Förord: Nya begrepp i Försvarsmakten tenderar att snabbt blir ”buzz words”. Men också tankar och idéer kan accepteras utan djupare reflektion. ”Ledningstriaden”, som tidigare har diskuterats av arméförvaltare Kenneth Felldén, fanjunkare Mikael Berntsson och Erik Unogård Maxstad på Militär Debatt, har på många kompanier, bataljoner och regementen implementerats utan att man egentligen förstår vad ”trean” har i ledningsgruppen att göra. Fanjunkaren ”Mike” från Flygvapnet är milt uttryckt kritisk till detta.

/Redaktören

---

Det är antagligen på plats med en varning. Det här debattinlägget kan komma att uppfattas som skrivet i affekt, kanske t o m ett känslomässigt påhopp på de specialistofficerare som befinner sig i ledningstriader runt om i organisationen och som tycker att den här organisatoriska indelningen är inte bara logisk utan även vill framhålla den som något produktivt. Men ledningstriaden är inget av detta. Det här inlägget som du nu förhoppningsvis kommer läsa till sista punkten är en kondensering av de observationer jag gjort sedan jag tog examen 2010. De erfarenheter jag fått genom min karriär under den här tiden har lett mig till slutsatsen att den så kallade ledningstriaden är, och kan omöjligt vara något annat än, en chimär. En illusion av att specialistofficeren har något att säga till om under senare delen av sin karriär om denne lämnar sitt funktionsspår. Ett införande som tagit över femton år och som fortfarande pågår med olika typer av ”Timell-lösningar” har, trots många goda försök med välvilliga intentioner, inte lyckats skapa något mer än bilden av en person vars uppgift är att kontrollera rättning och upprätthålla ett ”kollektivt minne” (som få överhuvudtaget verkar bry sig om ändå).

Jag skriver den här texten, inte för att jag tror att någon förvaltare kommer ta till sig och förändra systemet, utan för att jag hoppas att de sergeanter och översergeanter som nu driver vår tillväxt börjar ställa högre och spetsigare krav på dem som ska vara våra företrädare.

Specialistofficerarnas historia
När specialistofficerskategorin infördes pratades det inte om ledningstriader. I stället låg fokus på att skapa gruppchefer, plutonstreor och på sin höjd ställföreträdande plutonchefer. Gemensamt var att fokus låg på att vara chef, precis som för övriga yrkesofficersutbildningar. Allt eftersom har chefsrollerna tagits bort från specialistofficeren och riktningen har blivit mer av en anglosaxisk dröm, fast utan förutsättningarna. Den här drömmen har lett oss till det vi nu kallar för ledningstriaden, där chef, ställföreträdare och en specialistofficer ska axla olika roller men i någon form av fantasifull symbios skapa ett effektivt och funktionellt ledningslag. Floskler som ”det kollektiva minnet”, ”rådgivare”, ”djävulens advokat” och ”traditionsbärare” är återkommande i såväl våra interna publikationer som i de krigsvetenskapliga artiklar som publiceras i ämnet. Gemensamt är att de helt förbiser vad vår organisation värderar högst och vad som därmed betyder något när det gäller såväl beslutsrätt som lön, nämligen att vara chef.

Att vara chef är att bära ”ansvaret i första hand” för att använda en uttjatad klyscha. Samtidigt är det också det som bäst tydliggör problemet med ledningstriaden. För både chefen och dennes ställföreträdare är chefer med såväl rättigheter som skyldigheter. Fanjunkaren eller förvaltaren som befinner sig i triaden är det inte. Dessa individer har avancerat upp från olika chefspositioner på grupp- och plutonsnivå, kanske även på kompaninivå om de befinner sig i en sådan funktion. Men klivet in i ledningstriaden berövar individen det som vi högaktar och fokuserar specialistofficersutbildningen på. Ja, vi kan hävda att vi numera fokuserar på att skapa instruktörer. Befäl som i huvudsak ska lära värnpliktiga att bli duktiga i sin befattning. Däremot läggs fortfarande fokus på att på den lägsta nivån kunna leda människor och det ses fortfarande som en kritisk egenskap att kunna vara chef och agera som en sådan i pressade situationer. Men medan officeren förväntas axla mer ansvar under karriären, finns det fog för att säga att organisationen verkar vilja det motsatta med specialistofficeren. 

”Främsta företrädare” – för vad?
För låt mig vara extremt tydlig, att vara ”bollplank”, ”traditionsbärare” eller för den delen ”djävulens advokat” är inte att ha ett ansvar. Det kan upplevas som något ansvarsfullt. Du som förvaltare kan säkert uppleva att du blir lyssnad på, åtminstone med den chefen du har nu. Men till syvende och sist har du inget formellt ansvar. Trean i triaden är, efter sina 10 plus år blott ett filter uppåt och en förstärkare nedåt. Mitt huvudargument är rollen som ”främste företrädare” för specialistofficerssystemet. Hur är det möjligt att vara ”främste företrädare” för något om detta inte åtföljs av ett mandat?

Om en befattningshavare inte ta mandatet att fatta beslut och på riktigt företräda en funktion eller en kategori då är det inte en företrädare. Det är en handläggare, ett filter som kommer ta bort brus från chefen och kanalisera det bruset till en individ som chefen sen kan välja att ignorera. Företrädarrollen är avhängd på den dynamik som finns mellan chef och dess underställda samt det faktum att en företrädare måste kunna föra talan för en splittrad grupp. För trots att specialistofficerarna kategoriseras tillsammans är det långt ifrån en homogen grupp. Vi kan inte enas om huruvida det är nedvärderande att bli kallade underofficer eller inte. På ett generiskt förband återfinns flera funktioner bemannade med otaliga specialiseringar, alla med sina behov som på något sätt ska företrädas av ett fåtal individer i linjen. Det är en övermäktig uppgift i sig självt och underlättas inte av att det saknas en vilja att ge treorna rättigheter och skyldigheter värda den uppblåsta bild vi presenterar av rollen.

Att vara fanjunkare eller förvaltare i en ledningstriad ska inte heller reduceras till att vara ”titt-off”, en individ som ”går ronden” och ”tar pulsen” på förbandet eller enheten. Det måste få ett slut på lavjande förvaltare som tror sig vara en sur ”sergeant major” vars enda uppgift är att följa upp disciplinen. Det är inte som att befattningen har någon beslutsrätt vad gäller disciplinåtgärder ändå. 

”Någon form av kanal” – för vad?
Därutöver har det pratats mycket om att specialisten i triaden ska vara någon form av kanal mellan chef och specialistofficerskåren. Där den högsta specialisten ska kunna förmedla information rakt ner till den som befinner sig längst ner. En väldigt fin tanke som inte fungerar. Åtminstone inte mer än sporadiskt på enskilda initiativ. En fungerande kanal hade kommunicerat med specialistofficerskåren innan, under och efter man fattade sitt beslut gällande konverteringen av NBO-kåren. En fungerande kanal hade förberett och stöttat specialisterna i den bajskastning som en del av NBO-kollektivet bedrev när beslutet blev känt. En fungerande kanal hade även förberett specialistofficerskåren på att organisationen plötsligt valt att, återigen, ändra strukturen och införa ytterligare en grad samt vad detta skulle innebära framöver. I stället har kanalen sporadiskt sprakat till med osammanhängande förklaringar om varför man valde den här vägen och hur framtiden ser ut. Hade mitt mobilabonnemang fungerat lika sporadiskt hade jag bytt för länge sen, det är däremot svårare att byta ut förvaltare som bryr sig mer om att prata OM än MED sina specialistofficerskollegor.

Så för att rekapitulera. Ledningstriaden är en papperslösning, en illusion av att specialistofficeren har ett värde som ledningsresurs på högre nivåer. Men hur mycket vi än försöker slå in det i fina formuleringar och mängder med skrivelser är det tydligt att det är ännu en halvdan lösning i en rad av efterhandskonstruktioner där myndigheten försöker hitta lösningar för vad som från början var tänkt att vara en billigare officer med kortare karriär men som nu ska bilda basen, eller ryggraden som vissa gillar att säga, i vår organisation. Resultatet är talande – specialisterna antingen lämnar myndigheten eller vägrar ta steget till förvaltare för att de ser igenom illusionen. 

Om Försvarsmakten vill ha en stabil grund där specialistofficeren blir det organisatoriska minnet på riktigt med djup ämnesexpertis, då är det dags att sluta hitta på låtsasbefattningar och börja tilldela specialistofficeren formell beslutsrätt värdig den kompetens befattningen kräver.

”Mike”
Fanjunkare i Flygvapnet