Förord: Under insatserna i Afghanistan hamnade svenska förband i strid, gång på gång. Förbanden och soldaterna drog livsviktiga lärdomar. Men med tiden riskerar organisationen att glömma, och för oss som inte var med kan historieskrivningen bli felaktig när bildmaterialet som finns kvar förmedlar en annan verklighet. Och det är sant, svenska förband delade ut vatten, mat och skolmaterial i byarna de besökte – det var också en bild som förmedlades hemåt. Men det är lika sant att svenska soldater deltog i hårda strider för att försvara byar och baser mot talibaner och andra kriminella grupper. Andreas (Twitter-alias @skaggandreas), som intervjuas nedan, var gruppchef. Erfarenheterna från striderna som han och hans förband utkämpade riskerar att glömmas bort om de inte berättas. Det här är berättelsen om en liten svensk enhet som stred för sina liv på en kulle i Afghanistan.

Kan du berätta om din bakgrund, din befattning och det förband du tjänstgjorde i?
Jag var 32 år. Jag hade läst tredje året på veterinärprogrammet och tog ett studieuppehåll för att tjänstgöra på FS20 år 2010-2011. Jag sökte en vakansplats som ställföreträdande gruppchef, men blev efter intervju med plutonchefen erbjuden en tjänst som gruppchef för skyttegruppen Golf Alfa. Gruppen bestod av jägarsoldater från Arméns Jägarbataljon, Fallskärmsjägarna, K3 och Amfibieregementet. Ungefär hälften av gruppen hade tidigare gjort utlandstjänst. Själv är jag grundutbildad på K4 som kompanibefäl 1998/99. Jag hade också utbildat mig till ammunitionsröjare i Eksjö, och varit i Kosovo som ammunitionsröjare. Plutonens två övriga grupper bestod också av jägarsoldater, företrädesvis från Arméns Jägarbataljon.

Darzab, vad är det för plats?
ANA (Afghan National Army) hade en framskjuten bas (FOB) i Darzab. På grund av tidigare attacker mot ISAF på vägen mellan Shebergan och Darzab så skedde alla underhållstransporter med helikopter. Vägen öppnades senare under Operation Shariki, i vilken jag också deltog. På FOB:en fanns ett kompani från ANA samt ett svenskt MOT (Military Observation Team). Motståndaren hade en stark närvaro i området och patrullering utanför FOB:en hade hög sannolikhet att leda till stridskontakter. Det fanns även ”arbaki”, en sorts civila lokalförsvarstrupper, ledda av en man som hette Khaldar, som var en lokal auktoritet. På grund av läget så genomfördes mycket lite verksamhet utanför FOB:en.

Hur kom det sig att svenska soldater var på platsen?
MOT:en fanns för att mentorera ANA. Anledningen till att min grupp med understöd i form av ett JTAC team var där var för att avlösa MOT:en som tidigare varit i strid och bedömdes behöva återhämtning. Inne på FOB:en fanns även en del afghaner. Den lokala guvernörens hade sitt kontor i en byggnad och det kom folk dit under dagtid som hade ärenden till honom.

Vilken uppgift hade din grupp i Darzab?
Vår uppgift var primärt att ”hålla fortet” medan MOT:en återhämtade. Så vi hade under våra cirka 10 dagar där ingen direkt uppgift att mentorera. Förutom posttjänst så förstärkte vi våra stridsställningar samt ökade skyddet för vår inkvartering genom att bygga sandsäcksbarriärer för att skydda fönster och liknande. Vi kom till Afghanistan i december 2010, och striderna inträffade strax efter nyår.

Sen hamnar ni i strid, och du har på Twitter beskrivit det som en belägring.
Det började under dagen med att vi fick uppgifter om att motståndaren skulle visat sig på andra sidan om en höjd vid en annan del av byn, så en mindre patrull av våra soldater genomförde en spaning vilket ledde till att de blev beskjutna. Våra prickskyttar besvarade elden men det var långa avstånd. Vår patrull drog sig tillbaka efter en stund. Under dagen/eftermiddagen kom det rapporter om att motståndaren närmade sig FOB:en, och vi kunde se och höra beskjutning på avstånd, bland annat mot en polisstation.

Uppe på en höjd några hundra meter från själva FOB:en fanns en postering med cirka en grupp ANA-soldater som motståndaren under skydd av mörkret försökte storma. Jag själv sköt då närlys och lyspatroner för att stridsfältsbelysa och vi fick via radion rapporten att belysningen låg rätt, och fienden tvingades avbryta stormningen då de led förluster på grund av posteringens kulsprutor. Jag blev vid ett tillfälle beskjuten med RPG (raketgevär) som missade med ca 40 meter. Min bedömning är att man försökte slå ut mig för att förhindra belysningen av de som stormade posteringen. Jag beordrade två soldater med granatgevär att gå i eldställning för att skjuta lysgranater. De kom snart springande tillbaka för att fiendens beskjutning var för stark. Men de kunde efter att ha valt ny eldställning belysa stridsfältet med granatgeväret.

Vi blev samtidigt beskjutna rakt ner i basen från höjder i ett annat väderstreck, vilket besvarades av bland annat vår Kulspruta 58, som under någon timme avfyrade 1500 skott.

På grund av motståndarens höjdöverläge fanns det få riktigt skyddade platser i FOB:en och alla soldater hade varit nära att bli skjutna, men varken vi eller ANA fick några förluster.

JTAC kallade in CAS (attackflygplan), men då det var dåligt väder med dimma och snöfall kunde de inte understödja oss. På Camp Northern Lights, den svenska huvudbasen, stod en pluton svenska soldater beredda att ilasta helikoptrar för att komma till vår undsättning. Men vädret tillät inte att de flögs in.

Tidigt på morgonen utbröt nya strider när fienden försökte storma upp för höjden vid posteringen för att återta sina stupade så att de skulle kunna begravas. Dagen efter fick vi veta att fienden skulle hämnas sina döda genom att storma basen. Vädret var fortfarande dåligt med tät dimma, och det fanns en reell möjlighet att de kunde komma ända upp till 50 meter från basen innan de upptäcktes.

Vi satte igång med att förbättra våra eldställningar, bar ut mer ammunition, temperade spräng- och lysgranater till granatgeväret så de skulle kunna verka snabbare, märkte ut upplagen så att det skulle gå snabbt att hitta i mörkret.

Räknar man med patrullen som utgick så började striderna mitt på dagen, sen slutade det framåt kvällen. Intensiva strider pågick kanske en timme eller två på kvällen. Jag vet att en moské intill ropade ut till kvällsbön mitt under striden. Striderna mattades av för att fienden led förluster och inte klarade av att ta posteringen på höjden.

Hur upplevde du fienden?
Det var långa stridsavstånd för oss i FOB:en, över 500 meter, och jag personligen såg aldrig fienden, jag såg bara mynningsflammor. Enligt vad jag hört från stormningsförsöket mot ANA-posteringen på berget så var de motiverade men motståndet var för starkt. Generellt kan jag från striderna i Afghanistan säga att fienden gärna skjuter, men inte så bra. Hade de varit bättre utbildade och planerat bättre så hade det vid flera tillfällen kunnat bli en massaker på både svenska och afghanska förband.

Du säger att fienden kunde vilja hämnas för sina döda kamrater. Hur många fiender skulle du uppskattade stupade eller sårades i striderna?
Jag har sett en bild på en beskjuten fiende, på nåt sätt fick ANA den MMS:ad(!) till sig. Ett par tre döda, plus ett okänt antal sårade tror jag att vi bedömde.

Dina egna reaktioner på att vara i strid, kan du beskriva dem?
I första skedet när bara vår patrull var i strid utanför FOB:en – jag var kvar i basen och skötte sambandet – så var det en frustration att inte kunna hjälpa mina kamrater. Och innan de egentliga stridshandlingarna mot FOB:en satte igång så hörde vi ju eldgivning och såg spårljus flyga över himlen, och då var det lite en känsla av overklighet. Just då kände jag ingen direkt rädsla eller så. Mer fascination.

Under själva striden sedan så reagerar i alla fall jag på stressen med att sinnena blir oerhört skärpta. Det är som att alla färger blir klarare och skarpare än annars och man är verkligen i nuet och är oerhört fokuserad. Men jag kan inte säga att jag kände någon ”rush” som när man hoppar bungyjump eller så.

Striderna pågick ganska länge. Hur bibehöll ni stridsvärdet på gruppen?
Striderna mattades av på kvällen och vår sjukvårdspersonal kom ut med mat och kaffe i stridsställningarna så att vi kunde behålla stridsvärdet. Vi behöll höjd beredskap och sov i full stridsutrustning samt dubblerade posterna.

Upplevde du att ni var tillräckligt tränade och förberedda på striderna?
Ja, jag hade förmånen att ha handplockade jägarsoldater och de var bra. De var självgående, lugna och gjorde rätt sak vid rätt tillfälle. Till exempel så utbröt aldrig någon omotiverad eldgivning, det sköts när man trodde man skulle få verkan, och när man inte bedömde att man skulle få det så upphörde skjutandet. Man behövde sällan toppstyra.

Vilka lärdomar har du kunnat dra om dig själv, om tjänsten och om strid efter insatsen?
Jag lärde mig att den värnpliktsutbildning jag och mina soldater fått fungerar. Det producerade bra soldater. Jag fick personligen ett kvitto på hur jag fungerar när det är skarpt, och det var en väldigt tillfredsställande känsla! Sen hittar man ju små anpasningar i fält som man inte tänkt på förrän man testat det under längre tid, som att det är smidigare att ha pistolen på stridsvästen än på benet när åker mycket Galt. Under värnplikten så blir ju allt, på grund av tidsbrist, väldigt kondenserat. Under tjänstgöringen där nere får man mycket mer tid när inget händer.

En sak som jag reagerade på är hur oerhört toppstyrt det var i Afghanistan. Det funkade väldigt bra när plutonen fick agera med ganska fria tyglar. Operation Shariki var ett exempel på det motsatta. En fantastiskt lång kolonn med ISAF och ANA-fordon som sniglade sig fram mellan Shebregan och Darzab. Det fanns bara en väg ner och större delen av tiden stod man still utan att riktigt veta varför, eller för att ANSF skulle knata upp och säkra höjderna till fots. Eller att en IED skulle sprängas.

Och kopplat till ovanstående; ISAF i allmänhet, och ANA i synnerhet reagerade (i bästa fall), och agerade sällan. Det var som att man var rädd, framförallt från ISAF, att vara för offensiv och det ledde till att man inte fick så mycket gjort. Galtarna var i och för sig bra, men de begränsade rörligheten till de få vägar som fanns. Vi hade kunnat göra mycket mer med terränghjulingar. Visserligen på bekostnad av skyddet, men i och med att motståndaren inte använde indirekt eld och generellt sköt dåligt med raketgevär och finkalibrigt så var det ett mindre problem.

Vilka erfarenheter tar du med dig från belägringen?
Specifikt från den striden?
Att det går åt mycket lysammunition om man ska belysa stridsfältet effektivt under någon längre tid.
Att man bör ha ammunitionen till granatgeväret förtemperad på olika troliga stridsavstånd, framförallt om det kan utbryta strid i mörker.
Att inte ha en bas med höjder runt om som man inte kontrollerar.

Hur skulle du beskriva dina känslor för minnet av striderna så här långt efteråt? Är det en viktig episod i ditt liv?
Det är ändå positivt! En vän sa att när jag var hemma på leave så var jag lite mer allvarlig, och jag har pratat om Afghanistan i sömnen enligt flickvänner, men det var i början. Det positiva jag ser nu efter med längre tid är att jag vet att jag klarar att agera under en av de mest pressade situationer som finns, strid. Och stress i vardagen och på jobbet är rätt futtigt i jämförelse. Så jag skulle säga att jag blivit lugnare och mer stresstålig. Ja, Afghanistan var mitt stora äventyr, och det går nog inte en vecka utan att jag tänker på det på något sätt.

Efterord: Detta är inte en unik händelse – liknande strider förekom ofta under de intensiva åren i Afghanistan. Andreas erfarenhet liknar sannolikt många andras. Men sedan dess har mycket personal bytts ut i Försvarsmakten. Många har slutat, andra sitter nu på högre ledningsnivåer utan insyn i trupputbildningen. Upplevelsen av strid tycks vara ganska tidlös. Och att ta del av andras stridsupplevelser är ett bra sätt för oss andra att förbereda oss mentalt. Men historien är inte bara viktig för de lärdomar den kan ge oss. Historien är en del av vårt arv, och har ett eget värde. På våra regementsfanor står namnen från mytologiska slag – Breitenfelt, Lund, Narva – för att vi ska minnas de soldater från förbandet som försvarat Sverige genom historien. Kanske borde nya namn läggas till dessa. Namn som Darzab, Čaglavica och Vareš.