Förord: Att vara soldat innebär att man ovillkorligen utsätts för moraliskt svåra situationer. Striden är en sak – och att strida övar alla som tjänstgör på fältförband. Men hur blir det med fångarna? Hur blir det med de stupade? Krigsfångar och stupade hör till de moraliskt svåra friktionerna i tjänsten, och hanteringen av dessa påverkar i allra högsta grad vilken moralisk hållning en nation har. Det är förmågor som måste övas – men vems är ansvaret? Vilka resurser avsätts för syftet? Gravtjänst har tidigare avhandlats av signaturen Kvartermästare på Militär Debatt.

Artikelförfattaren refererar bl a till Fångtjänstreglemente 98. Reglementet kan du ladda ner som PDF här nedanför. Om någon läsare har tillgång till det gamla gravtjänstreglementet – hör av er!

/Redaktören

---

Fångtjänst

I invasionförsvaret fanns i krigsorganisationen Fångtjänstbataljon 98. Den skull bestå av ett yttre vaktkompani, två inre bevakningskompanier och en bataljonsstab. Precis som namnet antyder hade de i uppgift att bevaka krigsfångar. Varje bataljon skulle klara 10.000 krigsfångar oavsett väder och årstid. Fångläger skulle vara förberedda i krigsplacerade byggnader eller avgränsade geografiska platser som t.ex. öar. Mig veterligen övades aldrig dessa bataljoner.

Idag uppfattar jag utifrån reglementen och handböcker att militärregionerna är den slutgiltiga hänvisningen för brigadernas krigsfångar. Men vem ska vakta krigsfångarna? Ska militärregionerna vaska en hemvärnsbataljon eller en lokalförsvarsskyttebataljon för denna uppgift? Rimligen borde dessa förband ha viktigare krigsuppgifter.

Vore det inte bättre att pånytt sätta upp krigsfångtjänstbataljoner med krigsplacerade värnpliktiga och reservofficerare som är för gamla för fältarmén? Kanske en bataljon till varje militärregion, alternativt varje civilförsvarsområde? A-platsfordon (krigsplacerade civila fordon) torde duga utmärkt till denna typ av enhet i syfte att inte tulla på fältarméns fordon.

Gravtjänst

Vid samma tid fanns Gravkompani 98 och Gravledningsenhet 98 reglementerade. Inte heller dessa har mig veterligen övats, någonsin. Gravledningsenheten precis som namnet antydde hade som uppgift att leda gravtjänsten samt samverka med civila myndigheter. Gravkompani bestod av maskintropp, två arbetsplutoner, personal/sjukvårdsavdelning, stabsavdelning, underhållsavdelning och en chefsgrupp. Gravtjänstkompaniernas uppgift var att upprätta och betjäna uppsamlingsplats för döda.

I nuvarande handböcker uppfattar jag att fallna skall transporteras till hemorten. Kommer vi verkligen kunna göra det? Finns det kylbilar för detta? Hur gör vi med stupade om fienden har ockuperat deras hemort? Hur gör vi med stupade fiender? Utifrån kriget i Ukraina kommer många att stupa på båda sidor, inklusive civila. Tiden från utlandsstyrkan där vi kunde avdela en kylcontainer till det fåtal stupade vi räknade med borde vara över.

Jag vet att under invasionsförsvaret var ett flertal kyrkogårdar väldigt stora i förhållande till den lokala församlingen. Syftet med det var att de skulle vara redo att ta emot den stora mängden stupade man räknade med om kalla kriget blivit varmt.

Likt fångtjänstbataljoner vore det kanske rimligt att sätta upp gravtjänstkompanier i krigsorganisationen igen?

Avslutningsvis

Som kuriosa har jag en kollega som tjänstgjort som instruktör i Uganda, ett land som mer nyligen än Sverige varit i krig. Något som gjorde honom förvånad var att vid ordergivning så reglerades hänvisning fångar och stupade.

Oavsett hur vi väljer att lösa detta, kanske lösningen finns i hur vi hade tänkt att göra under invasionsförsvaret? Alternativt att någon studerar hur Ukraina just nu gör – de borde rimligen sitta på någon form av lösning. Eller har NATO någon stående rutin för det?

Stabssergeanten
Specialistofficer i Armén