Under 2000-talet har Försvarsmakten i enlighet med riksdagens försvarsbeslut ständigt legat efter sin tid. 

Under millenniets första år skickades soldater som utbildats för nationellt försvar utomlands på kontraktsanställningar. Bosnien och Kosovo-insatserna avlöste varandra. En temporär lösning blev allt längre insatsutbildningar. Efter hand började vi – militärer och politiker – inse att grundutbildningen borde förändras.

Nu anpassades våra värnpliktsförband till stor del till internationella insatser, trots att deltagandet i internationella insatser var frivilligt. Värnplikten avslutades med Balkan-inspirerade slutövningar, något som även kom att prägla officersutbildningen. Problemet i detta? Balkaninsatserna blev allt mindre intensiva, och mer präglade av riskminimering. Insatsutbildningarna blev kvar. Krigsplaceringarna för dem som inte deltog i de internationella insatserna blev allt märkligare och repetitionsövningarna uteblev. Det nationella försvaret blev ett pappersförsvar.

På hög politisk nivå blev de internationella insatserna allt viktigare. De som inte rusade till de internationella insatsernas köttgrytor riskerade att bli irrelevanta, föråldrade, nedlagda. Nordic Battlegroup sattes upp och skulle vara operativ 2008. Alla skulle med. Men stridsgruppen förblev outnyttjad. Likväl blev det en modell för hur försvaret kunde se ut – anställda, insatsberedda förband, färdiga för att släcka världens bränder. Afghanistan hade nu övertagit Balkans tidigare särställning. De tyngsta vapensystemen blev ointressanta.

2009 inträdde Försvarsbeslut 09. Värnplikten blev vilande, och nu skulle alla förband bli insatsförband. Beslutet skulle vara slutfört 2014, men blev aldrig klart. Pengar saknades, och organisationen var inte anpassad för anställda soldater. De stora insatserna blev aldrig av, och de flesta soldater – lockade av slagord som att ”göra skillnad” och vackra bilder av svenska soldater som lekte med afghanska barn – blev besvikna. Personalomsättningen var enorm.

Redan 2008 då Ryssland invaderade Georgien fanns signaler om att omvärlden förändrades på ett sätt som Försvarsbeslut 09 inte tog höjd för. Insatserna i Afghanistan avtog i intensitet. Mali, nästa stora uppdrag, nådde aldrig upp till samma normativa status. Trots att soldaterna var färdigutbildade, envisades vi med långa insatsutbildningar. Och det gör vi fortfarande. Efter invasionen av Ukraina 2014 väcktes insikten att fokuset borde vara försvar av Sverige. Och den felaktiga slutsatsen blev att heltidssoldater inte var viktiga för detta. Volymökningar med stora värnpliktsförband blev svaret.

Nu står vi här. De heltidsanställda förbanden är i bästa fall reducerade till kompanier, och många chefer truppför egentligen bara en tillämpad övning om året – på slutövningen. Våra tidvis tjänstgörande soldater tjänstgör extremt sällan. Våra regementen rusar åter i utpekad riktning, och många K-soldater upplever sig som bortglömda. De befäl och debattörer som aldrig gillat tanken på professionella soldater menar att de är krävande och dyra. Besökande högre officerare och politiker vill gärna prata med de värnpliktiga, men aldrig med de anställda förbanden. Och ändå är det de anställda soldaterna – lågt prioriterade på många förband – som bär bördan av Sveriges kontinuerliga beredskap. De står alltid redo. Som buskisartisten Edvard Persson sjunger:
”De kan klaga på bostaden för våra svin
men när julskinkan kommer, ja då är den fin”

Avkastningen för våra ansträngningar att upprätta ett anställt försvar kommer nu, inte år 2014. Vi har välövade, motiverade och mångsidiga soldater och sjömän som alltid står redo att möta nästa kris. Det är dags att Försvarsmakten och våra politiker ger dem det erkännande och de resurser de förtjänar. Det gäller i intern och extern kommunikation, i materielfördelning och i hur många kollegor de tillåts att ha. Två anställda, krigsberedda soldater i nyckelbefattning är mer värda i nuvarande kris än 200 hemförlovade oövade värnpliktiga som inte kan användas utan att särskilda regler tillämpas.

Andreas Braw

Plutonchef