Förord: De ryska luftburna styrkornas misslyckade luftlandsättningar i Ukraina kan leda oss till slutsatsen att luftlandsättningar är en föråldrad eller rentav orealistisk taktisk manöver. En lyckad luftlandsättning kan dock orsaka fienden enorma problem, om flygförbandet och verkansförbandet är rätt tränade, utrustade och uppgiftsställda. Förmågan är ett gissel för fienden, binder trupp för att försvara terräng bakom tätförbanden och kan, rätt utfört, förstöra fiendens hela anfallskraft. I denna artikel resonerar helikopterpiloten Herr Flax om hur Försvarsmakten kan nyttja luftmanövern som en drottning på schackbrädet för att snabbt komma in i områden där fienden är som mest sårbar.

Arméövning -15, Våreld -17, Aurora -17, Våreld -18, Övning Poseidon -18, Våreld -19, Vildvittra -21. Detta är några av de tillfällen där svensk luftmanöver har övats av 31.jägarbataljonen och 2.helikopterskvadronen. En inte oansenlig mängd övningar, som dessutom har kompletterats med andra tränings- och samövningstillfällen på olika nivåer.

Men vad är det för förmåga som byggs upp? Vad ska vi med den till? Förstår relevanta chefer vad det är för verktyg som finns till deras förfogande? Det är dessa huvudlinjer som jag avser rita upp och förtydliga genom detta inlägg.

Först och främst vill jag börja med att sudda ut en uppenbar tankefälla. Svensk förmåga till luftmanöver skall inte jämföras med Air Mobile-konceptet som nyttjades av den amerikanska armén i Vietnam. Det är inte heller de massiva helikopterluftlandsättningar av ryska VDV som vi har sett i Ukraina under det nu pågående krigets inledande dygn.

Vi är ett litet land med små resurser som inte har en egen kapacitet att skapa och vidmakthålla de materiel- och personalmässiga volymer som ingår i exemplen ovan. Inte heller alla de ingående delar som normalt brukar anses nödvändiga för renodlade luftlandsättningsoperationer, exempelvis attackhelikopterförband eller stora mängder jakt- och attackflyg.

Det är alltså inte massiva mängder billiga helikoptrar som landar rakt in i fiendens hårda täter understödda av världens mest koncentrerade eldkraft som vi ska ha på näthinnan. Det som vi i stället bör se framför oss är välutrustade och vältränade jägarförband i alla storlekar mellan grupp och bataljon, som medelst helikopter som transportmedel kan uppträda överraskande och med hög relativ eldkraft över slagfältets hela yta, lösa ett antal olika stridsuppgifter under kortare eller längre tid och i direkt samverkan med bland annat helikopterförband agera på ett för fienden oförutsägbart vis.

Luftmanöver är, enligt brittisk definition; ”The movement of land forces by air to positions of advantage”.

En rimlig översättning för en svensk begreppsvärld skulle därför kunna vara: ”Förflyttning av markförband genom luften till fördelaktiga positioner”.

Den svenska Försvarsmakten är i internationell jämförelse en försvarsmakt med hög förmåga till anpassning, mycket vältränade förband och flexibelt användande av tillgängliga resurser. Vi är också en försvarsmakt med god förmåga till samövning och taktisk klurighet. Detta skall vi ta fasta vid! Hur kan vi då använda luftmanöver vid militära operationer i en svensk kontext?

Utgöra luftburen larmstyrka
Genom luftmanöver kan lokal eldöverlägsenhet snabbt projiceras där det behövs, när det behövs. I fred, gråzon eller krig kan jägarförband med exempelvis indirekta bekämpningssystem, drönare, pansarvärnsrobotar, minor och lätta fordon placeras när och där vi behöver dem och därtill med ett högt tempo.

Den luftburna larmstyrkan kan utformas med enstaka helikoptrar eller i större förband, med olika utrustningsalternativ och med kort startberedskap eller med längre förvarning. Förbandets indelning kan därmed skräddarsys utefter uppgift, hotbild och uthållighetskrav.

Genom centralt utgångsläge kan man nå huvuddelen av Sveriges strategiskt viktiga områden inom loppet av några timmar från det att ordern ges. Anspänningstid kan såklart minskas i önskat operationsområde genom att framgruppera larmstyrkan.

En larmstyrka använd i rätt tid och på rätt sätt kan snabbt etablera svensk militär närvaro och eldkraft på en viss plats, vilket då kan påverka fiendens riskkalkyl och därigenom störa eller hindra dennes planer genom en plötsligt höjd tröskel.

En luftburen larmstyrka kan också användas för att direkt ta upp strid eller binda en tekniskt underlägsen motståndare på marken genom att lokalisera, identifiera och nedkämpa den.

Genomföra rädföretag
Fiendens mjuka mål, som till exempel underhåll-, luftvärn- och artilleriförband, ledningsplatser, sambandsnoder eller tekniska platser är självklart viktiga mål och kan bekämpas med olika metoder.

Utöver långräckviddig indirekt bekämpning och flygbombning så är rädföretag med helikopter ett mycket lämpligt alternativ på det utsträckta och glesa slagfältet. Ett rädföretag är en form av eldöverfall på djupet av fiendens område, med helikoptertransport som medel för att undgå upptäckt och bekämpning, samt för att överraskande och snabbt kunna uppträda på platser där fienden inte förväntar sig det. Lika viktig är även förmågan till snabb urdragning som helikoptertransporten medger.

Rädföretag kan genomföras med direkta medel, att genom eld från eldhandvapen, kulsprutor och andra burna vapensystem nedkämpa fienden. Det kan också genomföras med indirekta medel, till exempel genom att lyfta in en granatkastarpluton som därefter genomför ett överfall med granatkastareld mot ett målområde flera terrängavsnitt bort.

Ta och försvara nyckelterräng
Med en fiende som är kvantitativt starkare än oss, och därmed även har goda förutsättningar för att manövrera kring våra förband på det glesa och fragmenterade slagfältet, så kan nyckelterräng snabbt förändras, bytas ut och omvärderas. Detta skulle till exempel kunna vara en hamn eller ett flygfält, ett potentiellt övergångsområde, en tänkbar koncentrationsväg, en kanaliserande vägsträcka, eller annat motsvarande terrängparti som dominerar operationsområdet vid olika händelseutvecklingar.

Svenska arméförband kommer i mångt och mycket att vara bundna eller engagerade i strid eller i någon form av stridsrelaterad verksamhet. Givet fiendens numerära överlägsenhet och de stora ytor som svenskt fastland bjuder på så är därför alternativet att genom luftmanöver hastigt kunna ta oförsvarad nyckelterräng med kvalificerade jägarförband mycket gynnsamt för svenskt vidkommande.

Genom att snabbt besätta och tidigt kontrollera nyckelterräng med egna förband kan vi förvägra fienden densamma och därigenom forma slagfältet utefter egna behov och önskemål. Antingen för att skapa möjligheter som är fördelaktiga för oss, eller för att förvägra/försvåra för fienden att nå dennes målsättningar.

Avslutande reflektion

”Vad gör vi om fienden luftlandsätter här?”

Förmågan till taktiska luftlandsättningar är något som vi ofta tillskriver vår fiende och därför måste omhänderta i egen planering. Fiendens förmåga till luftmanöver tvingar oss att hantera detta potentiella hot genom att omfallsplanera och ibland även avdela särskilda förband för att försvara mot luftlandsättningar bakom egna linjer. Varför skulle vi själva avsäga oss denna kapacitet? Låt oss i stället bjuda fienden på samma problem!

På det moderna och fragmenterade slagfältet kan även ett mindre luftlandsatt förband skapa ordentligt med oreda och kaos bakom eller jämte fiendens täter. Genom att ställa fienden inför detta potentiella hot så tvingar vi denne att själv behöva tänka på sådana omfall, vilket förhoppningsvis kan avlasta andra svenska armé- och luftstridskrafter. Det viktiga är att hotet presenteras för fienden och är av sådan allvarlighetsgrad att det också måste hanteras av fienden. Redan där har vi vunnit mycket.

Genom förmåga till luftmanöver så erhåller den svenska operationskonsten ytterligare ett viktigt verktyg för att kunna påverka fienden över hela operationsområdets yta. Det är dessutom ett verktyg som erbjuder möjligheter som inga andra förbandstyper kan ge. Luftmanöverns styrkor ligger i dess oslagbara hastighet och räckvidd, som dessutom är helt opåverkad av de hinder som terrängen oundvikligen bjuder åt de förband som manövrerar på marken, och det stora potentiella överraskningselement som hastigheten och räckvidden bäddar för. Luftmanöverns svagheter är samtidigt flygfarkosternas begränsade uthållighet jämfört med markfordon, det potentiellt svåra försörjningsläget och den relativt låga skyddsnivån på luftlandsatta förband. Detta är svagheter som behöver omhändertas redan under planeringsskedet.

Förband med kapacitet till luftmanöver har alltså en mycket hög operativ rörlighet och kan etablera en snabb och överraskande svensk militär närvaro var helst vi väljer att använda den. Dessa förband är särskilt tränade och utrustade för luftmanöver och kan materiellt och storleksmässigt utformas till uppgiftsanpassade stridsgrupper utifrån de förutsättningar som läget i stort och den specifika uppgiften ger.

Idag och i framtiden är den svenska luftmanövern självklart något som våra militära chefer behöver ha i sin verktygslåda, förstå nyttan med och ha förmåga att använda på ett adekvat vis. Behovet av luftmanöver förstärks av det glesa svenska slagfältet, den än mer flytande skalan mellan fred-kris-krig och behovet av att kunna bekämpa fienden över hela ytan, när som helst.

Förflyttning av markförband genom luften till fördelaktiga positioner; luftmanöver, hjälper alltså svenska militära chefer att forma operationsområdet efter eget behov. Förmågan kan utgöra, likt drottningen på ett schackbräde, ett ständigt hot för fienden över hela ytan och samtidigt medge att vi snabbt och flexibelt kan agera på uppkomna möjligheter!

/Herr Flax
Officer och helikopterpilot