Förord: I svensk försvarsdebatt tenderar siffran ”Två procent av BNP” att ständigt återkomma. Det är en rund och fin summa, enkel att förhålla sig till. Men vad är det egentligen som spelar roll i upprustningen av Sveriges försvar? Reservofficeren Mårten Matell vill att diskussionen istället fokuserar på vilka förmågor Sveriges försvar ska ha.

Rysslands invasion av Ukraina har lett till att debatten om ett svenskt NATO-medlemskap har aktualiserats. Ett hinder mot ett sådant medlemskap är dock inrikespolitiskt, då Sverige idag spenderar alldeles för lite resurser på sitt eget försvar och säkerhet för att kunna ses som en seriös allierad som kan upprätthålla sin skyldighet att agera enligt NATO-stadgans Artikel 5. NATO har ett golv på 2% av BNP som en medlemsstat måste spendera på försvar för att vara intressant att acceptera som medlem, och där är Sverige inte idag.

Även om försvarsutgifterna ökar till en sådan nivå att NATO-medlemskap är möjligt är säkerhetspolitik inte en svartvit värld. Givetvis kommer avskräckningen bli ännu högre med ännu högre försvarsutgifter, och ett eventuellt anfall mot Sverige kommer bli ännu svårare att bli framgångsrikt om Sverige har ett ännu starkare försvar. Samtidigt innebär det att andra delar av offentlig sektor mister resurser. Siffran 2% är därför helt irrelevant utanför NATO-diskussionen.

Dessutom finns en stor okunskap om vad nyckeltalet egentligen innebär. Jag har i sociala medier sett skräckexempel som ”Vi behöver minst 3,5% av BNP i försvarsutgifter för att kunna vara alliansfria” och ”Sverige borde avsätta merparten av sin BNP till försvar”. Uttalanden likt dessa är totalt intetsägande för den faktiska försvarsförmågan. Att NATO har angett just 2% beror på att de jämför budgetar mellan länder och att de har uppskattat att den totala summan av alla länders utgifter på en sådan nivå är adekvat för alliansens behov av militär kapacitet. För den enskilda staten är därför nyckeltalet i sig ointressant ur ett nationellt perspektiv.

I ett scenario där Sverige antingen är medlemmar eller där NATO-medlemskap slutligen har avfärdats måste dessutom diskussionen om vad vi är villiga att betala för årlig premie för vår säkerhet fortsätta föras. Givetvis kan den föras med BNP-andel som beräkningsenhet, men jag ska nedan presentera några motargument till det.

För det första är BNP en dynamisk siffra som står till stor del utanför politikernas direkta kontroll, eftersom det är det privata som åstadkommer en stor del av värdeskapandet i samhället.

För det andra kan två länder med identiska bruttonationalprodukter få två helt olika utfall i samhället om de båda avsätter samma andel av BNP till försvar, beroende på hur stort det offentliga är i respektive stat. I USA utgjorde försvarsutgifterna 11% av den federala budgeten, och ca 3,75% av BNP år 2020. I Sverige var motsvarande siffror 5,2% av våra statliga utgifter eller ca 1,25% av BNP. Vad som än mer komplicerar det hela är hur stor del av den totala offentliga sektorn som utgörs av den federala/statliga nivån jämfört med lägre nivåer. Oavsett vad så är det ett långt beräkningssteg från andel av BNP till antal förskolor, bidragsformer och arbetsmarknadsprogram etc som måste avvecklas för att bekosta försvarssatsningar. Det är de facto den omprioritering som behöver göras om skattetrycket inte ska öka.

För det tredje finns det fler faktorer än bara hur stark ekonomi ett land har som avgör hur mycket det kostar att försvara. Löneläge, råvarutillgångar, geografisk yta, topografi och nationalism kan avsevärt minska eller öka behovet av försvarsutgifter.

BNP som nyckeltal i den nationella kontexten är därför intetsägande. Istället bör en diskussion utgå från t ex Försvarsmaktens perspektivstudie (länk: https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2018/02/perspektivstudie-om-hur-forsvaret-bor-utvecklas-till-2035/) eller liknande dokument. Den utgår nämligen från den verklighet en svensk försvarsmakt måste möta, och anger en årlig kostnad för FMS 35 på ca 115 miljarder kronor i 2018 års prisläge. Granska den! En försvarsbudgetdiskussion som tar sin utgångspunkt i bemötande av resonemang om vad som är viktigt för försvaret enligt perspektivstudien, och utifrån den uttala sig om vad som är en motiverad utgift (ett gripenplan, ett dussin UCAV eller fem små simhallar?), är betydligt mer givande för det demokratiska samtalet och vår försvarsförmåga än att diskutera hur många procent av BNP vi ”måste satsa”. Det höjer också nivån på det interna samtalet på mässarna och motverkar synen på sitt eget truppslag som det viktigaste som måste få mest resurser och uppmärksamhet.

/Mårten Matell
Reservofficer och fänrik vid Livgardet, juriststudent, aktiv i Lunds Akademiska Officerssällskap