Sedan Ryssland påbörjade sin invasion av Ukraina har ordet plikt blivit omdiskuterat. Det talas framför allt om värnplikt, men även om civilplikt, samhällsplikt och moralisk plikt. Ibland kopplas plikten till individen eller gruppen: ”Det är MIN/VÅR plikt att göra si eller så.”

Utifrån detta kan slutsatsens dras att plikten dels är juridisk, dels något som individen kan känna med sitt samvete.

Plikt är, enligt Nationalencyklopedin, ett ”etiskt och juridiskt begrepp: det man av etiska eller rättsliga skäl bör göra därför att man har en viss ställning eller står i en viss relation till andra.”

Konungariket Sverige är en tämligen reglerad stat. Medborgarna förhåller sig till formella regler och plikter som kollektiv. Den individuella, känslomässiga plikten kan därför upplevas som något löjligt hos andra. I synnerhet när det innebär stora uppoffringar. Samvetsplikten ses självklart som ädel när vi talar om Moder Teresa, Raul Wallenberg eller Elise Lindqvist – men på något märkligt vis anses den (t ex av Calle Schulman) vara reserverad för denna sorts moraliska giganter. Storvulna saker som moralisk plikt är inget för den vanliga arbetaren, får man intrycket av.

Men plikten är inte bara ett juridiskt tvång. Känslan av ansvar och plikt bor inom oss. Det är ett biologiskt eller socialt krav som kollektivet tillsammans känner för varandra. Det är förvisso förbjudet att ta varor i butiker utan att betala, råna våra medmänniskor eller att överge sitt oönskade barn i skogen för att svälta ihjäl – men för den absoluta merparten av oss skulle ovanstående beteenden framstå som moraliskt förkastliga. Den juridiska plikten – i detta fall att följa lagen – blir alltså ett formellt ramverk kring en allmän moralisk uppfattning. Den juridiska plikten hindrar kaos och barbari. Men plikten vi känner för varandra krävs för att den juridiska plikten ska kunna upprätthållas. Polisen och kriminologen Fredrik Kärrholm (som kan sägas vara en mycket praktisk pliktetiker) beskriver detta tydligt i sin bok Gangstervåld. Om den moraliska plikten försvinner kan vi inte upprätthålla samvetsplikten, Det senare förutsätter det förra.

Den juridiska plikten blir ett stöd för vår samvetsplikt när vi vill ta genvägar eller undkomma de uppoffringar som vi med vårt samvete vet är rätt att göra, men som leder till andra nackdelar för oss. Bilderna på gråtande fäder som tar avsked av sina familjer vid den polska gränsen för att fullgöra sin plikt i Ukraina är hjärtskärande. Men alternativet, att låta staten upplösas, inkräktarna ges fri lejd och barbariet ta över, är så mycket värre. Och vad händer med en befolkning som tillåter den gemensamma plikten att upphöra? Den juridiska plikten hjälper här männen att fullgöra sin moraliska plikt. Det motsatta kan upplevas i de ryska förbanden, där den juridiska plikten att strida står i konflikt med många soldaters moral. Resultatet blir desertering, sabotage av materiel och flykt. Det juridiska systemet förmår inte stävja situationen om moralen har kollapsat.

I Sverige bör fler fundera på hur de kan bidra till att upprätthålla den moraliska pliktkänslan. Den bör inte tas för given.

Varför är detta viktigt? Jo, när samvetsplikten (viljan att gå göra uppoffringar för det gemensamma) förlöjligas av uppburna personer, undergrävs både den juridiska plikten och samhällsplikten. Självklart får dessa åsikter yttras, men skadan av att göra sig lustig över människors samveten kan bli stor, både för individen och kollektivet. När samvetsplikten, viljan att följa sitt samvete och att överträffa den moraliska plikten blir något löjligt – då öppnas ett litet fönster till helvetet.

I fråga om värnplikten: Att göra värnplikt är ett av många sätt att göra sin moraliska plikt för Sverige. Men att genomföra militär grundutbildning är också svårt, både socialt och fysiskt. Att plikten är styrd i lag hjälper oss att slutföra utbildningen. En stor anledning till onödig personalomsättning under åren med GMU var just avsaknaden av tvång. Men tvånget lägger en ännu tyngre börda på oss befäl. Att bemöta rekryterna med fasthet och respekt för deras insats, att inte utnyttja vår maktposition, att hela tiden sträva efter rekryternas bästa. Och den dag vi behöver försvara landet, är det bästa att ha fått en realistisk, omfattande och krävande grundutbildning. Då kan vi fullgöra vår plikt för Sverige tillsammans.

Kapten Andreas Braw
Plutonchef