Av kapten Andreas Braw

Förord: Överbefälhavare Michael Claesson ärvde en försvarsmakt med växtvärk. Under nästan 30 år har Försvarsmakten som organisation enligt Claesson tuktats likt ett bonsai-träd. Ett bonsaiträd beskärs så noggrant att det stannar i växten, och i ”vuxen ålder” ser trädet förvisso vackert ut – men det har blivit ett vuxet träd i miniatyr. Behovet av beskärning och tuktning av Försvarsmakten är nu ett minne blott. Men de attityder, processer och chefer som formats under bonsai-försvarets tid lever fortfarande kvar. 

Nu ska alltså den nya överbefälhavaren lyckas skynda på uppbyggnaden av försvaret. Han ska balansera organisationen mellan Natos krav och den politiska ledningens krav. Och samtidigt ska han gjuta mod och kraft i en organisation som stundtals har fullt upp med sina inre processer. 

Förväntningarna på general Claesson är höga ute i organisationen. Under sina första resor som överbefälhavare har han betonat kärnuppdraget och vikten av att prioritera krigsförbandens uppbyggnad. Men hur ska det gå till i praktiken? Vad menar han med sina slagord? Vad är det som ska förändras egentligen?

Här följer en intervju med överbefälhavaren. 

/Redaktören

---

General Michael Claesson, ny överbefälhavare – grattis! Hur har den första tiden på din nya tjänst varit?

– Varmt tack! Den första tiden har varit inspirerande och bra. Jag har kunnat samla både mitt närmaste lag och samtliga förbandschefer med förvaltare för att sprida min syn på vårt uppdrag och vilken ambition och vilka förväntningar jag har på mig själv och på mina medarbetare. Att få göra det tillsammans med Generaldirektören, Mikael Granholm och den nye försvarsmaktsförvaltaren Rickard (Bronco) Wilhelmsson, tror jag bidrog till både tydlighet och energi i samtalen.

Din företrädare general Bydén fick huvudsakligen leda ett försvar som formellt stod utanför en Nato. Nu är vi medlemmar. Hur kommer det att påverka ditt arbete?

– Ibland kan det låta en smula ”klyschigt” med uttryck som ”vi är Nato” och liknande, men det är verkligen så. Partnerskapet gav både oss och Nato en möjlighet att välja ut exakt vilka områden vi ville samarbeta kring, men nu ÄR vi Nato och förväntas följaktligen ha uppfattningar om allt som pågår inom alliansens hägn. I princip påverkas allt vi gör, hur och var vi upprätthåller beredskap, operationsplaneringen, förmågeutveckling och – tillväxt samt inte minst att vi har att förhålla oss till den nukleära dimensionen av Natos avskräckningsförmåga. Jag har en fast plats i en av Natos viktigaste kommittéer – militärkommittén där viceamiral Jonas Haggren som militär representant (MILREP) företräder mig på daglig basis, men tre gånger om året eller vid behov möter jag mina kollegor i militärkommittén för att fatta beslut om militära råd med mera som sen läggs till grund för politisk beslutsfattning.

Det saknas inte problem att ta tag i. Vad ser du som de mest prioriterade problemområdena i Försvarsmakten idag?

– Ja vi har en hel del att ta tag i. Det som är absolut viktigast för mig är att konsolidera krigsorganisationen. Vi kan inte peka på en omvärldsutveckling som snabbt kan bli sämre och sen undvika att göra det vi kan med det vi har för att stärka krigsförbanden. Tydlighet vad avser krigsförbanden, krigsplacering av all personal, utveckling av krigsförbandsplaner som bär både vidmakthållande och utveckling av förmåga genom förbandets livscykel. Förstärkt uthållighet genom fortsatta investeringar vad avser förnödenheter. Det här handlar inte om att bortse från att vi är allierade utan att bygga grunden utifrån Natofördragets artikel 3.

Även om vi kan skylla många problem på externa faktorer så bör vi nog vara självkritiska också. Vad tycker du är Försvarsmaktens största misslyckande de senaste fem åren?

– Som smålänning är det en del av mitt DNA att vara självkritisk… Vi ska vara självkritiska och hela tiden utvärdera oss själva. Inte för att fortsätta beundra problemet utan för att lära oss och att hitta lösningar för att kunna gå vidare i utvecklingen så snabbt som möjligt. Det är svårt att tala om ”misslyckanden” utan att det blir utmanande med hänsyn till sekretess – andra som inte vill oss väl är angelägna om att få uppfattningar om vår förmåga bekräftade – men jag är inte nöjd med takten i brigadutvecklingen, inte heller med hur reparationsköer fått växa sig långa, frågan om personlig utrustning var och är smärtsam även om jag är hoppfull inför 2025. Inför försvarsbeslutet 2020 lyckades vi inte med att begripliggöra betydelsen av balans mellan spets och uthållighet (verkan och stöd), vilket blev tydligt i just efterföljande inriktning. Apropå att begripliggöra, menar jag att vi inte heller vare sig internt eller till omvärlden lyckats förklara hur dramatiska konsekvenserna blev av den sekvens av försvarsbeslut som utspelade sig mellan 1996 – 2009. Något som är nödvändigt för att förstå utgångsläget inför försvarsbesluten 2015, 2020 och 2024.

Brigadutvecklingen hamnar ständigt i fokus, kanske av naturliga skäl när våra hjärnor fylls av bilder fronten i Ukraina. Men är inte Marinens storlek och förmågor ett större bekymmer för rikets försvar? 

– Det blir nästan alltid diskussion kring omfattningen av Försvarsmaktens olika försvarsgrenar och förband. Svensk försvarspolitik har traditionellt formats genom en parlamentarisk försvarsberedning under Försvarsdepartmentet och som tagit in underlag från i huvudsak Försvarsmakten, men också andra myndigheter och aktörer inom försvarsområdet. Därtill kommer numera även Natos förmågemålsättningar som utvecklas under en fyraårig cykel och som ställer mer eller mindre tvingande krav på implementering (förvisso ofta under lång tid, men under trycket av omvärldsutvecklingen torde tålamodet minska). Allting handlar om en avvägning mellan en allsidigt sammansatt domänövergipande uppsättning förmågor. Vi har en extremt lång kust att bevaka, men förutom med fartyg arbetar vi med sensorer och i allt högre utsträckning både myndighetsövergripande, men som allierade också med en lägesbild som förstärks genom ständig delning av information och underrättelser. Gärna fler fartyg, men först en försvarsmakt i operativ balans för att kunna bidra till gemensamma effekter både vad avser avskräckning och försvar mot väpnat angrepp. Men visst, hade vi haft obegränsat med resurser, hade jag gärna sett ytterligare förmågor i den marina domänen.

Trots mängden problem som byggts upp under de senaste 20-30 åren så har Försvarsmakten ändå lyckats med mycket. Vilka är de tre största framstegen under de senaste åren tycker du?

– Jag är idag glad över att vi lyckades bygga samman tre uppsättningar av Nordic Battle Groups inom ramen för EU:s snabbinsatskoncept. Jag var till en början kritisk, men har på senare år insett att om vi inte hade gjort det hade ännu mer kunskap om operativ och taktisk ledning försvunnit ut ur Försvarsmakten. Jag är också glad över att vi genom de internationella insatserna fick ett tydligare fokus på utbildning och träning av den enskilde soldaten, vilket gett långsiktiga och positiva effekter. Vi kom tidigt igång med krigsplanering både själva och tillsammans med andra. Detta har varit vägledande för synen på vilka behov vi sett och fortsatt ser vad gäller förmågetillväxt. Slutligen tycker jag det var klokt att återaktivera värnplikten och samtidigt våga behålla personalkategorierna GSS/K och GSS/T.

Du är ny som ÖB men är knappast ny som general. Vilka är de viktigaste förändringarna du vill göra för att vi ska nå våra upprustningsmål?

– Det stämmer. För att konsolidera krigsorganisationen och krigsförbanden vill jag börja med att noggrant följa upp läget som jag nämnde tidigare, dvs. status per krigsförband så brett och djupt som det går. Jag vill fortsätta bygga krigsförbanden med en mycket tightare styrning och koordinering av tillförseln/omsättningen av personal, infrastruktur, materiel i paritet med utbildning och träning. Generellt vill jag balansera utbildning mot träning till förmån för just att mer tid läggs på träning av både enskilda och förband. Jag vill att all personal ska veta vilken krigsbefattning man har och att fokus läggs på att bygga kompetens för att i första hand kunna lösa den rollen.

Du säger att du vill ha en ”tightare styrning” av krigsförbanden. Just nu ligger det ju ett fredsmässigt filter i form av regementen och flottiljer mellan generalsnivån och krigsförbanden – ska vi vänta oss att exempelvis brigad- och flygdivisionschefer får mer av din uppmärksamhet än regements- och flottiljchefer?

– Ja, precis det ska man vänta sig, men våra regementen och flottiljer blir också krigsförband i samband med aktivering av förband för operationer och/eller vid mobilisering. De benämns då militärbaser. Inte minst våra studier och vårt stöd till Ukraina har lärt oss att produktion av förband, utbildning av krigsfrivilliga, omhändertagande av krigsfångar, sårade och döda ställer krav på att vi kan nyttja den infrastruktur och de förmågor vi har investerat inom grundorganisationen.

Finns det något som gör dig extra hoppfull när det gäller att rusta upp försvaret?

– Ja, min personal. Under alla mina år i Försvarsmakten har jag haft ett genuint intresse för människan i systemet och jag känner en stark lust att bemästra de problem vi har, att inte bli fånge i dem, både hos mig själv och hos den personal jag möter i verksamheten. Mycket är på gång vad gäller materiel, vi har en ökad medvetenhet om vikten av att snabba upp processer och gör det också. Vi har börjat övervinna rullmotståndet, men behöver knuffa på hårdare ett tag till.

När du var chef över Försvarsstaben så genomförde vi en intervju här på Militär Debatt. Då talade du bland annat om att du vill ha en högre grad av chefsnärvaro tidigt i beslutsprocesserna, jämfört med dagens mer stabsstyrda beslutprocesser. Hur tycker du att den förändringen går?

– Ärligt talat ”så där…”, jag kommer själv vara i det närmaste rabiat med att få delta i analysfasen av våra olika uppdrag och att få ge mina riktlinjer för hur vi ska gå an frågan. Jag har inget behov att peta i detaljer om jag bara får en kvittens på att verksamhetsansvariga chefer och deras staber uppfattat vad som är målet och vilka effekter jag vill uppnå. Vi behöver bli mycket bättre på tydlig målstyrning och att chefer tar ställning och inte bidrar till ”handläggarvälde”. Det är dock viktigt att påpeka att det inte är handläggarnas fel att den här kulturen uppstått. Istället är det oftast chefer som av olika skäl kapitulerar inför det självklara kravet på att kunna godkänna slutsatser och riktlinjer utifrån analys av uppgiften och dess innebörd.

Du är känd för dina one-liners. Under din första tid som ÖB så uppfattar jag att det mesta du säger handlar om krigsförbanden. Det mest spektakulära var en omskrivning av en gammal slogan – ”Allt och alla för krigsförbanden”. Kan du förklara för läsarna vad du menar med det? Vad förväntar du dig att staber och förbandschefer ska vidta för konkreta åtgärder för att stärka krigsförbanden?

– Hmm, så kanske det är, men jag tycker det är viktigt att försöka fånga mål och riktning med målande ordval. Det är helt korrekt att mycket av min kommunikation går ut på att tala om krigsförbanden och krigsorganisationen. Vi har tidigare talat mycket om ”tillväxt”, vilket blir otydligt ifråga om vilken effekt som avses. Jag vill att vi på alla nivåer styr och gör vårt bästa för att vägleda förmågetillväxt per krigsförband genom att som jag sa tidigare, bättre koordinera tillförsel av personal med rätt kompetens, nödvändig infrastruktur (ibland genom tillfälliga lösningar), materiel samt nödvändig träning och övning.

– Vidare menar jag att krigsförbandschefernas roll ska stärkas och förtydligas i all verksamhet liksom vad jag tidigare sagt om att all personal ska krigsplaceras och veta vad som förväntas av dem i respektive befattning. Det skiljer sig (för) mycket mellan olika förband i landet vilket fokus på krigsorganisationen man har, men jag kommer ställa stora krav på att utse och stödja krigsförbandschefer, utvecklingen av krigsförbandsplaner samt uppfyllnad av materiel och personal. Krigsförbanden ska vara i fokus och de som arbetar i olika stödprocesser ska inte känna sig besvikna eller förfördelade. Det finns inget finare än att dedikerat stödja krigsförbandens utveckling.

Alla har att bidra till att krigsförbanden ges fokus, stöd, hjälp. Stödfunktionerna ska betrakta sig själva som en ”plog” för krigsförbanden

Hur vänder vi på steken så att stödfunktionerna stöder krigsförbanden och inte tvärtom?

– I grunden handlar det om att förstå uppdraget och oavsett om vi talar beredskap, operationer eller förmågetillväxt, säger förhållningssättet ”allt och alla för krigsförbanden” det mesta. Det är där vi ska se och mäta effekten. Alla har att bidra till att krigsförbanden ges fokus, stöd, hjälp. Stödfunktionerna ska betrakta sig själva som en ”plog” för krigsförbanden, arbeta förutsättningsskapande och inte fastna i onödig byråkrati.

Varför tror du att vi har så svårt att prioritera krigsförbanden idag, trots att det varit krig i Europa i snart tre år? 

– Sannolikt på grund av att vi under mer än 20 år fram till 2015 marinerats i återhållsamhet, bitvis otydliga uppdrag och därmed inte haft fokus på vad som utgör Försvarsmaktens existensberättigande, nämligen den dimensionerande uppgiften att försvara landet och våra allierade mot väpnat angrepp.

De flesta som träffat dig skulle nog beskriva dig som trevlig och entusiastisk, precis som din föregångare. Men när det gäller krigsförbanden så är det ju allvarliga saker – hur hård kommer du att vara mot dina underställda generaler och överstar om resultaten uteblir?

– Jag försöker vara trevlig och entusiastisk, men de som känner mig vet också att jag är krävande, har god detaljupplösning på problemen och inte har något annat mål än att Försvarsmakten ska lyckas med sitt viktiga uppdrag. Uppdraget i fokus har alltid varit mitt förhållningssätt. Hela vårt system bygger på fördelning av verksamhetsansvar som låter ”förvaltningstungt” men är viktigt för att förstå myndighetens verksamhetslogik. Det innebär att chefer ges ett ansvar, ett uppdrag, resurser och mål att uppnå. Om det trots god dialog och rimliga förutsättningar inte lyckas, kanske man ska utvecklas någon annanstans än att vara chef med just verksamhetsansvar. Jag vill inte basa för något skräckvälde, men jag har höga krav på leverans, vilket också regeringen har på mig.

Jag tror att människor i Försvarsmakten är ganska styrda av incitament. Vad finns det för incitament för karriärsofficerare att söka sig till krigsförbanden istället för en central stab, eller för de som sitter i staberna att lägga i en högre växel i stödet till krigsförbanden?

– I grunden handlar det om att chefer, ytterst jag själv, är extremt tydliga med vad som förväntas och är noggranna i uppföljningen av resultat. Karriär, lön och utveckling oavsett om den bygger på värdering av djupkompetens eller en utveckling som generalist, vill jag att man ska mätas på resultat och måluppfyllnad snarare än att enbart vara en trevlig prick.

Förra gången du medverkade i Militär Debatt så pratade vi om administrativ skottfältsröjning. Sedan dess upplever jag i min vardag att vissa saker har blivit ännu krångligare – exempelvis säkerhetsprövningarna och många HR-processer. Drar organisationen åt olika håll, eller har organisationen bara svårt att fatta?

– Sannolikt en kombination. Vi kan inte undgå att förhålla oss till det allmänna säkerhetsläget med högre risk för subversion och sabotage. Även om vi har höga krav på leverans, vill vi inte ha in personal som höjer risken snarare än sänker den. Samtidigt verkar förmågan till riskhantering vara något som måste utvecklas ytterligare hos både funktionsansvariga chefer, krigsförbandschefer och chefer i grundorganisationen. Det vill säga att kunna väga risker mot måluppfyllnad för att fatta beslut som ibland innebär kalkylerad risktagning. Måhända inte just ifråga om säkerhetsprövning, men annars. Som jag nämnt ovan, är det helt nödvändigt att ansvariga för stödprocesser sätter målet med verksamheten främst, alltså återigen krigsförbandens väl och förmåga.

Ett exempel på trögheten kan vara när flygvapenchefen vill ändra på vem i Flygvapnet som fick göra vad i PRIO. Det verkade vara helt omöjligt! Hur ska något kunna hända om inte ens våra generaler kan ändra på saker?

– Det är nog så att generaler kan ändra på mycket, men vi måste samtidigt förstå att vi under åren av ”ökenvandring” skaffat oss systemstöd som inte är konstruerat eller fullt ut anpassat för den verksamhetsmodell vi arbetar med nu. PRIO bygger i grunden på ett centraliserat systemstöd och om en försvarsgrenschef vill ändra på roller och mandat kräver beslut och implementering på central nivå eftersom systemet är byggt så och inte är decentraliserat. Om vi är tydliga med vad vi vill åstadkomma, kan vi också få genomslag genom att kunna och nyttja existerande arbetsformer samtidigt som vi arbetar intensivt med att få stödsystemen att motsvara övriga krav på decentralisering och verksamhetsanpassning. En hel del uppdateringar och förenklingar av olika gränssnitt i PRIO införs i år och nästa år.

Det som inte är valbart är genomförandet av KFÖ. Följaktligen måste vi hitta och utveckla former som gör det möjligt att hantera säkerhetsfrågorna utan att gå under i processen.

Om vi fördjupar oss lite i hur vi hanterar processer, så vill jag ta säkerhetsprövningen i synnerhet som ett farthinder. En infanteribataljon består av cirka 1000 soldater. Låt oss nu säga att dessa är krigsplacerade värnpliktiga som ska kallas in för en riktig KFÖ med full bataljon. Enligt konstens alla regler så ska då dessa först kallas in för förnyade säkprövningar – varje säkprövning tar ungefär tre timmar inklusive efterarbete och referenstagning – och sedan ska registerkontroller och bedömningar av utfallet av dessa genomföras av anställda på MUST. Några månader senare så ska de kallas in igen för att genomföra övningen. Jag är skeptisk till att detta någonsin kommer att genomföras, i och med att vi på många förband har svårt att hantera att anställa ett hundratal värnpliktiga vid muck idag. Vad tror du?

– Ja, den beskrivna hanteringen blir enormt komplex och därmed utmanande. Det som inte är valbart är genomförandet av KFÖ. Följdaktligen måste vi hitta och utveckla former som gör det möjligt att hantera säkerhetsfrågorna utan att gå under i processen. Det här är ett exempel på där vi förmodligen kommer behöva ägna oss åt riskhantering där en del av screeningen genomförs på ett mer automatiserat sätt. Det du beskriver är kanske korrekt avseende tillämpning av bestämmelser, men det är föga ändamålsenligt om vi vill sätta krigsförbandens förmåga i centrum, vilket ju är mitt fokusområde nummer 1.

Om vi återvänder till detta med chefsstyrning å ena sidan, och stabs- och funktionsstyrning å den andra, så kan man lätt få bilden av att ÖB inte har så stort inflytande. General Bydén verkade vara ganska irriterad över detta under slutet av sin tid som ÖB. Tror du att det kommer att bli annorlunda för dig?

– ÖB har ett gigantiskt inflytande, men har ett uppgiftsspektrum som gör att mycket tid går åt till relationen med andra myndigheter, politiken och inte minst alla internationella åtaganden, vilket inte minst blivit tydligt nu när vi är allierade. Det är helt avgörande att övriga chefer i Försvarsmakten stödjer ÖB genom att både förstå och omsätta hela uppdraget, vilket kräver helhetssyn och inte suboptimering samt närvaro och tydlig styrning i vardagen.

– Jag vet inte om general Bydén var irriterad eller inte, det får han själv svara på. Jag kommer göra allt jag kan för att i första hand vara tydlig med vad jag förväntar mig och att därutöver göra mitt bästa för att balansera närvaro i verksamheten med övriga åtaganden, t.ex. internationellt samarbete.

PERSONAL

Om man gör en snabb huvudräkning så kommer man fram till att vi med de värnpliktiga som vi utbildat de senaste åren, före detta yrkessoldater som tagit avsked och de yrkesofficerare som utbildats borde kunna fylla krigsförbanden med råge. Borde inte förbanden vara fulla för länge sedan? Vart har personalen tagit vägen?

– Som sagt, vi måste fråga oss själva om vi 1) är tydliga med vem/vilka som är krigsförbandschefer, inte minst för mobiliserande förband. 2) har vi krigsförbandsplaner som tydliggör förbandets behov och livscykel? 3) har vi krigsplacerat tillgänglig personal? Jag är helt säker på att åren med fokus på internationella insatser och att hålla 1000 till 2000 personer i insats över tid, ledde till en slags elitistisk hållning där vi kunde kosta på oss att sålla kraftigt. Nu måste vi krigsplacera alla som genomfört en godkänd grundläggande militär utbildning samt fortsätta utveckla dem genom träning och övnings i samband med till exempel KFÖ, SÖB, SÖF och KFK.

Och när vi har gjort det som du skriver ovan – krigsplacerat, genomfört KFK:er för att uppdatera systemkompetensen och KFÖ:er för att samöva förbanden så borde vi ligga ganska nära helt fyllda brigader? Det låter som ett Alexanderhugg! Är du beredd att frigöra personal till detta genom att t ex dra ner på GU-volymerna under ett år?

– Inom ramen för ett krigsförbands livscykel återfinns fenomenet försbandsomsättning (FOMS) dvs. hur länge är en individ krigsplacerad vid ett fältförband innan man överförs till något av de territorialförsvarsförband som kommer sättas upp inom ramen för implementeringen av kommande försvarsbeslut. Därtill kommer andra skäl varför personal lämnar krigsförbanden.

– Jag kan inte just nu säga exakt hur matematiken kommer landa ifråga om möjligheter att anpassa GU vid olika förband. I grunden finns ett politiskt krav på att öka antalet individer som genomför GU med plikt till 12 000 senast 2032, vilket i stort motsvarar de behov som kan härledas till den krigsorganisation som beslutas nu i december. Som påtalats tidigare måste krigsplacering även ske mot reserver och militärbaser. Jag kommer dock alltid att ha en dialog med regeringen om hur behoven kan prognosticeras och vi måste hela tiden balansera verksamheten efter reella behov.

Jag går runt med en gnagande känsla av att överutbildar vissa befattningskategorier. Visst kan det vara så att det kommer gå åt fler skyttesoldater i kriget och att vi därmed behöver en ordentlig personalreserv, men reglerna säger ju att man kvarstår i personalreserven i tio år efter senaste tjänstgöring. Personalreserven lär rimligtvis vara enorm idag, eller?

– Med kommande försvarsbeslut kommer vi behöva personal av de kategorier du nämner för att fylla upp brigadsystemet, men som sagt också överföringspersonal till de territorialförsvarsförband som kommer sättas upp och verka på regional nivå.

– Dessutom har vi som jag pekar på ovan, lärt oss mycket (igen) från Ukraina om hur stridsförlusterna ser ut också i modern krigföring (omkring 20 %), vilket innebär att krigsorganisationen måste kompletteras med reservkomponenter som också tar utbildad personal i anspråk. Min bild är således inte att vi har utbildat för många kopplat till de behov vi de facto har. Personalreserven är i många avseenden en tillgång, men i de fall vi inte kan hänvisa till väldigt tydliga behov, kommer en inte obetydlig del falla för det så kallade 10-årsstrecket och avföras från personalreserven.

Pensionsavgångarna pratades det mycket om för ett par år sen. Nu nämns det mer sällan. Hur ser personalläget ut i Försvarsmakten? Var finns de mest kritiska glappen? 

– Pensionsavgångarna, främst förstås bland medarbetare födda på 1960-talet är fortsatt en utmaning. Samtidigt avtalades för något år sedan om den så kallade ”plogen” som gör det möjligt för en officer med möjlighet att ta ut sin officerspension från 61 års ålder att jobba kvar och skjuta upp den med uttag av pension från 65 års ålder. Detta är ett arbetsgivarverktyg och inte tillgängligt för alla, men i de fall den enskilde och arbetsgivaren är överens, har det visat sig vara en bra lösning som gjort att nödvändig kompetens stannar kvar några år och därmed ger en viss möjlighet att överbrygga bristen på officerare i spannet OF 3-5 [major/örlogskapten till överste/kommendör, reds.anm]. Att vi förväntas bidra med upp till 250 officerare i olika Nato-befattningar, gör ekvationen ännu mer intressant vad gäller just erfarna stabsofficerare i nämnda segment.

– Samtidigt är det ibland mycket tunt vid ”fronten” dvs. i Försvarsmaktens kärnverksamhet. Förutom fortsatt god rekrytering måste varje chef på alla nivåer se över balansen mellan stabstjänst och tjänst vid krigsförband och/eller utbildning dvs. de delar jag alltid kommer betrakta som vår kärnverksamhet. En del av arbetet med att avveckla märkliga och krångliga styrningar handlar förutom att underlätta arbetet i största allmänhet, om att få så stor del militär personal som möjligt att arbeta i kärnverksamheten.

Vid återetableringarna i Kristinehamn, Göteborg, Västernorrland och Dalarna skedde återanställningar av ett lite äldre garde. Men en del av de bästa officerarna jag har jobbat med slutade relativt nyligen med kaptens, majors eller överstelöjtnants grad. Och så har vi såklart de förlorade stridspiloterna. Kan vi räkna med satsningar på att få tillbaka dessa till Försvarsmakten?

– Det är inte många år sedan vi faktiskt betalade officerare för att lämna tidigare, inte för att vi var dumma utan för att vi med dåtidens uppdrag såg det som nödvändigt för att skapa arbetsrättsliga förutsättningar för att kunna rekrytera ny personal för att möjliggöra föryngring.

– Vad gäller stridspiloterna är deras situation löst genom nya avtal varvid samtliga med tjänstledighet är åter i Försvarsmakten samt även ytterligare några som slutat tidigare av andra skäl.

– Förutom ständigt arbete med att utveckla ändamålsenliga lönestrukturer och avtal, ser jag våra olika personalkategorier som en enorm fördel för att flexibelt skapa förutsättningar för vår personal att verka vid och inom Försvarsmakten under de förutsättningar som passar bäst vid ett givet tillfälle i livet (GSS K/T, YO, RO, Hv mm.).

Vi ska utlandsstationera allt mer personal. I mitt fall så har jag rätt svårt att sälja in nuvarande upplägg till min fru, då det av allt att döma blir en minusaffär för oss. Hur ska vi klara av våra bemanningsuppdrag?

– Vi ska förstås utveckla ändamålsenliga avtal och förutsättningar för utlandsstationering samtidigt som våra behov måste tydliggöras för andra aktörer inom statsförvaltningen. Jag ska arbeta hårt och göra vad jag kan i samverkan med andra myndigheter för att medföljande till exempel inte ska bli utförsäkrade och tappa i SIG med mera. Försvarsmaktens personal har internationell arbetsskyldighet, men jag tänker inte bedriva rovdrift på min personal utan vill som sagt utveckla ändamålsenliga lösningar som är tydliga och förutsägbara för personalen.

Tror du att vi kommer att klara de bemanningskrav vi har på oss från Nato de närmaste åren om vi INTE ändrar våra avtal?

– Det är inte valbart. Vi måste och ska klara våra bemanningskrav. Tidvis kommer det säkert att fluktuera något, men sammantaget ska vi leverera på uppsatta mål. Även om vi alla har internationell arbetsskyldighet kommer avtalen behöva utvecklas för att göra utlandstjänst så intressant och utvecklande som det de facto är för både den försvarsmaktsanställde och medföljande. Det är ett arbete som pågår mellan arbetsmarknadens parter och som jag vare sig kan eller vill föregripa just nu.

KRIG

Nu har det alltså snart varit fullskaligt krig i Ukraina i tre år. Hundratusentals människor har dött och Ryssland har totalförstört mängder av städer. Samtidigt har teknikutvecklingen tagit stora språng. Kapten Robert Johansson skrev nyligen en artikel här på sajten om att vi måste börja anpassa vår pansartaktik nu – underförstått eftersom vi inte har förändrat någonting hittills. Har vi hamnat för långt efter i utvecklingen för att komma ifatt?

Det finns all anledning att noggrant studera utvecklingen i Ukraina, främst vad avser det ”transparenta slagfältet” (inklusive drönare, telekrig rymdförmågor och vilseledning). Samtidigt är det viktigt att noga studera vilka krav den aktuella operationsmiljön kräver dvs. terrängens beskaffenhet, klimatologiska förhållanden mm. Men visst måste vi våga utmana oss själva och jag tror t.ex. mycket på att ständigt prova nya koncept, gärna med stöd av simulationer och spel, men också inom ramen för simulatorstödd träning som ger oss möjlighet att laborera genom parametervariationer som är anpassade för våra i första hand nordiska/nordeuropeiska förhållanden och som trots Natos krav på ett 360-gradersperspektiv, blir dimensionerande för vår egen kravställning.

– Vad som krävs är ökad flexibilitet där jag personligen tror att teknikutvecklingen ger oss oändliga möjligheter att t.ex kombinera förmåga till digitaliserad design av drönare allt eftersom vi lär oss av utvecklingen i kombination med additiv (3D-printing) tillverkning som med en begränsad lagring av insatsvaror ger en konstant utvecklingsförmåga utan att behöva köpa på sig enorma lager av drönare som riskerar bli obsoleta inom veckor.

Luftvärn är ett ständigt närvarande behov, överallt och alltid. Det är dock en utopi att vi skulle kunna införa ett heltäckande luftvärn över hela landet.

En annan kritisk röst är Oscar Jonsson, doktor i krigsvetenskap. Han menar att vi saknar hela förmågor i vårt försvar, såsom drönare, medan exempelvis luftvärnet enbart är dimensionerat för att skydda Försvarsmakten eller enstaka städer. Kan det vara så att vi har stakat ut fel kurs för Försvarsmakten?

– Jag har läst Oscars bok som jag tycker är läsvärd. Utan att gå in på detaljer konstaterar jag att det görs en hel del vad gäller drönare både inom och i nära relation till Försvarsmakten. Allt är inte publikt och inte heller något vi diskuterar utanför Försvarsmakten.

– Luftvärn är ett ständigt närvarande behov, överallt och alltid. Det är dock en utopi att vi skulle kunna införa ett heltäckande luftvärn över hela landet. Den samlade bilden av tillgängligt luftvärn för skydd av både krigsförband och kritisk infrastruktur bygger på befintliga och tillkommande krigsförband ur samtliga försvarsgrenar, men också på det faktum att vi är allierade och inordnas i Natos integrerade luft- och robotförsvar (IAMD). Jag tror att en försvarsmakt som nästan enbart består av luftvärn vore ett misstag jämfört med ett domänövergripande sammansatt försvar i nära samordning med våra allierades förband och förmågor.

Vi återvänder till drönarna. De kommer att vara en het fråga framöver, och dessa används fortfarande väldigt sparsamt i Försvarsmakten. Dessutom finns det otroligt få, och mig veterligen finns det ingen produktionskedja i Sverige heller. Kan det bli aktuellt för Försvarsmakten att stötta uppbyggnaden av en inhemsk produktion?

– Det pågår mycket inom drönarområdet som jag hoppas kunna komma tillbaka till vid ett senare tillfälle. Både vad avser utveckling ”under gång”, produktion och digital hantering av design parad med additiv tillverkning (3D-printing) som skapar förutsättningar för mycket snabb uppdatering och tillverkning utan omfattande lagring och beroenden av komplexa insatsvaror. Försvarsmakten kommer på ett eller annat sätt vara närvarande i all sådan inhemsk utveckling.

Tillverkningen av ammunition sköts ju inte heller av Försvarsmakten, men är helt central för att vi, Ukraina och våra övriga allierade ska kunna besegra Ryssland. Vad behöver förändras för att den demokratiska världen ska kunna matcha diktaturernas produktion?

– Vi behöver en robust regionaliserad tillverkningsindustri med kontroll över samtliga insatsvaror som krävs för att kunna flexa produktionen uppåt och nedåt. Stater/staten behöver sannolikt inte äga, men behöver vara beredda att göra indikativa åtaganden för att industrin ska våga satsa på att bygga långsiktig produktionskapacitet.

Många av våra allierades system såsom Storm Shadow produceras inte längre men visar sig vara enormt potenta. Hur ser du på att återstarta produktion av ”tillräckligt bra” system istället för att invänta införandet av perfekta system?

– Jag tror att en del av att konsolidera krigsförbanden handlar om att verkligen fylla upp med bland annat sådan utrustning som i grunden är utvecklade för att vi skulle försvara oss mot sovjetisk aggression, har i Ukraina visat sig fungera utmärkt. Samtidigt är det viktigt att förstå också våra dimensionerande motståndare lär sig snabbt och att vi ständigt måste justera vår kravställning på all materiel i samband med både nyanskaffning och modifiering. Avvägd balans mellan nytt och gammalt blir mitt lite tråkiga, men pragmatiska svar.

Krigsförbanden ska sättas i fokus nu. Utbildar vi officerare till krigsförbanden på rätt sätt idag, eller bör vi räkna med en omläggning av officersutbildningen igen?

– Det är en fråga man alltid bör ställa sig. Min uppfattning är att utbildningen av taktiska officerare ska baseras på en akademisk grundutbildning. Samtidigt menar jag att vi ständigt behöver se över vilka ingångsvärden och krav vi (Försvarsmakten) levererar till FHS som grund för utveckling av nämnda utbildning. Vi behöver bli bättre och mer metodiska i att följa upp vilken effekt officersutbildningen (alla former) bedöms ge i olika roller, men främst i krigsförbanden. Just nu ”tycks” det väldigt mycket, men för lite empirisk data systematiseras och läggs till grund för beslutsfattning om utveckling av utbildning.

– Generellt tror jag på mer handledning, träning och stöd under de tidiga officersåren, men också på att optimera verksamheten inom ramen för både programbunden utbildning och den så kallade försvarsmaktstiden. Jag tycker också man kan överväga att skruva upp tempot som t.ex. i Tyskland där man som officersaspirant förväntas läsa in en fil. kand. på kortare tid än i det civila (ca en termin kortare tid till förfogande). Så länge jag och rektor FHS är överens om vad som är den dimensionerande verksamheten vid skolan, håller jag fast vid den utstakade grunden.

SNABBA FRÅGOR

Bör ordet ”koncern” användas om Försvarsmakten?

– Nej jag tycker inte det. Vi är en krigsorganisation, men också en svensk förvaltningsmyndighet och behöver inga andra beskrivningar än så.

Vad är farligast – en rysk statskollaps eller en rysk erövring av hela östra Ukraina?

– Det är omöjligt att svara på. Historiskt har ryska statskollapser gjort att man blivit väldigt introverta för att reda ut det interna maktspelet, vilket kan låta lockande positivt. Betänk dock att ett sönderfallande Ryssland m/2024 är en kärnvapenmakt med både vapen och kunskap som snabbt kan komma på drift med skrämmande följder.

– Om en accepterad rysk erövring av hela östra Ukraina skulle bli ett faktum, innebär det en slutlig kollaps av den regelbaserade världsordning som i huvudsak hållit Europa och andra kontinenter borta från världskrig sen mitten av 1940-talet. Därmed skulle Ryssland med flera inte på något sätt nöja sig utan istället se en sådan utveckling som en legitimering av att fortsätta sin neoimperialistiska jakt på en ny världsordning. En sådan utveckling får utan tvekan globala följder.

Hur länge vill du vara ÖB?

– Regeringen har förordnat mig till slutet av september 2030 dvs. sex år. Det blir bra.

Vilken är Försvarsmaktens bästa övningsanläggning?

– Jag fick möjligheten att i juni 2011 inviga strid i bebyggelseanläggningen i Kvarn. Då som chef för Markstridsskolan. Jag är fortsatt förtjust i anläggningen och ser att den både har och kommer fortsätta utvecklas.

---

Efterord: Alla chefer har sin tid och sitt uppdrag. När general Bydén tillträdde som överbefälhavare såg världen och Försvarsmakten annorlunda ut. Det är lätt att glömma bort var vi befann oss då. General Göranssons uppdrag kan beskrivas som ”rädda det som räddas går”. Bydéns första år kom att präglas av att han ville återskapa framtidstron i Försvarsmakten. Samtidigt fick han investera sitt politiska kapital i att få våra politiker att börja finansiera försvaret. Detta kan ses som general Bydéns stora uppdrag. 

General Claessons tid som överbefälhavare kommer inte att bli likadan som Bydéns tid, och således kommer hans ”stora uppdrag” att se annorlunda ut. Och sannolikt kommer Försvarsmakten att se annorlunda ut när han har slutfört sitt uppdrag. Behoven nu är snarare strukturförändringar, förskjutningar av mandat och tydliga prioriteringar. 

Samtidigt kommer många av Bydéns reformer att märkas först under Claessons tid som överbefälhavare. Varifrån resultaten kommer är svårt att veta. Och vart en strukturell reform leder oss är omöjligt att förutsäga. Men den som fortsätter att tjänstgöra får se och känna resultaten. 

/Redaktören