Av kapten Andreas Braw, IB 1/AST
När vi föreställer oss en organisation så är det ofta enklare att tänka på en människokropp. Organ, nervsystem, muskler och leder fyller olika funktioner men är helt beroende av varandra. Kapacitetsförlust i en kroppsdel leder till följdeffekter i andra kroppsdelar. Och för att upprätthålla säkerheten för kroppen finns ett decentraliserat immunförsvar. Immunförsvaret finns i hela kroppen och reglerar kroppens reaktioner på det som uppfattas som hot mot kroppens hälsa. Immunförsvaret är beroende av ett sunt levnadssätt såsom varierad kost och god sömn. Därför blir människor under svår stress oftare sjuka i allmänhet. Men stress kan också utlösa autoimmuna sjukdomar.
Ett autoimmunt tillstånd är en process där en persons immunförsvar angriper den egna kroppens vävnad. Det finns många olika autoimmuna sjukdomar med varierande allvarlighetsgrad och orsaker. Från glutenintolerans och psoriasis till multipel skleros och Graves sjukdom. Istället för att kroppens immunförsvar angriper infektioner så angriper det istället nervsystem, organ, huden eller andra normala delar av kroppen. Även avstötning av transplanterade organ – ibland livsviktiga – orsakas av immunsystemet, som då angriper det nya organet, vilket kan leda till att patienten dör.

När immunförsvaret angriper en infektion blir följden en inflammation. Kroppsdelen blir då svullen, får nedsatt funktion och vi upplever smärta. Detta är oftast övergående, eftersom infektionen oftast besegras. Men i ett autoimmunt tillstånd finns ingen infektion att besegra. Följden blir kroniska problem. I allvarligare autoimmuna sjukdomar blir inflammationerna så häftiga att de allvarligt kan skada patienten. Men ofta orsakas bara smärta och besvär, vilket ofta leder till att patienten blir rädd för sin egen kropp. Man kan säga att patientens kropp är allergisk mot sig själv.
Försvarsmaktens immunförsvar består av olika säkerhetsfunktioner som sällan får den uppmärksamhet och uppskattning som de förtjänar. På ett regemente kan man säga att stabsfunktionerna G1 (personaltjänst), G2 (säkerhetstjänst), G4 (logistik), G6 (ledningssystem), G8 (ekonomi) och G9 (kommunikationstjänst) helt eller delvis är en del av immunförsvaret. Även chefer i linjen kan ta på sig att agera immunförsvar. Och visst skyddar det ofta organisationen från problem. Men Försvarsmaktens immunförsvar kan, på grund av stress eller osund organisatorisk livsstil, plötsligt bli autoimmunt. Det börjar då att angripa de friska delarna av organisationen. Låt oss för enkelhetens skull kalla det för en organisatorisk autoimmun sjukdom. Eller att organisationen är allergisk mot sig själv.
Handlingar och fenomen som egentligen tyder på god organisatorisk hälsa kan i detta tillstånd feltolkas av immunförsvaret och misstas som hotfulla. Exempel på detta är individer som tar initiativ utanför boxen, materiella behov som uppstår med kort varsel på grund av möjligheter som uppstår eller – för att bli personlig – att någon lyckas väcka liv i ett GSS/T-kompani. Snarare än att stödfunktionerna stöttar detta blir reaktionen att försöka begränsa det som händer. Och detta gäller även när det ”nya” som händer är beordrad verksamhet eller enkelt att förutse – att flygningar med drönare skulle öka radikalt var ju trots allt rätt förutsägbart efter 2022. Processer drabbas av inflammation och tröghet, samtidigt som den eller de som tar initiativ utmålas som problem.
Kanske ska vi se det organisatoriska immunförsvarets reaktioner som ett resultat av organisatorisk stress. I många stabsfunktioners fall har uppgiften under lång tid varit att fördela brister i organisationen. Men till skillnad från det biologiska immunförsvaret har vi människor välsignats med tankeförmåga. Du och jag kan alltså tygla våra instinkter, andas i kvadrat i några minuter och kanske rentav kommunicera. Vi måste inte gå till angrepp mot allt som är oväntat. Om detta handlar artikeln ”Vad lärde du organisationen idag?” på Militär Debatt.

Försvarsmakten befinner sig i en nödvändig transformation. Vi ska växa och förändras samtidigt. Förändringen är inte planerad och är av naturen inte möjlig att planera – vi lever mitt i en global omvandling som vi själva inte styr. Vi som organisation behöver alltså vänja oss vid ändringar i liggande planer, plötslig personell tillväxt, lokala initiativ och snabb tillförsel av tekniska system. Är ni inte övertygade om förändringarnas omfattning så kan ni läsa Försvarsmaktens militärstrategiska koncept för drönarkrigföring. För att vi ska lyckas med denna elitprestation så måste hela kroppen vara i trim och inriktad mot samma vision. Att då ha ett immunsystem som uppfattar varje förändring som hotfull kommer att leda till kroniska inflammationer. Dessa kommer dels att orsaka stor smärta som förstör vårt fokus på uppdraget – och dessutom kan det leda till att vi misslyckas. Och att misslyckas har vi inte råd med.
Du som läsare kan själv fundera över hur mycket tid du lägger på att manövrera i den egna organisationens system av kontrollprocesser (som alltså är ett immunförsvar), kontra hur mycket energi du lägger på att bygga militär förmåga. Kanske ha du själv fått känna på när immunförsvaret uppfattat något som velat göra som hotfullt?
Hur ska vi då hantera våra tendenser till autoimmunitet? Jag tror att lösningen är ledarskap, inte minst på våra staber. Ledare på alla nivåer behöver stiga fram och förklara allvarligheten i det läge vi befinner oss i. Ledare behöver peka ut den generella anfallsriktningen och säkerställa att rörelsen går i den riktningen. Ledare behöver förkunna och tillämpa pragmatism och flexibilitet. Ledare behöver leda med sina handlingar och personligen ta på sig ansvaret för det som eventuellt kommer att gå fel. Och precis som ÖB formulerade det i en intervju på Militär Debatt behöver stödfunktioner i staber se sig själva som snöplogar som röjer vägen framför krigsförbanden.
Även utan organisatorisk autoimmunitet så kommer den här resan att vara ansträngande. Förbered er för tekniska, strukturella, organisatoriska och kulturella förändringar. Förbered er på tvingande pragmatism. Förbered er på träningsvärk och blodsmak. Tillsammans kan vi klara det här.

35.300 bara under mars26 säger sitt tydliga språk. 97% av dessa med hjälp av flygande barnleksaker. 2.9% av sådant som art-grk-hgranater. 0.1% av kulor!
Vad är det dom inte förstår och varför har vi ingen ledare som kan peka med hela?
Idag har mer eller mindre alla ungdomar spelat olika typer av dataspel och är väl förtrogna med att kommunicera över nätet så börja utbilda i lagom portioner, utveckla sedan kommande förband, lägg till vartefter konsten att skydda sig och sist vad som är fram och bak på bössan
Lite off-topic kopplat till artikeln va?
I begränsningen visar sig mästaren!
Sjukdomsmetaforer i organisationsanalys
– populistiska möjligheter och kritiska begränsningar
Användningen av sjukdomsmetaforer i organisationsanalys – exempelvis föreställningar om dysfunktionella sjukdomar, toxiska eller autoimmuna organisationer – har blivit ett återkommande inslag i såväl akademiska som praktikorienterade texter. Metaforen erbjuder en särdeles förenklad modell för att förstå mycket komplexa interna processer, men den medför samtidigt betydande problem föratt få ingående insikter om organiseringen. Denna text diskuterar kortfattat både dess förtjänster och dess centrala tillkortakommanden, med särskilt fokus på risken för intern stigmatisering.
En uppenbar förtjänst med sjukdomsmetaforen är dess pedagogiska och populistiska kommunikativa styrka. Genom att likna organisationer vid biologiska system möjliggörs en begriplig beskrivning av ömsesidigt beroende funktioner, systemstress och självskadande dynamiker. Särskilt metaforen om “autoimmunitet” kan fungera som en bild för att beskriva situationer där kontroll- och stödfunktioner överreagerar och därigenom motverkar organisatorisk effektivitet. I detta avseende synliggör metaforen fenomen som byråkratisk tröghet, överreglering och målglidning, vilka tidigare har identifierats inom organisationsforskningen.
Trots dessa förtjänster är kritiken mot sjukdomsmetaforer omfattande. En grundläggande invändning är att metaforen innebär ett kategorimisstag: organisationer är inte biologiska organismer utan socialt konstruerade system präglade av mening, interaktion mellan människor, grupper och kontext. När organisatoriska fenomen beskrivs i termer av “hälsa” och “sjukdom” sker en reifiering, där komplexa mänskliga förhållanden och komplexa sociala processer omtolkas till biologiska och patologiska tillstånd. Detta riskerar att dölja att det som framstår som “dysfunktion” ofta är resultatet av konkurrerande rationaliteter, institutionella krav eller maktrelationer.
Sjukdomsmetaforen tenderar att omkoda konflikter mellan exempelvis linje- och stabsfunktioner. Därmed osynliggörs att dessa konflikter kan vara rationella och strukturellt betingade. I stället för att analysera på ett ingående sätt framställs vissa aktörer eller praktiker som ”sjuka”, “överreaktiva” eller “skadliga”, vilket ger en synnerligen förenklad förståelse av organisatoriska problem.
Den kanske mest problematiska konsekvensen är dock risken för intern stigmatisering. När organisatoriska fenomen beskrivs i patologiska termer tenderar avvikelser att knytas till individer eller grupper snarare än till organiseringen. Inspirerat av Goffmans (1963) analys av stigma kan detta förstås som en process där vissa aktörer tillskrivs en negativ, diskvalificerande identitet – i vissa fall på helt felaktiga grunder. I praktiken kan exempelvis stödfunktioner, säkerhetsfunktioner eller enskilda individer komma att betraktas som “problembärare” eller “hinder” för organisationens “hälsa” och brännmärks bara just för att de tjänstgör i dess sjuka funktioner.
Denna stigmatisering förstärks ytterligare av sjukdomsmetaforens implicita moraliserande dimension. Begrepp som “sjuk”, “toxisk” eller “autoimmun” bär på associationer till avvikelse, svaghet och fara för andra i organisationen. I hierarkiska organisationer, såsom militära, kan sådana etiketter få långtgående konsekvenser genom att motverka intern tillit och öka interna konflikter. Stigma kan därmed fungera som ett disciplinärt verktyg som både marginaliserar vissa individer, grupper och funktioner, vilket begränsar intern samverkan, men också minskar utrymmet för kritik och avvikande perspektiv – för vem vill bli märkt som spetälsk, bära på smittkoppor eller vara anorektisk?
Vidare tenderar sjukdomsmetaforen att förenkla kausalitet. Genom att analogt överföra biologiska förklaringsmodeller – exempelvis stress som utlösande faktor för “autoimmunitet” – riskerar analysen att bli ytlig och sakna specificerade sociala mekanismer. Organisatoriska processer är sällan linjära eller entydiga, utan präglas av komplexa samspel mellan struktur, aktör och kontext.
Sammanfattningsvis kan sjukdomsmetaforen fungera som ett kraftfullt kommunikativt och populistiskt verktyg för att belysa vissa typer av organisatoriska problem. Samtidigt innebär dess användning betydande risker. Den kan leda till reifiering, depolitisering och analytisk förenkling, men också – och kanske mest problematiskt – till intern stigmatisering där individer och grupper patologiseras. Vissa individer och grupper blir oskyldigt anklagade för att vara sjuka, smittbärande och i värsta fall måste tvångsomhändertas för att vårdas för sina sjukdomar. För en analytiskt hållbar organisationsförståelse av militärens organisering krävs därför en restriktiv och reflexiv användning av metaforer, där deras begränsningar erkänns och där alternativa perspektiv används i analysen av Försvarsmaktens utmaningar i organiserandet av en modern organisation.
Håkan Silverup
Tack Håkan för en riktigt bra problematisering av metaforers styrkor, begränsningar och risker.