Förord: Vissa militära system tillskrivs egenskaper baserade på fördomar och fantasier. Ett exempel på detta är helikoptern. Men om vi verkligen vill utnyttja helikopterns fulla kapacitet måste vi studera dess historia, implementera lärdomarna och öva enligt krigets krav. En helikopterinstruktör skriver här en artikel med långa historiska perspektiv. Känsliga läsare varnas – denna artikel kommer att kräva både uppmärksamhet och tid för att ta sig igenom. Men om du läser hela kommer din förståelse för systemet att öka. Och filmerna från helikopterstriderna i Ukraina blir mer begripliga.

/Redaktören

Den tidigare artikeln om helikopter och ”luftmanöver” har några tänkvärda poänger, men också några tankevurpor ur mitt perspektiv. Här är ett försök att komplettera och bitvis, bidra med lite kontext och perspektiv på helikoptern funktion i krig.

Helikoptrar tycks, precis som ubåtar, generellt vara oerhört krångligt att anskaffa för världens försvarsmakter. Helikopterprojekt som NH-90, Tiger och Comanche är några exempel, eller varför inte projektet som skulle ta fram den första attackhelikoptern. Varför är det så?

Låt oss försöka göra en kort historia lång.

En försiktig början – historien är prolog
Den första helikoptern flög bara tre år efter det första flygplanet. Ja, flög och flög, den var strax över marken i alla fall. I ärlighetens namn var det inte EN händelse, det skedde på flera ställen ungefär samtidigt. Precis som med flygplanet så var detta en medveten och organiserad utveckling, inte bara glada flygentusiaster som råkade börja flyga.

Den första egentliga kontrollerbara helikoptern visades upp året innan andra världskriget utbröt. En kall februarimånad så flög den 25-åriga kvinnliga piloten Hanna Reitsch omkring inne i Deutschlandhalle i Berlin. 14 uppvisningar på 14 kvällar. Dörrarna var öppna, det var kallt och det var högljutt. Publiken var missnöjd, men både Lufthansa och den tyska militären blev intresserade.

Helikoptern lämnade inte något större avtryck i Tredje riket och andra världskriget, men ingenjörerna som spreds i både östlig och västlig riktning efteråt gör det värt att berätta om helikoptern under det andra världskriget. Helikoptern opererade både på öst och västfronten för tysk räkning, om än sparsamt. Dock visade den sin potential flera gånger om. Likaså fanns det allierade helikoptrar i Stilla Havsområdet. Igor Sikorsky hade flyttat till USA från Ryssland redan 1918 och började konstruera helikoptrar innan andra världskriget.

Redan under andra världskriget identifierades taktiska styrkor och svagheter i systemet. Många av dessa är giltiga än idag, trots den tekniska utvecklingen. Det rådde tveksamhet om helikopterns sårbarhet därför sågs den inledningsvis som en resurs en bit ifrån slagfältet. Uppgifterna var framför allt logistiska eller spaning. Hot mot helikoptern kom både från marken och luften, men i en ordnad testverksamhet flög helikoptern mot tyska flygplan som aldrig lyckades få nosen och vapenkameran på målet för att kunna skjuta ned helikoptern. Rätt flugen var den inte så sårbar som man trott.

Slagfältets utkant
Amerikanska Marinkåren fick helikoptern sist av de amerikanska vapenslagen. Efter att ha bevittnat atombombens kapacitet och påverkan på ett brohuvud, så insåg Marinkårens ledning att deras affärsidé, att stiga i land med båt och efterhand utvidga brohuvudet, skulle kunna förstöras i en enda smäll. Behovet att snabbare kunna sprida förbandet ledde utvecklingen av helikopterförmågan. På svenska skulle vi nog säga vertikal omfattning eller Vertical Envelopment som Marinkåren nämnde det.

Två år efter dem fått sin första helikopter till Marinkåren började Koreakriget. Konceptet, att med helikopter förstärka landstigningen, skulle få sitt elddop. Marinkåren använde helikoptern från dag 2 efter landstigningen. Helikoptern deltog i alla större operationer med större och större förflyttning av trupp och mtrl. Den första luftlandsättningen genomfördes, den första luftlandsättningen i mörker likaså, vilket också blev den enda. Faktum är att helikoptern visade sig infria alla löften och förväntningar från det utvecklingsarbetet som Marinkåren hade börjat med bara några år tidigare. Vid de två landstigningar som Marinkåren genomförde under Koreakriget användes inte helikoptrarna, trots att detta var deras tilltänkta huvuduppgift. Var det rädsla för systemets sårbarhet?

Det omkom nio helikopterbesättningsmän under hela kriget för Marinkårens del. 10000 skadade evakuerades under tre år i Korea av Marinkårens helikoptrar, 18607 uppdrag flögs, över 60000 soldater förflyttades. En del menar att helikoptern nu var en del av stridsfältet – men för det krävdes en bättre helikopter, vilket kunde definieras och specificeras i Hogaboom-rapporten efter kriget. Först då bedömdes systemet kunna stödja landstigningar.

Parallellt, tidsmässigt, opererade Frankrike ca 20 helikoptrar i Indokina (totalt 40, men aldrig mer än 20 samtidigt). När Marinkåren slogs mot reguljära styrkor, så var kriget i Indokina framför allt mot en asymmetrisk motståndare. Utvecklingen från att enbart vara logistiska transporter kom till när en fallskärmsjägarkapten föreslog att istället för att bara bli hämtade av helikopter när de skadat sig, så skulle de innästla med fallskärm och hämtas med helikopter 48 timmar senare. Det första ”specialförbandsuppdraget” skedde 1954. Även fransmännen hann med ca 10000 skadeevakueringar under 1951-1954, varav 7000 bara under 1954. 

En annan lärdom som drogs var att i gerillakrigföring så kan en reguljär armé minska gerillans fördelar av bättre underrättelser, terrängkännedom och stöd från lokalbefolkningen genom att använda helikopter.

Helikopterkrigen – Combat Support-eran
Precis som i USA pågick ett revirpinkeri mellan flygvapen och armé i Frankrike.

Hälften av Frankrikes nyupprättade arméflyg, som försvarsministern hade upprättat när han tröttnat på revirpinkeriet, flyttades till Algeriet. Vägg i vägg med flygvapnets stab. Med erfarenheten från Indokina så kom helikoptern nu att användas för att hålla ett högt operationstempo i syfte att trötta ut motståndaren. Här grundlades ett antal taktiska lärdomar; behovet av understöd, taktisk reserv, beväpnad helikopter för understöd, förbekämpning av landningsområdet, samt att maximera överraskningsmomentet. Att ha staberna vägg i vägg gav dem full kontroll på vad som fanns i luften och på marken, ingen vådabeskjutning skedde.

Minsta luftlandsättningsstyrka var kompani, med en snabb andra våg och ytterligare minst ett kompani. Operationstempot och helikoptern var en av de starkaste vinstmekanismerna i striden. Storbritannien och Frankrike gjorde under samma epok gemensamt slag när de tog kontroll över Suezkanalen. Det som Marinkåren förberett sig för, genomförde nu européerna för första gången skarpt med en motståndare på marken. Alla dessa lärdomar från både Algeriet och Suez studerade USA noggrant, så när kommunisthotet tilltog i Sydostasien var de en bit på väg med liknande koncept. US Army hade redan kopierat Marinkårens helikopterreglemente i stort sett ordagrant. Än idag är de i stort sett identiska. På Fort Rucker hade man redan börjat experimentera med Fransmännens sätt att montera kulsprutor i helikopterns dörrar, men ännu inte infört.

Tre saker föll väl samman i tiden. För det första hade den luftburna pionjären General Gavin blivit utvecklingschef för US Army. Han ville se ett nytt kavalleri utan hästar återfödas i en tid präglat av pansarförband. Syftet var för det första att kunna ”förflytta män, utrustning och förnödenheter i stridsområdet och bakom fiendens linjer.” För det andra att tillämpa erfarenheterna ifrån kriget i Algeriet – ett krig som Frankrike vann på slagfältet, men förlorade vid förhandlingsbordet. För det tredje var den nya doktrinen ”Flexible response”, och krigföringen behövde anpassas till doktrinen för att undvika kärnvapenkrig.

Under General Howze upprättades en Air Mobility Working Group, populärt kallad Howze board. Ett delresultat har du sett i filmen ”We were soldiers”. Två års experimenterande genomfördes. Tanken var en hel division som var luftburen. Transport, eldunderstöd, logistik, allt skulle vara luftburet – inga hjulfordon var målbilden. Både rotor och vingar skulle flyga allt. Kostnaden var obetalbar. Delar av experimentförbandet blev 7. kavalleriregementet under ledning av Hal Moore och sattes in i Vietnam.

Air Mobility-konceptet genomfördes aldrig så som det var tänkt. Precis som fransmännens erfarenheter i både Indokina och Algeriet så förstod USA vinsten av att förflytta soldater med helikopter. Utöver de lärdomar som fransmännen dragit 10-15 år tidigare så kom några nya lärdomar, men först efter att ha upprepat franska misstag. När motståndaren började förstå och fokusera på anflygning och utflygning vid landningsområdet, placerade de ut sina tunga kulsprutor och raketgevär utefter de rutter amerikanerna använde. Motdraget blev förbekämpning av landningsområdet, precis som fransmännen blivit mästare på i Algeriet. Det tog ett tag, sedan beväpnades även amerikanska helikoptrar med kulsprutor.

Precis som för fransmännen så växte amerikanernas helikopterenhet till att omfatta transporthelikoptrar (Slicks), dedikerade vapenbärare (Hogs), sjukvårds- och ledningshelikoptrar. Den taktiska reserven (Eagle flight) bestod oftast av sydvietnamesiska soldater. Efterhand krävdes mer beväpnade helikoptrar än de raket- och kulspruteutrustade UH-1 Huey Iroquois (Hogs) som gjorde jobbet. Konceptutvecklingen av attackhelikoptern – AH (projektet AAFSS) gick trögt. Bell skapade AH-1 Cobra på eget initiativ, baserat på Huey-designen. Den dök upp i Vietnam 1968. Även om den hade oerhörda fördelar, så var en av bristerna kommunikationsmedel. Helikoptern kunde inte samverka med marktruppen. Vid Hamburger Hill anföll Cobrorna inte mindre än fyra gånger sina egna, dödade sju soldater och skadade ett femtiotal. Trots allt fanns det fler fördelar. En attackhelikopter är alltid ett bättre understöd och eskort för en transporthelikopter än ett stridsflygplan, eftersom de flyger i samma fart- och väderregister.

Något som förändrade helikopteroperationerna i Vietnam var när robotluftvärnet utvecklades. Flyghöjden kröp ned till snuslägsta under längre period av flygningen. Dåligt väder, mörker och större underrättelsebehov blev miljön besättningarna opererade i. 

Vi alla vet att USA förlorade mängder av helikoptrar. 31730 träffar, renderade i 5604 nedskjutna helikoptrar – men över 3500 helikoptrar räddades, lagades och flög igen. Med nästan 13,5 miljoner flygtimmar innebar det att en helikopter förlorades var 6629 flygtimme. Sätt det i perspektiv att genomsnittsinsatsen från bas till landningsområde var 16 minuter i Vietnam. Om du undrar varför Black Hawk har så kort räckvidd, så beror det på att den är en ”uppgraderad” Huey, baserad på erfarenheterna i Vietnam.

Manöverkrigföring
Sovjet följde utvecklingen av attackhelikoptrar på plats i Vietnam. Med Mi-8 Hip som grund, flög attackhelikoptern Mi-24 Hind ut på förband 1973. Utöver Vietnam hade Sovjet följt pansarvärnsrobotens användning under Yom Kippur-kriget samma år. 1980 sattes det upp inte mindre än 20 Air assault-brigader utrustade med Mi-24 (senare Mi-28) och Mi-8. Med helikoptrarna följde infanteri i form av VDV eller fallskärmsjägare, ca 2500 per brigad. Syftet var att genomföra djup attack och vara städet när hammaren – pansar och motoriserade förband – framryckte längs marken. USA hade länge suktat efter att införa Air Assault och den moderna kavalleristriden, men Sovjet hann före. Manöverkrigföring låg helt enkelt närmare deras intrampade vanor.

Den amerikanska doktrinen AirLand Battle kom visserligen ut 1982, men först när AH-64 Apache introducerades två år senare kunde den ge tillräckligt mycket understöd för att säga att USA äntligen hade uppnått manöverkrigföring med helikopter som system. Helikopter hade nu skakat av sig logistik- och pansarvärns-rollen och blivit ett vapensystem. Utvecklingen i väst gick vidare och under senare delen av det glada åttiotalet satte USA upp helikoptrarna i brigader, två bataljoner med AH-64 och en transportbataljon med UH-60 för att stödja t.ex. 101. Airborne. Franska motsvarigheten var 4. Division Aéromobile. Rörelse skulle trumfa avsaknaden av skydd, och effekten skulle bli den samma som Napoleons kavalleri eller Guderians pansardivisioner hade haft.

Första Gulfkriget
I västra delen av Irak skedde ett mindre mirakel – rivalerna US Air Force och US Army samarbetade för att skapa ett hål i radarkedjan så att flygkorridor för bombplan och deras eskorter kunde öppnas. Transporthelikoptern CH-53 i US Air Force var utrustad med GPS, till skillnad från dåtidens AH-64. Att hitta en plats i öknen mitt i natten är mycket enklare med GPS. CH-53 lotsade AH-64 tillräckligt nära sina mål, inte helt utan problem. Jag har haft förmånen att äta middag med både amerikanska divisionschefen som ledde fram AH-64:orna och de brittiska helikoptrar som flög den natten. Enligt deras berättelser gick inget riktigt som planerat, men det är en annan historia.

101. Airborne fick nu möjligheten att prova doktrinen. Operationstempot var mycket högt, enheten som kostat sju miljarder dollar tuggade sig snabbare framåt än något annat förband. När de inom ramen för doktrinen ville korsa Eufrat norr om Basra så slog Generalerna Schwarzkopf och Luck stopp. Dels för att förbandet nu skulle riskera att bli avskurna en stund på andra sidan floden, dels hade sanden ätit sig in i helikoptrarna på ett sätt som inte de förväntat sig. Flygunderhåll och drivmedel hängde knappt med. Framför allt så var divisionens tempo så högt att FSCL – Fire Support Coordination Line – flyttades norrut i en takt som gjorde att US Air Force inte hängde med. Norr om FSCL hade de fritt fram att skjuta på allt – söder om densamma behövde de identifiera målen först.

General Binnie Peay, chef över 101. Airborne, var inte nöjd när General Horner senare beskyllde honom för att hans operationstempo hade förhindrat Air Force att stoppa den Irakiska reträtten till Bagdad. Helikoptermanöverkonceptet hade prövats, och det hade lett till lite grus i maskineriet, bokstavligen.

Början till slutet
Operation Gothic Serpent blev den första delen av vändningen. Mot alla rekommendationer och doktriner så flög 16 stycken Black Hawk och sex Little Bird uppdrag över Mogadishu 1993. Låg höjd, sakta och hovrande över urban miljö. Du som har sett filmen ”Black Hawk down” har sett resultatet.

Inför Kosovo 1999 planerades 24 stycken AH-64, 1 MLRS och 26000 ton utrustning, inget som fanns med något som helst doktrinärt stöd. Tanken var att komplettera US Air Force bombningar med helikopteranfall. Två AH-64 förlorades under förberedelserna och uppgiften ströks. Något positivt som skedde under Kosovokriget och bombningarna i Serbien var att helikopter var med på Air Tasking Order (ATO). Det innebar att helikoptrarna blev en del av luftplaneringenscykeln och genomförde Composite Air Operations (COMAO) och var förberedda för Combat Search and Rescue, CSAR. COMAO planering har sitt ursprung ifrån Vietnamkriget där man under en chef sätter samman olika flygande förmågor för att lösa en uppgift.

Med kalla krigets slut och murens fall verkade attackhelikoptrar först ha spelat ut sin roll. Projektet med AH-64 efterträdare, RAH-66 Comanche, begravdes och en uppgradering av AH-64 skedde istället. Med det asymmetriska hoten som växte fram i diverse sandlådor runtom i världen så fick attackhelikoptern nya uppgifter. Delvis förändrade detta attackhelikoptern som system. Amerikaner sköt upp införandet av Longbow-radarn på obestämd tid, tyskar och fransmän ändrade specifikationer och beväpning på den europeiska attackhelikoptern Tiger.

Precis som i Vietnam anpassade sig motståndaren både i Irak och Afghanistan, senare även i Afrika. Striden flyttades till terräng som inte var gynnsam varken för helikopterns rörelse, sensorer eller vapensystem. Just sammansättningen av olika vapen och förmågor hos fienden försvårar för helikopterbesättningen.

Slutet för manöverkrigföring
Helikoptermanöverkrigföringens slut för USA del skedde 23 mars 2003. Det var tidigt i Operation Iraqi Freedom. 11. Attackhelikopterregementet skulle genomföra en ”deep-strike” med två helikopterbataljoner mot Republikanska Gardets Medinadivision. Av 30 helikoptrar kom enbart en helikopter fram till anfallsmålet där den mötte så intensiv eld att den måste retirera direkt. Mirakulöst sköts endast en helikopter ned, men 29 helikoptrar var svårt skadade. USA valde nu att gå tillbaka till det som var sant i Vietnam gällande helikoptertaktik. Ett par dagar senare så genomförde 101. Airborne ett anfall mot samma Medinadivision, men med rätt lärdomar dragna från 23 mars. Koordination och planering, eldunderstöd, operationstempo, vapensgrenöverskridande samverkan för kontinuerlig effekt.

20 år senare
En generation av helikopterbesättningar har jobbat i Mellanöstern och Afrika med ett asymmetriskt hot. Fienden är finurlig, men har varit lågteknologisk med i huvudsak ballistiska och tidiga generationers MANPADS som hot. Gällande MANPADS kan det nämnas att de utgjorde 49% av nedskjutningar efter 1973. 1990 stod de för 90%.

Det bör noteras att 95% av nedskjutna helikoptrar under Irak 2003-2009 var MANPADS, medan endast 13% i Afghanistan under tiden 2001-2011. Flera orsaker ligger bakom skillnaden. Både MANPAD-generation och helikopterns motmedel på stridsfältet påverkar utfallet.

Det som stör mig som helikoptertaktiker är att under ovan nämnda konflikter och tidsperioder så stod fienden bara för 32% respektive 19% utav förlusterna i insatsområdena. 237 förluster skedde på grund av andra faktorer. 

Att börja flyga ”taktiskt”, det vill säga att flyga anpassat till terrängen på låg höjd, när man redan befinner sig i krig har börjat har visat sig vara för sent. Den taktiska eller stridstekniska förmågan måste finnas i piloternas och förbandens ryggrad redan i fredstid. För att göra det krävs kunskap och förändring i väldigt många länder. Givetvis påverkar stresspåslag och många andra faktorer hur ofta den typen av flygning leder till olyckor. I Vietnam var motsvarande förhållande mellan fientlig bekämpning och Controlled flight into terrain, CFIT, 50-50.

En lågteknologisk motståndare betyder inte automatiskt oteknologisk. ISIS förmåga att följa flygplan (även på hög höjd ovan moln) från start i Bagdad till målområdet längre norrut, utan kvalificerat luftvärn, byggde på goda ingenjörskunskaper, slutledningsförmåga och en genomtänkt informationskedja.

Nu vänder vi på det, och gör den långa historian kort. Att lösa samma uppgifter som förut med helikopter kräver ny teknikupprustning och utbildning, i alla fall om motståndaren är högteknologisk.

Hoten mot helikopter har i stort sett varit konstant, flygplan och ballistiskt hot har funnits från första början, och de kvarstår än idag. MANPAD och robotluftvärn har sedan funnits under större delen av helikopterns existens. Det som skiljer framför allt är det teknologiska språnget som gjorts de senaste 15 åren, både i stora och små vapen, men framför allt hur de upptäcker, låser eller nätverket där de lämnar över data till varandra och styr verkansdelen mot målet. Sökarhuvuden har en helt annan processorkraft och kan nyttja flera system i samma lilla elaka robot.

En last moderna MANPADS kan lätt smugglas in i Sverige till sabotagetrupper och specialförband och fraktas i vanliga bilar. Nyckelterräng för oss är nyckelterräng för motståndaren. Motståndarens förmåga i fred, skymningsläge och krig behöver inte vara radikalt olika. Samtidigt har vi sett andra begränsningar hos ryska system i Ukraina, andra än vad vi tidigare trodde. Jag tror dock att likt USA lärde sig i Karbala, så kommer även Ryssland lära sig efter Ukrainakrigets första månader. Det är tack och lov betydligt svårare att rulla in stora mängder avancerade luftvärnssystem i Sverige, jämfört med att rulla över gränsen till Ukraina.

Rörligheten med helikopter är en ”force multiplier”, och har varit för de flesta markförbanden i 20 års tid, ännu längre om vi räknar in konflikten i Nordirland. Precis som i Korea och Vietnam står helikopter för ett livsflöde i form av soldater, ammunition, sjukvårdstransporter, inklusive den moraliska effekten för marktruppen. Den stora tekniska förändringen och vikten att både motmedel och användare hänger med är avgörande för hur helikopter kan användas från och med nu och framåt – särskilt när hotet har en helt annat teknologisk förmåga. Ingen lågteknologisk motståndare kommer att kunna invadera Sverige. De försök som förekommer är polisärenden.

Tillbaka till anskaffningsproblematiken. Flygplan har tydligare uppgifter, men när det kommer till Swingrole så är helikopter en schweizisk fällkniv vad det gäller användningsområden. Skillnaden är uppdateringen av teknik och förmågor. Om vi pratar lätta eller medeltunga transporthelikoptrar framför allt, så är de svårare att uppgradera än flygplan, delvis på grund av rent skrovutrymme. Det finns inte så många fler tomma ytor för montering av utrustning och sensorer. 

Ett flygplan är, förenklat uttryckt, optimerat för upptäcka och försvara sig mot hot på samma höjd eller nedåt. För helikoptern kommer hotet från alla håll. Det påverkar sensorer och motmedelsplacering. Helikoptern kan sällan undkomma lufthot genom att flyga på högre höjd än hotet, och aldrig flyga snabbare än ett hotet i luften. Likaså har den inget vapensystem bekämpa robotar – kulsprutor fungerar inte mot MANPADS. Tidigare har bränsle/nyttolasten varit en faktor. Hos modernare helikoptrar så är det ett mindre problem, men det är fortfarande en faktor.

Nationernas helikopterevolution och uppgraderingar sker främst när de anskaffar nya system. Fartyg och flygplan uppgraderas efterhand, så långt det går efter behov, men helikoptrarna utvecklas långsammare.

Diskussionen om det europeiska attackhelikopterrogrammet Tiger började 1975. Beslut togs 1989. Jag flög med en fransk bataljonschef för deras specialförbandshelikopterbataljon (DAOS) runt 2008-2009. Han berättade att han var lovad en karriär i Tigern när han började, men den nu var han några år från pension och räknade inte med att få en minut i den. Den unga franska löjtnanten som också var med hade fått samma löfte, men räknade inte med det heller. Nu är Tigern operativ, men räkna årtiondena. Samma gäller för NH-90. Det är i runda slängar en generation besättningar som har gått sedan beslutet fattades – men är den färdig levererad och fullt operativ? 

Att anskaffa systemen och samtidigt ha kunskap om världsläge, utrustning och teknik 2-3 decennier längre fram, gör det svårt. Comanche eller arbetsmarknadsprojektet NH90 började i en värld som antingen var under det kalla kriget, eller de första stapplande stegen efter. Ytterligare en annan faktor är att helikoptrar överutnyttjas i förhållande till personal. Alla europeiska länder som haft helikopter på insats under de två senaste årtiondena har vakanser i sin organisation och viktiga taktiska lärdomar glöms bort när personal omsätts. I helikopterns korta historia återkommer dyrköpta lärdomar om och om igen.

Något om Luftmanöver – Air Manouvre
Nu blir det lite begrepps- och doktrinnörderi, med reservation för felaktiga översättningar och användande, men min uppfattning är att det inte är riktigt unisont internationellt heller. Jag vill varna känsliga läsare för svengelska.

Air manouvre kan absolut översättas till förslaget ”att flytta trupp med via luften till fördelaktiga positioner”. Ungefär så beskriver Joint Doctrine Note (JDN) 1/20 ett förslag på definitionen. ”Luftmanöver” är ett joint-företag, där luftarenan används för att fördelaktigt positionera styrkor ur andra arenor. Samtliga (UK) vapenslag kan bidra till luftmanöver eller utgör del av. Effekten av att använda multipla domäner är att; uppnå taktiska, operationella eller strategiska fördelar.

För att genomföra Air Manouvre krävs Air Power – flygstridskrafter.

Air power delas in i fyra roller; Control of the air, Intelligence, Surveillance and Reconnaissance, Attack och Air Mobility. Air Mobility omfattar tre uppgifter; Airlift, air-to-air refueling och personnel recovery. Airlift är förmågan satt transportera personal, utrustning och förnödenheter. Detta görs genom Hub and Spoke operations, Airborne operations, Aeromedical evacuations och Special Air Mobility Operations.

Airborne Operations kan definieras som en operation som förflyttar trupp och förmåga till ett område via luftstridskrafter. Det kan göras som Airdrop eller Airland. Hoppa ut ur, eller landa med flygfarkosten.

Helicopter operations kan bidra till båda, men liksom för flygplan är Airland att föredra i de allra flesta fall.

Helicopter operations delas in i fem grundroller; Transport, Attack, Direction and Control of fires, Reconnaissance and Tactical Screening och Specialized tasks.

Det markoperativa utnyttjandet för NATO beskrivs i ATP-49. Ett utbildnings- och övningsdokumet på mer praktisk nivå som till största del stödjer ATP-49 är EDA HEP SOP 5.0

I den tidigare helikopterartikeln skulle vertikal omfattning kanske vara ett alternativt begrepp att använda istället för luftmanöver. Anledning till den slutsatsen för mig är några exempel på luftmanöver;

– Unternehmen Merkur, Kreta WW2
– Operation Musketeer, Suez 1956
– Operation Market Garden WW2

Air Manouvre syftar till att:
– Skapa ett luftbrohuvud, ex Operation Northern Delay, Irak 2003
– Ta och hålla nyckelterräng, ex Operation Agricola, Kosvo 1999
– Rädföretag; genomföra och dra sig ur, ex Operation Thunderbolt, Uganda 1977
– Utgöra reserv, ex Operation Mincemeat, Italien 1943
– Avskräcka, ex Operation Uphold Democracy, Haiti 1994
– Humanitär insats, ex Operation Palliser, Sierra Leone 2000

Jag tror att uttrycket Vertikal omfattning ligger närmare den svenska tillämpningen, även om det förekommer olika benämningar och indelning av det. Marinkårens använder gärna Vertical Envelopment, när US Army pratar Air Assault. I britternas ansats, JDN, så innebär Air Assault en styrka med eld, rörelse och fullt integrerade helikopterresurser som manövrerar på stridsfältet under en befälhavare i syfte att förstöra fiendens styrkor eller ta och hålla nyckelterräng.

Air Mobile-operationer manövrerar nära stridsfältet i syfte att kunna engagera sig i striden, men avsaknad av integrerad attack- och spaningsförmåga. Det kräver också mindre utbildning och övning, men drar fördel av att använda samma planeringsmetod. Ur mitt perspektiv är även detta en form av vertikal omfattning, skillnaden var (hur nära) och hur man gör avsittning och vilken typ av verkan man kan leverera. Dessutom finns Combat Aviation, men det är inte relevant ur ett svenskt perspektiv, vi saknar attackhelikopter.

Skillnaden mellan Airborne– och Air Assault-trupp, är att de första är utbildade och utrustade för att kliva sin farkost och landa ensamma. Båda är en lättare styrka, men den senare kan ha utrustning som lyfts in med helikopter, såsom fordon eller vapensystem. Det gemensamma för förflyttning via luften innebär lätta eller medeltunga förband. Lätta på taktisk nivå och upp till medeltunga på strategisk nivå. Det går att lyfta (som Airland) tunga förband, men sannolikt blir effekten för långdragen och dyr i förhållandet till transportresursens kostnad (och inte bara räknat i pengar, utan även tid och risk).

Lärdomarna för vertikal omfattning med helikopter, från Korea och framåt, är att styrkan som sätts ned måste vara tillräckligt stark för att hålla landningsområdet under den tid som det krävs för att förstärka och landa in fler soldater och mer utrustning. Först när landningsområdet kan säkras kan striden fortsätta utåt. Ett exempel där detta inte lyckas är Rysslands luftlandsättningar på flygplatserna runt Kiev.

Vertikal omfattning är en del i Helikopteroperationer och Air Mobile. Det är min uppfattning att det är det som beskrevs i den tidigare artikeln av Herr Flax. Min avsikt här är att förtydliga begrepp och sätta på rätt nivå.

Men vad innebär allt det här då? Precis som beskrevs tidigare, så har helikoptern en rad fördelar och är del av verkligheten för både mark- och sjö-operativa förmågor. Helikopterdelarna i Högkvarteret ställde frågan för några år sedan och respektive vapenslag fick definiera sina behov i fred, skymningsläge och krig. Det hjälpte till att klarlägga behov, uppgifter och utbildningsbehov. I ett första skede har därför ett större arbete gjorts med flygutbildningen och ett taktikarbete kvarstår kopplat till vidareutbildning. Därvidlag är min uppfattning att chefer vet vad som finns och vad kan göras.

Med samma resonemang som att gå från JAS 39 C/D till E/F (det har göra med det tidigare nämnda teknologiska utvecklingen i närområdet) så behöver motsvarande steg behöver göras med helikopter.
För att kunna göra det som beskrivs i den tidigare artikeln och med en högteknologisk motståndare inom räckhåll krävs:

– Ett antal system behöver uppgraderas och utvecklas på de helikoptrar som skall flyga i anslutning till eller på slagfältet. Vi ser dagligen skrämmande exempel på motsatsen i Ukraina, där äldre helikoptrar saknar rätt motmedel.
– Personalen måste ha mer taktisk utbildning för hotmiljön de kommer att verka. Vissa hot kräver ingen åtgärd, andra hot kräver en väldigt precis respons.
– Förbanden måste, baserat på 70 års lärdomar skrivna i blod, kunna kraftsamla och planera en rad olika uppgifter, samtidigt med en ökad integration i luftarenan, i syfte att minimera vådabekämpning, och dessutom undvika att underställas ett vapenslag som sannolikt inte kan hantera det aktuella hotet mot helikoptrarna.
– Försvarsmakten behöver dessutom vidareutveckla förmågan att hantera och samordna luftrummet på en adekvat nivå, där flygplan, helikoptrar, UAV:er, små drönare, luftvärn, indirekt eld och beslut samordnas för maximal effekt och säkerhet.

Några ord om vad vi ser i Ukraina
De korta filmklipp som hittas där ryska helikoptrar skjuts ned tyder på
– De använder fel motmedel, de saknar automatiska system eller saknar helt enkelt motmedel för MANPADS.
– De flyger i felaktig formation, flyghöjd och tillämpar inte ”taktisk” flygning.
– Deras underrättelser är för dåliga.
– De flyger utan understöd (utöver attackhelikopter) och saknar förmågan samordna luftstridskrafter.
– De kan inte försvara sina baser.

Många av dessa lärdomar drog Sovjetunionen i Afghanistan, USA i Vietnam och Frankrike i Algeriet. Ändå ser vi samma sak igen. Historien upprepar sig igen i Ukraina.

”Cavalry and I don’t mean horses”
– General Gavin

Pjäsen på schackbrädet som kan hoppa över andra och slå till i en olika riktningar är hästen. Den kan slås ut av bonden och kungen trots deras korta räckvidd, medan löparna, tornen och drottningen kan slå ihjäl hästen även på långt håll. Vi saknar stridshästar, men stridshästarna är inte heller en garanti. Liksom i schack behövs olika pjäser för att skydda och skapa rörelse för varandra.

Chief Instructor
Rotary Wing Tactics
European Defense Agency (EDA)

Fotnot:
EDA eller ibland översatt till Europeiska försvarsbyrån lyder under EU’s utrikes- och försvarsministrar. Bland annat så finns ett helikopterprogram där upp emot 20 länder har deltagit de senaste 13 åren, samt länder från ytterligare 2 kontinenter visat intresse för. Helikopterprogrammet (HEP) består av tre olika delar som omfattar teoretisk utbildning, simulatorträning, övning och taktikinstruktörsutbildning. Den administrativa delen av EDA HEP återfinns i Bryssel och den operativa delen utgörs av ett Chief Instructor Team.