståelse för att politikerna kan ändra inslagen väg; mer en regel än undantag.