Förord: Mängden värnpliktiga ökar nu ständigt. Mängden tillgänglig materiel av rätt typ, mängden befäl med rätt kompetens och mängden utbildningsanordningar ökar inte i samma takt. Vad händer med de värnpliktiga som glöms bort, prioriteras ner eller helt enkelt inte får en relevant utbildning för sin krigsuppgift? I denna artikel skriver en rekryt om motivation, yrkesstolthet och och ovisshet. Och detta – rekrytens verklighet – är något som vi alla yrkesofficerare i Försvarsmakten behöver reflektera över när vi befinner oss i ett skede av tillväxt. Detta är den första texten på Militär Debatt som kommer från en menig soldat. Jag är därför extra tacksam att skribenten vågar ge oss sina tankar.

Innan jag inleder den här artikeln känner jag mig tvungen att berätta att jag troligtvis är den mest underkvalificerade skribenten på denna sida hittills. Jag är inte officer, jag har inte varit på utlandsmission, inte läst krigsvetenskap på högskola eller jobbat som soldat. Jag är ingenting mer än en icke-färdigutbildad värnpliktig. Med det sagt känner jag att min erfarenhet kan ge er som är allt eller något av ovanstående lite att tänka på. Förhoppningsvis kan det göra saker och ting bättre för nästkommande värnpliktskullar.

För att förtydliga så har jag ingenting annat än kärlek för mitt förband och de som tjänstgör där. Jag tycker att det är ett grymt förband, med en överlag positiv, respektfull och fostrande stämning mot både värnpliktiga och anställda. Se all kritik (och lite gnäll) som riktat mot beteende och inte individer. Alla kan bete sig dåligt utan att veta om det (Gud vet att jag gör det) och den här artikeln handlar om känslor och hur saker upplevs.

Med allt det sagt, vad vill då den här bassen berätta för er yrkesofficerare, reservare, veteraner och krigsmän? Jag vill berätta om hur det är att vara bortglömd.

Att tvingas byta befattning under sin värnplikt är ingenting märkvärdigt. Tusentals lumpare har kastats om i organisationen av alla möjliga tänkbara anledningar genom åren och jag och min grupp är en av dem. Vi ryckte in, tre små nittonåringar, i somras. Vi visste att vi skulle ha ett tufft år framför oss men vi var välmotiverade och målmedvetna. Jag hade gjort bra ifrån mig på mönstringen och fick mitt förstahandsval till befattning, och befattningsutbildningen var ljuset som väntade i soldatutbildningens och senare soldatprovets tidvis obärmhärtigt mörka tunnel.

Min grupp är bataljonens L2, vilket innebär att vi ska rulla runt i en Stripbv90 [ett fordon på Stridsfordon 90-chassi som utformats för ledning snarare än strid, reds. anm.] och utgöra en framgrupperad ledningsplatform för bataljonsstaben att kunna leda striden nära fronten, så när vi och L1 ställde upp för första dagen av vagnsutbildning blev vi något chockerade när vi fick höra att L2 inte skulle gå utbildningen. Det fanns inte stridsfordon så det räckte till oss. Vi hade vetat ett tag att det fanns osäkerhet kring tillgången till vagnar, men hade förstått det som att vi skulle vara en dubbel besättning med L1 om så blev fallet. Att vi fick beskedet 15 minuter innan utbildningen skulle börja tog vi hårt.

Vad skulle hända med oss då? Ja, ”förhoppningsvis” kunde vi få en Bandvagn 410. Förbandet jobbade för att få till en ledningsversion av bandvagnen som vi skulle få nyttja, och de skickade oss på förarutbildning. Den här ovissheten var ingenting plutonen kunde göra något åt, men det var demoraliserande att veta att allt vi gjorde var förgäves om inte någon kunde skaka fram en vagn åt oss.

Bandvagnsutbildningen gjorde att vi aldrig hade något att göra med övriga plutonen på dagarna. När vi hade kompaniövning 2 åkte vi inte med ut, och under bataljonsövning 1 hade plutonchefen ingen koll på vad vi gjorde. Vi blev till och med frågade huruvida vi skulle vara med på övningen eller inte. Inte för att vi hade något val, utan för att vederbörande inte visste. Vi var i alla fall med på bataljonsövningen, men på dagarna var vi i garaget och REMI-vårdade vagnen och fick skjuts in och ut. Trots det frågades vi varje kväll ute på slingan ”Var har ni ställt vagnen?”. Första gången var det lite roligt men när vi fick samma fråga varje kväll i en vecka kände vi oss totalt bortglömda. Resultatet blev inte bara trötta, utan dessutom frustrerade, på gränsen till förtvivlade soldater. “Våra chefer, som ansvarar för vår trygghet och utbildning, har inte koll på oss.”, tänkte jag.

I senare dagar har det fortsatt. Vid genomgångar har gruppchefen fått fråga ”Och vi då?” alldeles för många gånger. Vid övningar har vi fått frågan ”Ska ni med ut?” allt för många gånger. Besättningsutbildningarna har varit sporadiska och ad hoc, vid ett tillfälle bara en halvtimme innan vi tog emot staben och körde ut. Vi fick ut maskeringsnät först under sista bataljonsövningen, och fick veta att 1: vi ska ha en högantenn, 2: vi kommer inte få någon formell utbildning på den och 3: vi förväntas kunna resa och använda den ändå, dagen innan samma övning. Det är kort sagt demotiverande och demoraliserande.

Till detta kan tilläggas att övrig utbildning inte har hunnit genomföras i tillräcklig utsträckning eller alls. Till exempel består min enda stridsutbildning i skrivande stund av två dagars SUSA. Jag har aldrig fått lära mig grundläggande stridsteknik såsom växelvis framåt!, helt enkelt för att sådant var inplanerat när min grupp var på bandvagnsskola. Lösningen till detta? “Läs SoldF.”

Jag personligen är engagerad och vill göra karriär i Försvarsmakten efter värnplikten, så jag är beredd att ta läget för vad det är i hopp om att det blir bättre framöver, men majoriteten av de värnpliktiga kommer att göra sina 11 månader och aldrig mer ta på sig grönt efteråt och nästan ingen värnpliktig har funderingar på att stanna när de rycker in, men vissa ändrar sig under årets gång. Vad tror ni är oddsen att en tveksamt inställd beväring i min sits vill fortsätta i försvaret när de har muckat?

Jag, vi, förstår naturligtvis varför det är så här…

…men jag förstår inte varför det måste vara så här.

/En simpel beväring.