Förord: Vad gör egentligen kompanifanjunkaren? Vem är lämplig för att vara kompanifanjunkare? Det har varit en återkommande diskussion sedan befattningen kompanifanjunkare infördes i Försvarsmakten. Så även på Twitter, trots krigsdimmorna från Ukraina. Det tycks helt enkelt finnas en nyfikenhet kring befattningen, och en vilja att gräva i frågan. Mikael Berntsson, som själv tjänstgjort som skvadronsfanjunkare på K3, skriver i denna artikel om en befattning som av många upplevs som diffus.

Då och då hamnar jag i diskussioner kring befattningen kompanifanjunkare. Det som slår mig är vilken märklig uppfattning många i armén har av befattningen.

Jag ser ett behov av att utbilda mina kollegor i vad kompanifanjunkaren gör, eller iallafall vad kompanifanjunkaren enligt mig bör göra.

Detta är inte en befattningsbeskrivning utan mer min syn på var kompanifanjunkarens tyngdpunkt skall ligga i den dagliga verksamheten, samt vilka personliga egenskaper jag tycker kan vara bra för en sådan person att besitta. Anledningen till att just min åsikt skulle kunna vara relevant är att jag har innehaft befattningen själv under ett antal år, som skvadronsfanjunkare på både skvadroner med kontinuerligt tjänstgörande personal, tidvis tjänstgörande personal och på grundutbildningsskvadron.

För det första. Chefen är chef och bär ansvaret i första hand. Myten och att ”kompaniet egentligen är kompanifanjunkarens” tycker jag att vi kan ta död på direkt. Kompanifanjunkaren stödjer chefens ledning av kompaniet som en del i ledningstriaden.

Ledningstriaden
Ledningstriaden på kompaniet har i huvudsak tre uppgifter. De skall:
1. Leda pågående verksamhet
2. Planera kommande verksamhet
3. Utvärdera pågående och genomförd verksamhet

Vem som gör vad av dessa uppgifter i vilken period kan variera en hel del och är mycket beroende av individernas personliga förutsättningar och preferenser. Samt att det blir naturligt att hoppa bock i planering och genomförde.

Men det faller sig oftast naturligt att chef och ställföreträdare fokuserar huvuddelen av sin kraft på uppgift 1 och 2, det vill säga att leda och planera verksamheten. Kompanifanjunkaren lägger huvuddelen av sin kraft på uppgift 3 utifrån principen att det var den uppgiften som blev över, samt att man sannolikt har god erfarenhet av hur kompaniets verksamheter bedrivs i detalj. Således kan kompanifanjunkaren värdera den på ett relevant sätt.

Nu löses ju inte dessa uppgifter helt åtskiljt i tre olika stuprör. Bäst effekt uppnås när ledningstriaden kan ha en tät samverkan med varandra. Då kan vi dra mest nytta av våra olika kompetenser. Vi skall alltså undvika att särskilja oss för mycket.

För att ha så goda förutsättningar som möjligt för kunna göra jobbet som kompanifanjunkare på ett bra sätt så tycker jag att följande personlighetsdrag är särskilt viktiga och något man bör uppmärksamma särskilt när någon är tilltänkt för befattningen.

– Är det en person som är beredd att ha en åsikt? Chefen på kompaniet är högsta hönset. Kompanifanjunkaren behöver hjälpa att chefen att fatta så bra beslut som möjligt. Man behöver ifrågasätta det andra inte kan eller vågar. Inte för att övertyga chefen om sin åsikt i första hand. Utan för att säkerställa att chefens beslut är välmotiverat och genomtänkt. Var djävulens advokat.

– Är personen nyfiken? En nyfiken person som är påtänkt för att bli kompanifanjunkare har sannolikt en bred och djup kunskap om kompaniet dess förmågor och förehavanden – annars hade personen inte varit aktuell för befattningen. Nyfikenhet och ett genuint intresse för kompaniet och dess personal är en absolut grundförutsättning för att kunna verka i rollen på ett bra sätt.

– Är personen en föregångsman? Det kan tyckas vara en självklarhet eller t.o.m. en kliché. Men det är nog så viktigt att poängtera. Personen måste själv leva alla de värden som den i ämbetet är satt att upprätthålla. Allt från uppfyllda fyskrav, kompetensprov till gott uppförande och ordning och reda. Detta ÄR viktigt. De gångerna jag själv upplevt mig som otillräcklig i mitt ledarskap som kompanifanjunkare är de gångerna jag själv inte uppfyllt de här kraven. Om jag kommer undan med att underprestera, så kommer enheten obönhörligt att göra det samma, vilket kommer att skada förbandet.

Förövrigt så anser jag att tjänstgöring som lärare av kadetter på plutonsnivån är något som verkligen stödjer den personliga utvecklingen mot kunna att göra ett bra jobb som kompanifanjunkare. Det bör, om det inte är ett krav, iallafall vara en tung merit vid urval.

Fanjunkare Mikael Berntsson