Kriget i Ukraina är i skrivande stund inne på femte veckan, och mycket har diskuterats och skrivits om det vi sett hittills. Jag har försökt dra mitt strå till stacken med det ungefärliga budskapet “vi vet väldigt lite, anta inte en massa saker”. Men nu är vi ändå vid den punkten där det dras definitiva slutsatser gällande olika systems död och framtid.

Det har synts kommentarer om stridsflyg, luftburna förband, helikopter, infanteri och andra truppslag. Men det system jag avser diskutera är stridsvagnen. Återigen skriks det om att stridsvagnen är död. Det alla nyss nämnda system har gemensamt, är att om de inte används på rätt sätt så är de värdelösa. Det är en enkel sanning. Jag ska ge min syn på varför stridsvagnen som system inte är död. Utgångspunkten kommer vara de system som finns idag – system som kommer bli vanligare, så som aktiva skyddssystem, kommer jag inte att lägga tid på.

Varför antas det att stridsvagnen är död?
Det finns många anledningar till varför man anser att tunga bandfordon är döda, men om vi bara ser på de senaste 25 åren så kan vi se olika tendenser. Vi börjar med de konflikter som satt trenden nyligen: Armenien – Azerbajdzjan och Ukraina – Ryssland. Där har vi sett relativt stora mängder med utslagna stridsvagnar. Det senaste kriget i Nagorno-Karabach lyckades övertyga många om att drönare kommer vara slutet för stridsvagnen. Kriget i Ukraina har fått många att tro att en milis med moderna pansarvärnsvapen kommer slå ut mängder med vagnar i framtidens krig.

Felaktiga slutsatser från Nagorno-Karabach
Båda dessa påståenden är dock till del felaktiga och har till del en felaktig utgångspunkt för diskussionen. Varför? I konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan så spelade drönare visserligen en stor roll, men inte lika stor som informationskriget. Om man söker efter information om detta krig så är det i princip omöjligt att hitta relevanta siffror. De siffror som florerar ger lätt intrycket att drönare gjorde hela jobbet, vilket troligen mer handlar om respektive nations agerande på internet. Under kriget kunde man i sociala medier se filmer och bilder från drönare där man ofta fick se träff hur drönarna nedkämpade fordon, men mängden filmer var begränsad. Att då tro på påståendet att drönare gjorde merparten av jobbet är en felaktig slutsats, då vi bara sett ett begränsat urval.

I filmerna från kriget i Nagorno-Karabach ser vi nämligen stridsvagnar och andra fordon som står stilla på öppna ytor och i värn eller rörde sig långsamt. Med andra ord såg vi vagnar som betedde sig precis som deras motståndare önskade. I större delen av världen utbildas pansarförband inte för en sådan stridsteknik. Fokus ligger på rörlighet och förmågan att hålla sig dold intill det att man väljer att gå i strid mot motståndaren. Det fungerar såklart inte alltid, men man ökar sina chanser genom att hålla sig dold.

Förhastade slutsatser från Ukraina
I Ukraina fortsätter spåret med informationskrig. Och i informationskriget dominerar Ukraina just nu. Det intryck som kommer ut till gemene man är att många fordon slås ut av enstaka individer med låg utbildningsnivå. Det finns en risk att det intrycket kommer bli en sanning hos många.

Men vad ser vi egentligen i Ukraina? Vi ser en angripare med en annan mentalitet gällande egna förluster än oss. De ryska förbanden missar det vi ser som grunder: att hålla ett högt tempo och att skydda vagnarna i bebyggelse med eget avsuttet infanteri. Hur detta kommer påverka Ryssland i det långa loppet är en diskussion som jag överlåter åt andra.

Men vi har en märklig bild av den genomsnittlige ukrainska försvararen. Många verkar tro att det är vilken manlig medborgare som helst, som fått någon form av beväpning och sedan begett sig ut för att nedkämpa en eller två ryska stridsvagnar. Sanningen är dock långt ifrån denna bild, då det i de flesta fall är reguljära och välutbildade förband. Troligen är det inte så mycket specialförband som syns på bilder och filmer, men vi ska inte glömma att den ukrainska armén har en gedigen erfarenhet efter åtta års strider i landets östra delar. Detta kombinerat med utbildningsinsatser från väst ger dem en god grund att stå på.

Man kan dock fråga sig hur det gått för dessa förband i Medina Ridge 1991. Kortfattat är det troligen det största pansarslaget sedan andra världskriget där amerikanska och irakiska divisioner slogs, med stora mängder stridsvagnar på båda sidor.

Stridsvagnens tidigare dödförklaringar
Genom historien har stridsvagnen dödförklarats många gånger:
– Efter första världskriget, då många trodde att det aldrig mer skulle bli krig.
– Efter andra världskriget blev stridsvagnarnas beväpning så pass bra att skyddet anpassades mot lättare vapensystem – man trodde helt enkelt att en stridsvagn inte skulle kunna överleva beskjutning från en annan stridsvagn.
– När pansarvärnrobotar blev tillförlitliga skreks det igen. Stridsvagnen hade ingen chans mot pansarvärnsrobotar, trodde många.

Listan kan göras längre. Men samtliga påståenden grundar sig i okunskap om hur man strävar efter att nyttja systemet. De som ser pansarslag av andra världskrigets typ framför sig har missat utvecklingen i doktrin och teknik. Med de förutsättningarna förstår jag att man kan tro att stridsvagnen nu är död. Jag hävdar även att många i Sverige saknar förståelse för stridsvagnssystemet. Det finns extrema åsikter gällande att man bara ska ha stridsvagnar, likaväl som motsatsen. Motsatsen är att vi inte ska ha något fordon som väger mer än 10 ton.

Jag upplever att dessa ytterligheter har minskat och att folk har breddat sin kunskap, men vi kan inte förneka det faktum att vi är extremt färgade av hur vår armé sett ut sedan Kalla Krigets slut. Då köpte Sverige in mängder av billiga och bepansrade fordon från forna Warzawapakten. Armén skulle mekaniseras, och det snabbt! Kort därefter började man lägga ner förband, och när förbandsdöden tog slut hade man i praktiken tagit bort det reguljära infanteriet. Kvar hade vi pansarförband och jägarförband, vilka båda behöver varandra men som i stort inte samspelar väl.

Varför är stridsvagnen inte död?
– Stridsvagnen överlevde första världskrigets efterspel.
– Den överlevde pansarvärnsroboten.
– Den överlevde sig själv.
– Den kommer att överleva drönaren.

Det finns två grundläggande anledningar till detta: Taktik (och i förlängningen doktrin) och teknik. Systemen vi har idag spelar i en annan liga än för bara 30 år sedan och de kommer att fortsätta utvecklas.

Första steget i att inte bli nedkämpad av motståndaren är helt enkelt att inte bli upptäckt. Om vi ser på rent tekniska lösningar i bruk så finns exempelvis maskeringsnät idag som extremt effektivt döljer vagnens IR-signatur och hjälper till mot visuell upptäckt. Om man saknar detta så erbjuder naturen gott om material för att maskera sina fordon Detta kräver visserligen mer jobb men det är en bra lösning, med den ytterligare fördelen att konturerna bryts effektivt.

Ett annat sätt att undvika upptäckt på är att nyttja sina system på ett korrekt sätt. Det kommer alltid finnas tillfällen då ett system inte kan nyttjas korrekt, men detta är inte samma sak som att man medvetet placerar dem fel över tid. Att stå öppet för att försvara eller agera aggressivt i en försvarad stad är skolboksexempel på hur man inte ska nyttja tyngre fordon. Om man ska försvara så gäller det att man har skydd och skyl, precis som för alla andra system och typförband.

Om man går in i bebyggelse för att ta den urbana terrängen så bör infanteriet gå först. Ska man passera igenom så måste man nyttja systemets hastighet. De flesta moderna stridsvagnar når lätt upp i hastigheter som gör det extremt svårt för ett buret pansarvärnsvapen att träffa på korta avstånd! Det finns exempel på när man på detta sätt använt systemet på rätt sätt, se Thunder Run i Bagdad. Även då fick anfallande styrka vissa förluster, men inte nog för att hindra dem från att lösa sin uppgift.

Hur har stridsvagnen kunnat överleva historien?
Nu har vi gått igenom grunderna. Låt oss nu bryta ner exemplen ovanifrån.

Första världskriget var en hemsk konflikt, men som i alla konflikter utvecklades tekniken snabbt. Även om striderna inte var jämförbara med senare krig så lades grunden till dessa under första världskriget. Vi såg de första stridsvagnarna, primitiva, långsamma med dåligt skydd och många gånger endast en kulspruta som beväpning. De slogs ofta ut av indirekt eld, körde fast i terrängen eller havererade, men besättningen var skyddat och det var svårt att inte se potentialen i systemet. Bara den psykologiska faktorn den hade på de tyska soldaterna var påtaglig – de visste inte vad som kom emot dem om de hade oturen att befinna sig på en del av fronten där stridsvagnar anföll. Ryktet spred sig i den tyska armén, och ryktena tenderar ju att överträffa verkligheten.

Efter första världskriget höll stridsvagnen på att dö ut. Detta skedde framförallt i Storbritannien och USA. En brittisk general yttrade 1919 följande mening:
”The tank was a freak. The circumstances which called it into existence were exceptional and not likely to recur. If they do, they can be dealt with by other means.”
– Major General Sir Louis Jackson

Idag, 103 år efter de orden, finns stridsvagnen inte bara kvar utan utvecklas, med ett flertal aktiva projekt igång för nästa generation. Kriget hade förändrats radikalt, ett faktum många blundade för eller inte förstod. När ett nytt vapen dyker upp på slagfältet så kommer det att finnas kvar tills det ersätts. Så har merparten av de mänskliga konflikterna sett ut och kommer fortsätta se ut. Det är väldigt få vapen som bara försvunnit. Hangarfartyget ersatte slagskeppet under andra världskriget, och 20 år innan det ersatte stridsvagnen hästen.

Pansarvärnsrobotens styrkor och svagheter
Pansarvärnsroboten då? Den är ett mycket potent vapensystem som kan avfyras av en infanterist eller olika plattformar så som markfordon, flygfarkoster och även sjöfarkoster. Robotarna är, oavsett generation och ursprung, ett direkt hot mot samtliga stridsvagnar, existerande och kommande, av sin blotta natur. De är utvecklade och byggda för att slå ut tunga stridsfordon, och kommer att lyckas förr eller senare. Men det är inga supervapen. De avfyras av vanliga människor som kan påverkas av vapensystem eller psykologiska omständigheter. Man kan skydda sig mot pansarvärnsrobotar. Tydligaste exemplet på detta är att vi idag har väldigt många filmer från olika konflikter där just robotar bekämpar stridsvagnar, men den absoluta merparten av de vagnar som vi ser är tämligen statiska. Detta klipp från Syrien visar på vikten av att vara rörlig i sin eldställning:

Vagnen i klippet gjorde helt rätt och följde grunderna för stridsvagnsgrupps strid från stridsställning: Upp i eldställning, ett skott och bakåt igen. Om stridsvagnen hade kvarstannat hade den, som många andra, troligen blivit träffad och nedkämpad.

Med hjälp av rörligheten som systemet har kan man nyttja de svagheter som finns hos de flesta robotsystem, främst den relativt låga hastigheten hos roboten. Moderna robotar har en högre hastighet än äldre generationers robotar, men jämfört med vapensystem som nyttjar patron-ammunition (personliga eldhandvapen, kulsprutor, stridsvagnskanoner) så är hastigheten fortfarande relativt låg. Detta innebär att man kan förneka skytten eld i skottgator genom att hålla en högre hastighet förbi dessa. Motåtgärden mot stridsvagnens rörlighet är mineringar. Dessa har fördelen att de inte ens behöver vara skarpa för att få stopp på ett förband, en skenminering räcker ofta. På så sätt pågår en kamp mellan pansar och infanteri, där båda sidor försöker öka de egna systemens fördelar, och plocka bort motståndarens styrkor.

Den sista nackdelen hos roboten som vi ska diskutera är dess ömtålighet och behov av just öppna eldområden. Man kan välja en indragen eldställning (dvs en bit in i ett skogsparti) och därmed ha eld mot ett öppet fält, men så fort man kommer till terräng som har mycket skog blir det svårare att välja en bra eldställning och man får ofta ta vad man hittar. Och just skog är något vi lär oss nyttja och bör vara duktiga i med våra pansarförband då större delen av Sverige är skogsbeklätt. Till och med Skåne som ofta presenteras som det perfekta pansarlandskapet med stora öppna fält har mer skog än Ukraina (37% mot 16%)! Fördelarna med skogen är dubbla: vissa typer av ammunition har svårt att ta sig igenom skogen och få verkan och det är mycket enklare att hålla sig dold, både från marken och från luften.

Stridsvagn mot stridsvagn
Hur överlevde stridsvagnen sig själv? Under andra världskriget utvecklades stridsvagnarna mycket snabbt. De blev bättre på alla punkter och det som i början av kriget var en bra stridsvagn dög inte till mycket i slutet. Vissa tycker om att peka på T-34 som en duglig stridsvagn under hela kriget. Men verkligheten är att den snarare var kvalitétsmässigt sämre på slutet av kriget än under inledningen. Nog om den.

Om vi ser på vår egen Stridsvagn 42 så var den mycket potent, men vi byggde för få exemplar och för sent. Hade den förbandssatts sent 1930-tal så hade den varit ledande i många kategorier och snudd kunnat kallas den tidens MBT. Men när Stridsvagn 42 infördes fanns det redan system så som Tiger 1 och M4 Sherman insatta i striderna i Europa på bredd. Mot dessa system hade den, trots många innovativa och moderna lösningar, stora brister.

Efter kriget fortsatte utvecklingen. Man hade insett att systemet hade en funktion utöver skyttegravskrig och att olika typer av stridsvagnar kunde lösa olika uppgifter. I den här perioden utvecklades vapensystemen snabbare än skyddet vilket fick vissa att anse att stridsvagnens dagar var förbi. Andra ansåg att en hög vikt (dvs tjockt pansar) var onödigt då vi inte kan skydda oss mot moderna vapen. Denna tanken fanns hos de som byggde Leopard 1, vilket ledde till att den var relativt lätt bepansrad för en stridsvagn. Andra länder valde andra vägar: Exempelvis så byggde Storbritannien Chieftain med väldigt hög skyddsnivå och i USA rullade M103. När nästa generation stridsvagnar togs fram insåg tyskarna att de hade haft fel i tänket med Leopard 1, och Leopard 2 byggdes med en mycket högre skyddsnivå. Med en bättre motor och större förståelse för chassits och bandets utformning för framkomligheten så fick man en vagn som inte var nämnvärt sämre i terrängen. Trots sin tyngd uppnådde Leopard 2 högre hastighet, jämnare gång i terrängen och mycket högre skyddsnivå.

Drönaren – en ny fiende utan ny förmåga?
Hur kan jag nu påstå att stridsvagnen kommer överleva drönaren? Det är ett ju ett helt nytt system med helt nya förmågor! Min motfråga blir: Är det verkligen det? Vilken förmåga är ny?

Det drönare tillför är fler ögon i luften som kan upptäcka och eventuellt bekämpa mål, oavsett om det är en självmordsdrönare, vapenbärare eller ”loitering munitions”. Men förmågan i sig har funnits lika länge som militärflyget, där man redan under första världskriget använde flygplan för spaning och bekämpning av markmål. Det ska medges att bekämpningen från luften var att piloterna släppte bomber från cockpit med låg precision. Detta vidareutvecklades dock under hela 1900-talet med raketer, robotar och automatkanoner. Helikoptrar gav förmågan att skjuta pansarvärnsrobotar på långa avstånd och relativt dolt. Stridsflyg har minst de senaste 50 åren kunnat utrustas med kameror eller specialbyggas för spaning. Det som gällde för att inte bli bekämpad eller upptäckt av dessa gäller också för drönare, med skillnaden att grunderna är ännu viktigare idag då systemen är mycket vanligare och svårare att upptäcka av markförband. Kontentan av den sista meningen är att grunder är fortsatt extremt viktiga, och vi kan inte slappna av eller slarva ens när vi övar.

Hur ser stridsvagnens framtid ut?
Den här frågan är kärnan i de diskussioner och påståenden som dyker upp så fort man ser en nedkämpad stridsvagn. Vad finns det för framtid för ett så dyrt och sårbart system? Jag sitter inte på det långsiktiga svaret, men så långt som jag kan se så kommer stridsvagnen att fortsätta vara en del av slagfältet. Stridsvagnen tål mycket, men den är inte osårbar vilket många verkar ha trott.

De förmågor som stridsvagnen erbjuder finns inte hos något annat system i någon försvarsmakt, vilket är sant om de flesta förmågor. Systemet erbjuder hög rörlighet, hög skyddsnivå, hög eldkraft, en förmåga att hålla en plats under en längre tid och är inte personaltungt. Det mår som bäst när det får bekämpa lättare motståndare, som fientliga underhållsförband. Det är byggt för att kunna bekämpa andra stridsvagnar och samtidigt överleva en träff, men det är inte vad man önskar. För att nå seger vill man att striden ska vara så ojämn som möjligt egen fördel. Det kan ske genom numerär överlägsenhet, system som motståndaren har problem att bekämpa eller helt enkelt att inte spela enligt motståndarens regler.

Jag skrev ovan att jag inte skulle diskutera aktiva skyddssystem, men nu ser vi på framtiden. I dagsläget lever vi i en övergångstid mellan två generationer, där amerikanska M1 Abrams och tyska Leopard 2 är de stora namnen. Det finns vagnar som har en fot i den generationen och en fot i nästa, där det tydligaste exemplet är K2 Black Panther från Sydkorea. Vilken är då nästa generation? Det korta svaret är att den inte finns. Mer detaljerat så arbetas det på ett antal system i dagsläget, där de som är värda att hålla extra koll på är de amerikanska och fransk-tyska projekten, vilka troligen kommer ha en prototyp klar i slutet av 2020-talet.

Vad innebär då nästa generation, varför behövs den och varför kan vi inte fortsätta med Leopard-generationen? Dagens system är gamla. De började förbandssättas på 1970-talet och har i stort samma konstruktion fortfarande. Ja, delsystem kan uppgraderas och bytas ut, men en vald konstruktion innebär alltid en svaghet när det kommer till möjligheterna att förbättra. Beväpning, skydd och framkomlighet är alla saker som påverkas av konstruktionen, och även om detta är de “billiga” delarna av ett system så innebär de en begränsning.

Skyddsteknologi, motorer och vapen har utvecklats sedan Leopardens intåg på slagfältet, och för att nyttja alla framsteg behöver man börja om från början.

Vi bryter ner och tittar på ett par detaljer.

Bepansring och skyddssystem
Låt oss först se närmare på skyddet. Det har utvecklats nya kompositer och kombinationer av kända material som ökar skyddsnivån mot olika vapensystem, och även om man kan byta ut skyddet i existerande system så är det dyrt och omständigt och man åtgärdar bara en av nackdelarna.

Till detta har aktiva skyddssystem kommit på bred front och börjar dyka upp hos olika nationer. Ryssland har länge slagit sig för bröstet och presenterat system efter system, men i dagsläget så verkar det som att det enda de faktiskt nyttjat är ett av de sämre: Shtora. I väst finns det ett flertal olika modeller med namn som Trophy, Iron Fist och LEDS-150, och det finns rätt detaljerad information om dessa hos tillverkarna om man är nyfiken. De ger en ny förmåga att försvara mot robotar och närpv, men kan besegras. Det finns i dagsläget inget aktivt system som klarar av stridsvagnspil, och systemen kan mättas genom flera projektiler i snabb följd. De har även begränsad ammunitionsmängd och behöver laddas om när de skjutit ner projektiler. Gör de här framstegen stridsvagnen odödlig? Nej, den går fortfarande att döda.

Motor och transmission
Vad gäller framdrivning så kan det vid en snabb anblick verka som att det inte hänt mycket, men det är väldigt långt ifrån sanningen. Det kan vara denna del som utvecklats mest. Till stor del beror det på civila framsteg. Motorer har blivit effektivare och snålare samtidigt som man kunnat göra dem mindre. Exempelvis så har motorstyrkan i Stridsfordon 90 utvecklats från 550 hästkrafter hos första versionen till ca 1000 hästkrafter hos den senaste. De flesta stridsvagnar i västvärlden har idag runt 1500 hästkrafter, så det är eventuellt inte en ökad effekt man är ute efter. Men med en mindre och lättare motor så minskar vagnens totalvikt. De kilon som sparas med lättare motor kan nyttjas för mer skydd, mer bränsle eller att helt enkelt låta stridsvagnen vara lättare, beroende på vad som är viktigast! Till detta får vi inte glömma att transmissioner också har utvecklats kraftigt, vilket kan ge samma positiva effekter.

Kanonen – slutet för 120 mm som standardkaliber?
Slutligen beväpningen. Det finns idag nya typer av krut för framdrivningen av projektiler, andra typer av spränggranater och nya legeringar för eldrörets insida. Allt detta är i sig spännande och kan troligen lösas till dagens vagnar, men till nästa generation går man troligen upp en nivå i kaliber. Det är troligt att 130 mm blir nästa standard. Det har forskats på 140 mm men det blir för många kompromisser. En större kaliber innebär att om man vill ha enhetsammuntion så kan man inte ha en mänsklig laddare längre, patronen blir för stor för att hantera i en vagn då man ökar mängden “krut” med en längre hylsa istället för en tjockare.

Om man hade ökat hylsans bredd så hade mängden ammunition snabbt minskat kraftigt och till den nivå där det eventuellt är mängden ammunition som gör stridsvagnen oduglig. Med en väldesignad automatladdare och ett klokt designat magasin så borde nästa generation inte tappa någon större mängd jämfört med dagens vagnar.

Men vad är det som gör att enhetsammuntion är så viktigt och varför kan vi inte ha en manuell laddning och flerdelad ammunition? Just här kommer vi till kärnan som delar stora delar av stridsvagnssamfundet nationellt och internationellt: Är det värt att bli av med den fjärde individen för att behålla enhetspatronen? Jag anser att det är värt det, och det finns ett par anledningar:

1. Mängden vård kommer vara likvärdig, men det är en fråga om anpassning. Redan idag går besättningarna ihop och hjälper varandra vid vård för att 4 man ofta inte räcker. Vi kanske ska se på en lösning som innebär att man har extra besättningar under utbildning och i fält för att få ut max av systemet, alternativt en grupp som är reserver och personal för att stötta vid vård. Det är inte glamoröst, men en extremt viktig roll! Detsamma gäller vid postverksamhet och i fält då stridsvagnskompaniet grupperar ensamt – detta försöker man ofta undvika genom att samgruppera med pansarskytte.
2. En automatladdare blir inte trött och presterar på en jämn nivå. En mänsklig laddare kan briljera och överträffa maskinerna i hastighet, men även stridsvagnsladdare blir trötta och når sin gräns.
3. Delad ammunition i stridsvagnar är snart historia, då nästa generation av den brittiska Challenger byter bort sitt räfflade eldrör och sin tredelade ammuntion för en tysk pjäs med enhetspatron. Hanteringen av ammunition blir lättare och det behövs inte lika många platser i vagnen.

Stridsvagnen lever och frodas
Det är storheterna i den utveckling som varit de senaste 40 åren. Det kan diskuteras i mycket mer detalj – vi har inte ens berört hur sikten och elektronik utvecklats. Generationen efter nästa stridsvagn är just nu ett frågetecken. De system som utvecklas nu, kommer vi alla att visuellt identifiera som stridsvagn. Men generationen efter det? Det vågar jag inte sia om. Utvecklingen sker fortfarande i hög hastighet, kanske högre nu än någonsin förr. Oroligheter och konflikter i världen kommer också att påverka framtiden. Om 50 år kan det som kallas stridsvagn se ut hur som helst!

Jag är medveten om att många punkter bara är väldigt ytligt berörda och kan djuplodas i mycket mer, de flesta förtjänar också djupare diskussioner. Men om man ska samla allt i en text så gör det sig illa i artikelformat och det kommer mer likna en bok.

Avslutningsvis så är stridsvagnen inte död. Det finns inte heller några tydliga tecken på att den är döende. När kombinationen av pansarvärnsvapen och system med liknande förmågor finns som kan ersätta den så kommer stridsvagnen att dö, men det är inte idag. Stridsvagnen har en framtid, och det är många nationer som anser detta. Om stridsvagnen används fel så är den dock bara en klump som kostar bra mycket mer än vad metallen är värd.

Herr E (@pixelsvarvare på Twitter) beskrev det oerhört tydligt:

Tungmetall
Pansarofficer. Tungmetall hittar ni som @gammelfenkan på Twitter.