Av kapten Andreas Braw

Krigföringen i Ukraina är en föraning om hur framtidens markstrid kommer att se ut. Samtidigt är det fortfarande soldaten som tvingas ta de största riskerna.

Den tredje armékåren genomförde i september något banbrytande som snart kan bli vardag: ett robotiserat luftlandsättningsanfall. Luftlandsättningen är en del av Operation Vivaldi som drivs av just tredje kåren. Vi ser nu en robotiserade luftlandsättningen i mycket liten skala. Inom några år kan operationerna bli mycket större. Den som vill följa utvecklingen kan söka efter UGV-förbandet NC13 i sociala medier – de har bl a en hög närvaro på LinkedIn. 

Anfallen i Operation Vivaldi förutsätter att motståndaren förblindas. Elektronisk krigföring och interceptor-drönare slår ut fiendens spaningsdrönare. När dessa sensorer försvinner blir slagfältet mindre transparent. Förbanden får svårare att upptäcka vad som är på väg att hända och varifrån hotet kommer.

Specialförband eller jägarförband infiltrerar fiendens områden, isolerar fiendens nyckelförmågor och skapar förutsättningar för nästa fas.

Tunga bombdrönare transporterar samtidigt obemannade markfordon, UGV:er, in på djupet. UGV:erna har bättre uthållighet och kan bära tyngre last än UAV:er. UGV:erna anfaller med stridsvagnsminor, kulsprutor och granatvapen. 

Hotbilden för fiendens understödsförband blir därmed tredimensionell. Tidigare har luftvärn, drönarteam, artilleri och logistik hotats främst från luften. Nu måste samma förband dessutom hantera risken att relativt billiga, obemannade markfordon smyger sig på bakifrån och minerar eller angriper byggnader, fordon och infrastruktur. Resultatet blir en sorts robotiserad jägarstrid. 

Följden blir osäkerhet och förvirring. Först när förvirringen har skapats går infanteriet till anfall – och även då med kontinuerligt stöd av drönare.

Soldaten är ovärderlig 

Varje soldats liv är värdefullt. En soldat kan inte ersättas på samma sätt som en robot. Soldaten är någons barn, livspartner, vän, förälder eller syskon. Ukrainska befäl betonar ofta vikten av att inte slösa bort soldaternas liv.

Inte utsätta dem för onödiga risker. Alltid göra allt för att rädda de sårade.

Den tredje armékåren har alltså successivt rullat upp ryska försvarsställningar över stora områden kring Lyman. Men den ryska försvararen har grävt ner sig. Källare, skyddsrum och tunnlar används av ryskt infanteri som skydd mot drönare och indirekt eld. 

Robotar kan göra mycket idag, men inte allt. Att rensa dessa positioner är fortfarande infanteriets uppgift – och det är en av de farligaste uppgifterna på slagfältet.

Samtidigt försöker de ukrainska förbanden slå mot den ryska logistiken. Flera hundra ryska logistikfordon slås ut varje dag. Pipelines har förstörts i Luhansk, vilket har inneburit att ryska förband i regionen förlorat omkring hälften av sin dieseltillgång.

Konsekvenserna av en sådan störning behöver knappast förklaras för någon med erfarenhet av militär logistik. Bränsle är en förutsättning för att fordon, elverk och värmekällor ska fungera i frontzonen. 

Drönare och robotar förändrar sjukvården

Ingen teknisk utveckling förändrar det faktum att människor kommer att skadas och dödas så länge markstriden fortsätter. Soldater kommer att behöva evakueras från skadeplatsen. I drönarkriget sker detta under mycket svåra förhållanden.

Under hösten besökte Ukrainas 1. separata sjukvårdsbataljon Sverige. Under besöket genomfördes utbildning i stridssjukvård och evakuering av skadade med hjälp av UGV:er för svensk personal. Utbytet beskrivs bland annat här i Kyiv Post.

Kriget har vänt på relationen mellan Ukraina och dess europeiska partnerländer. Tidigare var det Ukraina som tog emot utbildning och erfarenheter från andra länder. Nu har den ukrainska krigserfarenheten blivit en viktig källa till kunskap för alla andra.

Det gäller inte minst hur obemannade system kan användas för att minska risken för personal som ska hämta skadade soldater.

Men den kanske viktigaste lärdomen är inte den tekniska. Det är de ukrainska soldaternas vilja att pröva nya metoder, använda det som finns till hands och göra allt för att rädda ytterligare en människa. Det är den mänskliga faktorn som gör tekniken relevant. Soldaterna i det ukrainska förband som besökte Sverige har själva utvecklat sin CASEVAC-UGV. Den ökar de skadades överlevnadschanser avsevärt. 

Framtidens krig – och gårdagens verklighet

Samtidigt som denna högteknologiska utveckling sker på slagfältet är vardagen för den ukrainske soldaten ofta allt annat än futuristisk.

Ett exempel är Serhii Krynitskyi, 42 år, från Ukrainas 24. mekaniserade brigad. Han stred vid fronten nära Chasiv Jar. Enligt den ukrainska redogörelsen var han i frontzonen i 346 dagar innan han slutligen lyckades ta sig tillbaka till de egna linjerna. Under de sista 20 dagarna var han helt ensam efter att hans stridsparskamrat dödats.

Han uppges ha dödat 23 ryska soldater i närstrid. Elektronik laddade han med batterier från nedskjutna eller störtade drönare. Vapen, cigaretter och mat tog han från de ryska soldater som han hade dödat. Till slut lyckades han ta sig hem – en 25 kilometer lång marsch genom en dödlig terräng, ensam. 

Ukraina som läromästare

Kriget är paradoxalt. Å ena sidan utvecklas en alltmer avancerad strid där elektronisk krigföring, drönare och AI har förändrat allt. Å andra sidan befinner sig soldater fortfarande i kalla källare och i isolerade ställningar där överlevnaden kan bero på tillgången till rent vatten.

För oss är vägen till anpassning därför svårare än att anskaffa drönare eller UGV:er. Vi måste förstå hur teknik, taktik, logistik, sjukvård och mänsklig uthållighet samverkar på ett modernt slagfält. Men för att förstå det behöver vi såklart även köpa modern materiel – stora mängder modern materiel. 

Ukraina har under kriget tvingats experimentera i en extrem takt. Deras framsteg kommer att påverka hur Europas arméer planerar och utbildar för framtidens krig. Vi ligger redan efter, och avståndet ökar. 

Tekniken kan förändra hur kriget förs. Den kan minska förlusterna och öka precisionen. Den kan göra det möjligt att skicka robotar dit människor annars skulle behöva gå. Men i slutändan är det fortfarande människor som försvarar terrängen, bemannar förbandsplatserna och riskerar sina liv. Dessa liv ska vi vara oerhört försiktiga med.