Av Per Wallin, gruppchef (GSS/T) och aktiv med Krigshistoriepodden

Innan och under sommaren blev jag inbjuden tre gånger att på olika sätt delta i min brigads stridslaboratorium (STRILAB). Mycket bra har skrivits om detta projekt, men inte tillräckligt. Upphovsmännen har hyllats, men ära och berömmelse ska fortsätta falla över deras axlar. 

Minst nio stycken innovationer tog de fram, de otroligt driftiga GSS/T och RO, mina kolleger som slog sina kloka huvuden ihop. Men det viktiga är inte resultatet, utan metoden. Det deltagarna har gjort är att öppna upp för en ny heurestisk metod inom Försvarsmakten. De har lärt sig hur man kan lära sig på ett nytt sätt. Är detta viktigt? 

Lär av historien

Under andra världskriget skedde en dödlig teknisk och taktisk kapprustning på Nordatlanten mellan framförallt Nazityskland och Storbritannien. Själva uppgifterna var till en början enkla för respektive lands flotta: Tyskland ville sänka så många lastfartyg som möjligt, och Storbritannien ville få så många levande som möjligt över havet. Eftersom avstånden var monumentala, och dåtidens ledningsteknik lämnade mycket övrigt att önska, så lämnades mycket av själva striden över till fartygs- och konvojcheferna. Till en början hade framförallt britterna väldigt diffusa stridsidéer. Det fanns ingen handbok som sa “följande steg ska du ta om en handelsfartyg i din konvoj plötsligt går till botten”. Det skulle dock snart ändras, för till skillnad mot landkrigföringen vid den tiden så var under i princip hela kriget krigsskådeplatsen densamma: den ungefärliga kvadratiska ytan – stort som Norra Europa – ungefär söder om Grönland dit allierade flygplan inte kunde nå. 

Där kunde de tyska “vargflockarna” med ubåtar härja hyfsat fritt. För att förstå vad som hände började britterna samla in all data de kunde från de hundratals konvojer som korsade Atlanten. Från den datan kunde man sedan se trender och i bästa fall kausalitet. Detta skedde dock i efterhand, och britterna ville testa vad det var som fungerade och inte. 

Eller britterna och britterna: vissa brittiska sjöofficerare var helt klart mer sugna på nya angreppsmetoder än andra, och vid den tiden fanns det få mer traditionsbundna organisationer än Royal Navy. Så det skulle dröja ända tills 1942 innan WATU (Western Approaches Tactical Unit) såg dagens ljus. Just 1942 är inte ett slumpmässigt utvalt år under kriget om Atlanten, för alla staplar, diagram, tabeller och grafer pekade åt fel håll: de allierade höll på att förlora. Tyskarna sänkte fler handelsfartyg än vad västmakterna kunde bygga. Med andra ord var man beredd att testa nya saker. 

WATU instiftades för att prova olika taktiska lösningar under den återaktiverade reservofficeren kapten Gilbert Roberts. Churchills mandat till flottan var föredömligt brett: “Ta reda på vad som händer på Atlanten, ta reda på sätt att få igenom våra konvojer, och sänk ubåtarna”. Detta är viktigt: till skillnad mot Nazityskland kom inte det politiska ledarskapet med några fördomar och avgränsningar i uppdrag. Det var inte “kom på hur vi ska använda världens största slagskeppsflotta – som vi plöjt ner vårt BNP flera gånger om i – för att besegra ubåtarna”, utan här presenterades ett uppdrag. Ett uppdrag som sedan kunde göras om, med minimala förändringar, till ett militärt problem. 

Krigsspel

WATU tog snabbt den yttre formen av en stor spelplan, tänk en halv gympasal, där brittiska taktiker och fartygschefer ömsom fick spela tysk ubåtschef alternativt konvojchef och eskortfartygschef. Dessa fick sedan spela ut strider som redan skett, vilket gav ovärderliga insikter. Roberts kom till exempel på att det enda som förklarade sänkningarna som drabbade konvoj HG76 var att de tyska ubåtarna avfyrade sina torpeder innifrån konvojen. Därefter måste den fientliga ubåten ha gått ner djupt och gått över till tyst gång, alternativt helt stilla. Detta gjorde att man kunde testa motdraget: nu blev taktiken att om ett fartyg torpederades mitt i en konvoj, så skulle på eskortchefens kommando alla eskortfartygen (förutom ett) stäva i motsatt riktning och lägga sig på linje bakom konvojen. På så sätt kunde de fånga upp ubåten på någon form av sensor när den var tvungen att börja väsnas igen. Detta fungerade förträffligt. Detta nya sätt att tänka och pröva idéer var den taktiska delen vad som skulle komma att kallas för “operations research”, på svenska operationsanalys. 

Allt är inte excelark

WATU var för operationsanalysen i Storbritannien, vad STRILAB är för operationsanalysen inom Försvarsmakten. Där stora tankar tänks, och ibland räknas på, i firmans korridorer, här på Militär Debatt, hos Kungliga Krigsvetenskapsakademin och andra forum, så prövas och testas lösningar ute i spenaten i Kungsängen. Båda delar behövs, men hittills har denna typ av innovation som STRILAB representerar saknats inom Försvarsmakten. Det är ett nytt sätt att lära sig, och det ger svindlande möjligher. 

Men jag ska svara på frågan om det också var och är viktigt för kriget. 

Såhär: kapten Roberts och WATU vann såklart inte andra världskriget själva. Men de såg till att vinna det betydligt snabbare. Kriegsmarine hade inget jämförbart, de kunde inte lära sig en ny heuristik, och de förlorade.